Husdjur

I torsdags lammade äntligen vår Snöboll. Hon hade tre lamm i magen, två klarade sig, vilket var bra. Hon var ensam, vi upptäckte det inte förrän efter drygt en timme och då hade hon redan slickat dem rena och sett till att de var torra och varma.
Det är två små tacklamm, Flingan och Mimmi. Mimmi är nu, några dagar gammal, som en kaninunge, hon studsar runt hit och dit och så blir hon lite yr i huvudet och måste ta sig en slurk från mamma. Men det är Flingan som krupit längst in i våra hjärtan. Hennes ena framben är lite krokigt, hon låg nog inklämd i magen, och har svårt att gå. Hon vill också studsa runt som sin syster, men trillar hela tiden, då hon inte har någon kraft. Benet är lindat, ändå böjer hon det fel.

Det skär i oss.

Igår försökte jag ta några bilder på dem i deras kätte i lagården. Det var inte helt lätt, ska jag säga.

Först kom Snöboll för att se om jag inte hade med mig lite knäckebröd åt henne, eller kanske något annat godis.

Så kom Teddy, Smörblomma och P Bagge in, sugna på uppmärksamhet och knäckebröd. Och lite kliande under hakan.

Mimmi hoppade runt, glad och snabb. Jag hann inte riktigt med.

Där var hon nyss.

Flingan försöker hänga på så gott det går.

Om man tar i lite, kan man leka.

Så kan man smaka på hö. Två strån tar lååååång tid att knapra i sig.

Tur att mamma finns. 

Uppdaterat torsdag förmiddag:

Maken tog bort Flingans förband igår på  eftermidagen för att massera hennes ben lite grann. Jag hade tidigare sett att hon faktiskt försökte stå på rätt sätt på det tokiga benet. När hon vilat lite i makens knä, lyfte han ner henne och se, hon kunde stå och gå. Än så länge haltar hon lite, men det går bättre och bättre.

En sten föll från våra hjärtan. Flingan kommer att klara sig finfint.

Igår fick de gå ut för första gången. Det fanns så mycket att upptäcka i den stora världen i hagen bakom lagården, fåglar som kvittrade, sly man kunde tugga lite på, stenar man kunde hoppa över.