Att man kan fnittra högt för sig själv på biblioteket

Jag satt igår kväll på det lokala biblioteket under tiden nioåringen tränade basket. Jag läste ur Göran Häggs bok "Nya författarskolan". Det som fick mig att fnissa var hans sammanställning av några "blommande", "känsliga" svenska författare som skriver "vackert" och hur det ibland går helt överstyr.

Läs själva:

"Morgonen gned sina bröst mot fönsterrutan."

"Fingrarnas ändfalanger skränkte sig." Jag vet knappt vad det betyder.

"Fukten låg som rått kött mot pannan." Hur vet författaren det, har han/hon gått med rått kött i pannan?

"Mörkret hängde som en tät flock fladdermöss i träden, med vingar som sakta svepte över synfältet vart man såg." Jisses.

"Genom huden syns ådror, ett verk av ådror, välvande sig som oktoberträdkronan i en navkapsel där också grusgångens stenar speglas." Det är alltså ett kvinnobröst som beskrivs här.

"Hennes äktenskapliga säng hade för länge sedan blivit som ett folktomt torg." Hm.

"Deras kroppar blandades ihop som en grekisk bondsallad." Nej, det låter inte särskilt sexigt. Blir svårt att äta fetaost med samma entusiasm efter den där meningen. Jag menar blott, snacka om associationer.

"... (sjön) där vattnet hade sin blick fäst på honom, med mascara klumpad i topparna av kaveldunens ögonhår." Tja, vad säger man? Suck.

Göran Hägg nämner inte vilka författare, mer eller mindre etablerade, men alla utgivna, det är som har kläckt ur sig dessa underligheter.

Men den här meningen tror jag att jag vet vem som har skrivit: "jag berättar så att änglarnas tårar fryser till is."

Fortfarande överspänt, men i det här sammanhanget står den meningen ut lite, som den minst dåliga.

Men, ner i papperskorgen med eländet.