Big C, på riktigt

Ett litet tecken betyder så mycket. Ja då. Visst.

Jag retar upp mig, mer än det förtjänar egentligen, på dessa menlösa små hjärtan som ska visa att man tar upp kampen mot bröstcancer. Jag skrev om det på den där sociala träffpunkten, Facebook ni vet, häromdagen och tyckte då att det var rätt harmlöst. Om man trodde att man gjort något bra, så fick man väl tycka det, men helst borde man ju göra något mer konstruktivt.

Jag har i flera år fått dessa kedjebrev om att man ska skriva färgen på sin behå eller skriva om hur lång tid det tar att fixa håret och vem som gör det. Så ska andra som inte fått kedjebreven, alla män, börja klia sig i huvudet och undra vad som står på. Då ska alla kvinnor som gjort dessa statusuppdateringar bara le ljuvt och inte säga något, för det är hemligt, en kul grej.

Ursäkta mig, men logiken i att uppmärksamma "kampanjen" genom att hålla den hemlig undgår mig totalt.

Mitt i mitt småirriterade tjafsande om denna kampanj, får jag ett besked att någon inte längre finns bland oss. Någon som fick cancer som upptäcktes alldeles försent.

Då känns små löjliga hjärtan ännu mer meningslösa. Jag blir förbannad och tänker att hjärtana är rent kontraproduktiva. De hjälper inte någon.

Inte någon.

Däremot kan ett bidrag, hur litet det än är, kanske hjälpa någon som drabbas. Kanske det enklaste sättet är att messa BESEGRA mellanslag ditt namn till 72988. Då skänker du 50:- till Cancerfonden. Annars kan man betala en slant till BG 901-9514 eller PG 901986-0.

www.cancerfonden.se