Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
Visar inlägg med etikett lästips. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lästips. Visa alla inlägg
onsdag 4 september 2013
måndag 29 oktober 2012
Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)
Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.
Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.
Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.
En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.
Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.
Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.
Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.
Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):
David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)
Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)
Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).
Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).
Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.
Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.
En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.
Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.
Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.
Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.
Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):
David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)
Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)
Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).
Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).
måndag 14 november 2011
Mer att läsa
Här är några tips till:
Elisabeth Filhol: Reaktorn. En kort roman, 126 s, som handlar om kärnkraftsindustrins säsongsarbetare, människor som anställs på korttidskontrakt, för att städa, underhålla kärnkraftverken. Berättarjaget utsätts för för mycket strålning vid ett tillfälle då han tar upp en skruv som ligger på fel ställe. Hans kollega, som han också delar husvagn med, når plötsligt sin inre gräns för vad han klarar av rent mentalt och vägrar utföra order.
Romanen är kort, men den kräver lite tid att smälta.
Att det precis varit ett tillbud i Ringhals med en kvarglömd dammsugare (!) gör boken högaktuell.
Vill bara citera Aston Reymers Rivaler: Godis är gott, kärnkraft är farligt.
Puh.
En annan bok jag gärna tipsar om är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare, med tvärsäker stilistik och språkbehandling. Jag tror nog att ni redan läst recensioner och referat av denna bok, om inte, här är en kortis.
Lillemor Troj är en uppburen författare, sitter i Svenska Akademin, gör sig bra på bild, föreläser gärna om litteratur. Babba Andersson är en gammal bekant till Lillemor, och egentligen den som skriver Lillemors böcker. Babba var för ful för att göra sig som författare och inleder ett femtio år långt samarbete med Lillemor.
Det är roligt, vasst och skarpt.
På nattduksbordet ligger nu Joyce Carol Oates: Änkans bok, och Umbert Eco: Begravningen i Prag. Återkommer om dem.
Just nu läser jag Mörka strömmar av Arnaldur Indridason (kan inte göra isländska d, men det är ett sådant det ska vara i efternamnet). Ja, jag läser gärna deckare, särskilt sådana som inte ligger mitt i mittfåran. Arnaldur har skrivit flera böcker som översatts till svenska.
Elisabeth Filhol: Reaktorn. En kort roman, 126 s, som handlar om kärnkraftsindustrins säsongsarbetare, människor som anställs på korttidskontrakt, för att städa, underhålla kärnkraftverken. Berättarjaget utsätts för för mycket strålning vid ett tillfälle då han tar upp en skruv som ligger på fel ställe. Hans kollega, som han också delar husvagn med, når plötsligt sin inre gräns för vad han klarar av rent mentalt och vägrar utföra order.
Romanen är kort, men den kräver lite tid att smälta.
Att det precis varit ett tillbud i Ringhals med en kvarglömd dammsugare (!) gör boken högaktuell.
Vill bara citera Aston Reymers Rivaler: Godis är gott, kärnkraft är farligt.
Puh.
En annan bok jag gärna tipsar om är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare, med tvärsäker stilistik och språkbehandling. Jag tror nog att ni redan läst recensioner och referat av denna bok, om inte, här är en kortis.
Lillemor Troj är en uppburen författare, sitter i Svenska Akademin, gör sig bra på bild, föreläser gärna om litteratur. Babba Andersson är en gammal bekant till Lillemor, och egentligen den som skriver Lillemors böcker. Babba var för ful för att göra sig som författare och inleder ett femtio år långt samarbete med Lillemor.
Det är roligt, vasst och skarpt.
På nattduksbordet ligger nu Joyce Carol Oates: Änkans bok, och Umbert Eco: Begravningen i Prag. Återkommer om dem.
Just nu läser jag Mörka strömmar av Arnaldur Indridason (kan inte göra isländska d, men det är ett sådant det ska vara i efternamnet). Ja, jag läser gärna deckare, särskilt sådana som inte ligger mitt i mittfåran. Arnaldur har skrivit flera böcker som översatts till svenska.
onsdag 2 november 2011
Fler lästips
November är nog en av årets skönaste månader. Inga särskilda krav på att man ska vara så tjusig och trendig, eller smal och vacker, man kan bara vara sitt gamla vanliga småtrista, lönnfeta jag.
Stressen innan jul har inte börjat (utom i vissa köpcentrum, där träden redan är fulla med olikfärgade lampor).
Ja vadå, att det är mörkare om eftermiddagarna, tänd ett ljus, tänd fler, vet ja.
Grått och dimmigt? Aldrig hörs väl ljud så bra som när det är dimma ute, det prasslar i de nedfallna löven, kanske ser man en näbbmus kila över stigen, det ser man inte varma och soliga dagar, då gömmer sig de minsta djuren undan solen.
Och tänk så skönt det är att få komma in i igen efter skogspromenaden med den lurvige hunden.
Till exempel för att sätta sig i soffan med en bra bok.
Här är några av mina lästips:
Amanda Svensson: Välkommen till den här världen. Nominerad till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Den handlar om tre unga människor i Köpenhamn och om kärlek och vänskap. Svensson har ett eget språk som jag njuter av att läsa.
Tatiana de Rosnay: Huset du älskade. Ett slags brevroman om en kvinna som vägrar flytta, när hennes hus ska jämnas med marken, till förmån för en av boulevarderna i Haussmanns stora omdaning av Paris 1850-1870.
Johan Theorin: Sankta Psyko. En psykologisk thriller som är helt omöjlig att lägga i från sig, var beredd på att lägga ett par timmar på sträckläsning. Kanske är den ännu bättre än hans tidigare böcker om Öland, om nu det är möjligt.
Inger Frimansson: Det kalla landet. Ännu en psykologisk spänningsroman av en mästare på området. Jag väntar redan på hennes nästa bok. Gillar, gillar, gillar.
Amos Oz: Lantliga scener. En samling noveller som alla utspelar sig i en liten by, någonstans i Israel.
En bok som kom ut för några år sedan, men som jag inte läst förrän nu är:
Sara Stridsberg: Drömfakulteten. Den handlar om Valerie Solanas, om hennes SCUM-manifest (Society for Cutting up Men) och om hennes mordförsök på Andy Warhol. Det är ideliga byten av perspektiv, utdrag ur rättegångsprotokoll, dialoger mellan Solanas och läkare, eller mellan henne och hennes väninna Cosmogirl, fantasier, förskjuten verklighetsuppfattning. Boken liknar inte mycket jag läst. Först kändes den tung, men snart, efter bara något kapitel var jag uppslukad, förhäxad.
Den utsågs nyligen till årtiondets bästa svenska roman.
tisdag 24 augusti 2010
Joggblogg del 13
Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.
När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.
---
Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.
Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.
---
Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.
Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).
Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...
---
Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.
När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.
---
Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.
Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.
---
Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.
Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).
Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...
---
Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)