Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv

Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.

Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.

Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.

Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.

Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.

I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.

Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.


Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.