Jag kommer aldrig ihåg citat och aforismer. Jag kan aldrig klämma ur mig något träffsäkert av Oscar Wilde eller Mark Twain utan att blanda ihop det lite, så meningen och det roliga går förlorat.
I gengäld kommer jag ihåg en och annan mening ur romaner och noveller.
Jag läser just nu Kjell Johanssons bok "Det var inte jag", en historia om den medelålders Eva som tänker på sina föräldrar, sin barndom och hur allt blev som det blev. Eva tänker så här om sin pappa: "han hade ett väl utvecklat möjlighetssinne."
Ett så härligt sätt att berätta om någon som hellre lever i sin fantasivärld, om någon som gärna startar en massa projekt, för att bli rik, men som stöter på diverse problem hela tiden. Naturligtvis är det inte pappan det är fel på, utan omständigheterna, omvärlden.
Ordet möjlighetssinne tar jag med mig.
Tidigare i våras sträckläste jag Nam Les novellsamling "Båten". Där finns en novell som heter "Cartagena". Jag får rysningar av dåligt bildspråk, men en mening som denna njuter jag av: "till och med mörkret i hans armhålor andas våld."
Ah, vilken farlig karl! Man känner hans svett, testosteron, kanske blod och krutrök, absolut droger. Dessutom är orden i sig så starka, det är mörkt, armhålor, andas våld. Nästan ljudrim.
Så till sist denna mening, som jag faktiskt använt mig av och citerat. Den är ur Mika Waltaris bok "Sinuhe egyptiern": "deras tal var som flugors surr i mina öron."
Ett snyggt sätt att säga att man inte ids lyssna ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar