Var sak på sin plats

Ni har väl hört det där uttrycket "det man inte har i huvet, får man ha i benen". Den senaste timmen har maken och jag ägnat åt nyckelletning. Han kom ihåg att han hållit i nyckelknippan i måndags, sedan hade han inte något riktigt minne av att ha sett den.
Vi började leta, först på alla tänkbara ställen, i makens egna nyckelskåp (ånej, jag har mina nycklar på annat ställe, jag har lärt mig att annars vandrar de gärna iväg), i hans låda i hallen, i hans låda i lilla bordet mitt emot kakelugnen. Vi kände efter i alla fickor i alla hans kläder. Vi tittade under soffor, fåtöljer, under kuddar, filtar, sängar. Maken kollade i sin bil om nycklarna kanske fanns där. Sedan började vi med de mer otänkbara ställena, fast i vårt hushåll är de tyvärr inte osannolika. Jag letade i skafferiet, i tvättstugan, i snickarboden, i vedbodarna, bakom dammiga pocketböcker, på mitt kontor, i tygskåpet, för där hade han letat efter något annat häromdagen, i medicinlådan, bland knivarna i köket, i krukorna för träslevar och trägafflar, bakom tomatskålen, under brödrosten ... ni märker vartåt det lutar.

Inga nycklar.

Maken började bli vit i ansiktet. Han såg framför sig hur allt skulle gå käpprätt åt helsefyr. Att han precis innan fått besked om att han klarat sitt certifieringsprov (måste göras om vart femte år), orkade han inte bry sig om.
Han gick och lade sig en stund. Så kom han utfarande:
- Älskling, var är du?
- I tvättstugan, svarade jag, var annars? Jag befinner mig antingen i köket, i tvättstugan eller på kontoret, mina cirklar är inte så stora.
- Nu vet jag var nycklarna är! Det är ju rörmokarn som har dem.

Maken har åkt nu, för att hämta sina nycklar. Och han är glad för sin nygamla certifiering.

---

Vi har kodlås på vår ytterdörr. Ingen skulle orka med om maken var tvungen att leta efter sina nycklar varje gång han ska in i huset.