Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.

Det ÄR fortfarande sommar, så det så!

Men ibland kan man undra hur en del tänker. Idag kom första postorderomgången med höst- och vinterkläder. Nej, nej och åter nej, jag är då rakt inte mogen än.

Först ska vi få in allt hö på något sätt. Logen är nästan full och vi har kanske hälften kvar att slå och sedan släpa in. Maken och jag har en idé, vi får helt enkelt förvara det hö som inte går att pressa in under taket på annat sätt. Utomhus, på träpallar och med presenningar över. Det blir inte vackert, men om vi börjar med att ta hö därifrån till fårens frukost, är det snart borta. Fåren får sin frukost utomhus, året om, och att då ta ett litet lass i en byggsäck direkt från stacken till utfordringsbordet känns ju rätt bekvämt.

Så ska jag kolla hur det är med mina röda vinbär. Det börjar lysa rött i buskarna, men lite mer sötma i bären kan nog behövas innan jag plockar av dem. Därefter kommer de svarta vinbären och även om det mesta kommer bli till dricka, gör jag nog en omgång av Hirams sylt. Den innehåller massor med socker, men är samtidigt den enda sylt som familjen äter. Det är konstigt, vi har hur många vinbärsbuskar som helst, men sylt äter vi inte särskilt mycket.

Därefter mognar hallonen.

Ja, hallonen ja, de är ett kapitel för sig. Eller många kapitel. Jag vet inte hur många timmar, dagar, jag lägger ner på hallonrensning på våren, jag vet inte hur många timmar som går åt till att hålla landet (skogen) öppen från ogräs, ändå hinner jag inte hålla det snyggt. Jag vet inte hur många timmar det går åt att plocka alla hallon. Jag förstår knappt hur föregående ägare till vår lilla, lilla gård tänkte när de planterade så mycket hallon. Vi har tagit bort hälften, ändå känns det nästan övermäktigt.

Hallondjungeln

Men det är ju så gott med färska hallon. Eller färska bär överhuvudtaget. Vi har ett par stackars jordgubbsplantor kvar efter tiden som grävskopeparkeringsunderlag, och de gubbarna (fem - tio stycken kan det bli under en säsong) är så goda så man inte vill äta några andra.
De hallon vi inte orkar äta upp, de åker i frysen och så blir de till sorbet eller parfait under vintern.
Ibland har vi fått hjälp av vänner och bekanta som plockat av ett antal liter (eller ska jag säga kilon) hallon, men två dagar senare är hallondjungeln lika röd av mogna bär igen.

Jag borde, vilket jag tänkt i några år nu, göra slag i saken och plocka hallon och sälja. Vid vägkanten eller till lokala butiker. Eller, om någon på min ö läser detta, kom och plocka, vet ja! Ta med stövlar för brännässlorna och ta med något att plocka i. Var beredd på att vissa buskar är mer än två meter höga, att det är snårigt och bökigt, men - hallonen. Hallonen.
Mmmm.

Det är ett par veckor kvar innan de är mogna. Ring eller mejla innan du kommer, så sätter jag på kaffet.

Slåtter

Inte behöver man gå till gymmet nu i alla fall. Det är en del att ta itu med så här års. Hö ska tas in till exempel. Som de hobbybönder vi är, är vår maskinpark rätt liten. För att inte säga, i det närmaste ickeexisterande. Vi har en fyrhjuling, en traktor, en slåtterbalk och en hövändare. Och så en maskin som jag just nu inte minns vad den heter, men man "putsar" av vallen med den. Så står en rostig liten harv ute i en av hagarna också. Sen är det slut.

Så, när vi ska ta in hö gör vi så här. Först slår maken av höet. Sedan får det ligga och torka på marken. Efter någon dag vänder han på det. När det är torrt, är det dags att räfsa ihop det i högar. Just det, räfsa.

Byggsäck, räfsor och högaffel. Low technology

Igår räfsade jag ihop höet på vår mindre äng.

Jodå, maken räfsade ihop hö han också, men bara en kort stund. Sedan hade han ett par uppdrag i en grannkommun och var tvungen att åka iväg. När han kom hem igen strax efter sju på kvällen, började vi ta in hö. Då har vi vår fyrhjuling med släpkärra.

Där får det plats två byggsäckar som vi packar så fulla vi orkar. Så hissar vi, med armkraft, upp en säck i taget på skullen. Det hjälper gott att använda sig av en enkel tamp och tackel och ett litet block.

Vi hann få in tio eller tolv (vi tappade räkningen) byggsäckar med hö innan ett beslag gick av och arrangemanget ramlade ner. Det är lätt att få dit igen, men igår när det gick sönder var klockan redan nästan tio på kvällen och vi var mer än mogna att gå in och kollapsa framför teven en stund.

Vår "höhiss"

I natt har det regnat och det hö vi inte hann få in igår är genomblött. Eftersom vi inte har någon fläkt, får det ligga kvar på ängen. Vi rafsar väl ihop det i en större hög, så släpper vi in en del av fåren där och kanske äter de lite av det. Om inte, finfördelar vi det och sprider ut det som ett slags "gödning".

Gårdagens omgång uppe på skullen

För det är ju så, vi har den stora ängen kvar.

På nya äventyr i Klarbärsdalen

Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.

Bara ett par timmar gammal.

Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.

Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.

De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.

Lite blygt så här i början.

Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.

Efter språngmarschen.

Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.

Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.



Det doftar gott.

- Där är de där roliga små typerna.

- Men vänta nu. Där luktar det också gott.

- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.

- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.

- Vet inte om jag törs.

- Okej då, vi går väl runt.

- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.

- Ja ja. Fegsnöre.

- Sa du nåt, syrran?

Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.





Nakenchock

Före

(för någon vecka sedan)

Idag var det dags för fårklipparen att komma. Fåren fick gå ut en stund på förmiddagen, men jag tog in dem igen en stund innan han skulle komma. Det är lättare att få tag på fåren inomhus.

Det var väldigt konstigt tyckte de alla med en ny människa i lagården. Greta, som är något smartare än de andra (fast hon är ju fortfarande ett får och därmed inte särskilt smart egentligen), nosade på alla nya saker och på de papperskassar jag tagit med för att lägga ullen i.

Hon blev klippt först, därefter kom en av ungtackorna. Det gjorde baggen Nappe så upphetsad att han började jaga runt damerna. Fårklipparen fick till slut tag på honom och när Nappe var klar, föste jag ut honom i hagen igen. Då blev det lugnare.

Mimmi, som lammade igår, tog vi sist. Alla andra får hade fått gå ut, så hon skulle få lugn och ro. Det var stressigt för henne ändå, hennes lilla bagglamm bräkte hjärtskärande, men hon kunde inte göra något åt situationen.

Nu är alla de vuxna fåren alldeles skalliga.

Efter

Det känns rätt ynkligt så här i början



Men det månadsgamla lammet slapp klippning.

Helst vill hon bli buren, eller

åtminstone få äta lite på kläderna

Mimmi och hennes lamm får vara inne någon dag till. De måste få vänja sig vid varandra.