Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
Visar inlägg med etikett Anja P. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anja P. Visa alla inlägg
lördag 23 juni 2012
onsdag 28 april 2010
Jaaaa, hon kör ett år till!
Vem? Vad? Jaså, hon? Sa hon inte förut att hon skulle lägga av efter OS? Jo, precis så sa Anja P, men hon är ju inte sämre än att hon kan ändra sig. Och det har hon gjort. Så får jag njuta av henne ett år till. Vinnartjurskallen.
Nej, jag tror inte hon tar hem särskilt många delsegrar nästa säsong, men några. Jag tror inte hon blir VM:s gulddrottning, men nog kör hon hem en eller två medaljer. Bara på vilja. Bara för att hon vill slå ett rekord, bli den som tagit flest medaljer i OS och VM i alpina sporter. Bara för att bli en av de allra, allra bästa idrottarna någonsin.
The sky is the limit.
Nej, jag tror inte hon tar hem särskilt många delsegrar nästa säsong, men några. Jag tror inte hon blir VM:s gulddrottning, men nog kör hon hem en eller två medaljer. Bara på vilja. Bara för att hon vill slå ett rekord, bli den som tagit flest medaljer i OS och VM i alpina sporter. Bara för att bli en av de allra, allra bästa idrottarna någonsin.
The sky is the limit.
söndag 21 februari 2010
Tjurigt
- Du är rätt lik Anja Pärson, sa maken igår kväll.
- Jaha, hur då? undrade jag.
- Du är lika tjurskallig.
Det tar jag som en komplimang.
---
Hittade äntligen längdskidorna, de stod i det som en gång var hönshus. Pjäxorna, förlåt skidskorna, låg i en flyttkartong i källaren. Så var det då dags för en premiärtur för säsongen. Jag såg framför mig hur jag gled fram över åkrarna, med solglasögonen på näsan och uppkavlade fleecetröjeärmar. Ljuvligt.
Men hur sätter man på sig skidorna? Hur var det nu de här bindningarna fungerade? Jaha, vänta nu, man trycker ner den spärren där, förslagsvis med ena staven, håller fast skidan med ena foten, lutar sig mot den andra staven medan man med kraft knör ner skidskotån in i bindningen. Klart!
Nej.
Jag fick inte på mig skidan. Om igen. Och igen och igen och ...
Varför säljs inte vanliga skidor för klumpiga blåbär som jag, med kabelbindningar längre?
En trekvart senare kom maken ut för att börja röja undan lite av all snö.
- Vill du ha hjälp? frågade han.
- Ja, nästan röt jag.
Jodå, med gemensamma krafter så gick det bra. Äntligen kunde jag dra iväg.
Nerför backen, ojoj, ta det lugnt. Så ut på vår stora äng. Jag kom fem meter, sedan insåg jag det, om inte omöjliga, så åtminstone onödigt tunga, projektet att åka skidor i 70 cm lös snö.
Jag vände och åkte ut på stigen mellan åkrarna, den stigen där "alla" ryttare och hundrastare håller till. Där hade det hunnit bli lite upptrampat och inte lika jobbigt att åka skidor. Jag tog det lugnt, det är trots allt några år sedan jag senast åkte längdskidor. Och jag är fortfarande förkyld. Och jag hade skottat upp lite stigar runt huset innan, till vedboden och päronträdet med fågelborden. Någon måtta får det allt vara.
Jag vände. Hunden ville gärna fortsätta, men även för honom är det tungt med all djup snö.
Så mötte jag en ryttare med en nervös häst och en medföljare till fots. Jag pulsade ut på åkern några meter från stigen i god tid, för att lämna ordentlig plats.
Då hör jag medföljaren ropa till mig:
- Det här är en unghäst som inte fattar någonting än, det där fraset från skidor och stavar skrämmer honom, så stå bara still.
Jag stod still sedan flera minuter och tänkte stå still tills de hade passerat mig. Sådant där kan få mig att ruttna totalt på hästmänniskor. 99% av dem som rider häromkring är glada, vänliga, trevliga, men den där sista andelen kan vara j-kligt otrevliga.
Jag hade faktiskt lust att frasa till ordentligt med skidorna, tjurskallig som jag är, men å andra sidan är det inte så kul att få en 400-kilos unghingst i huvudet, heller.
- Jaha, hur då? undrade jag.
- Du är lika tjurskallig.
Det tar jag som en komplimang.
---
Hittade äntligen längdskidorna, de stod i det som en gång var hönshus. Pjäxorna, förlåt skidskorna, låg i en flyttkartong i källaren. Så var det då dags för en premiärtur för säsongen. Jag såg framför mig hur jag gled fram över åkrarna, med solglasögonen på näsan och uppkavlade fleecetröjeärmar. Ljuvligt.
Men hur sätter man på sig skidorna? Hur var det nu de här bindningarna fungerade? Jaha, vänta nu, man trycker ner den spärren där, förslagsvis med ena staven, håller fast skidan med ena foten, lutar sig mot den andra staven medan man med kraft knör ner skidskotån in i bindningen. Klart!
Nej.
Jag fick inte på mig skidan. Om igen. Och igen och igen och ...
Varför säljs inte vanliga skidor för klumpiga blåbär som jag, med kabelbindningar längre?
En trekvart senare kom maken ut för att börja röja undan lite av all snö.
- Vill du ha hjälp? frågade han.
- Ja, nästan röt jag.
Jodå, med gemensamma krafter så gick det bra. Äntligen kunde jag dra iväg.
Nerför backen, ojoj, ta det lugnt. Så ut på vår stora äng. Jag kom fem meter, sedan insåg jag det, om inte omöjliga, så åtminstone onödigt tunga, projektet att åka skidor i 70 cm lös snö.
Jag vände och åkte ut på stigen mellan åkrarna, den stigen där "alla" ryttare och hundrastare håller till. Där hade det hunnit bli lite upptrampat och inte lika jobbigt att åka skidor. Jag tog det lugnt, det är trots allt några år sedan jag senast åkte längdskidor. Och jag är fortfarande förkyld. Och jag hade skottat upp lite stigar runt huset innan, till vedboden och päronträdet med fågelborden. Någon måtta får det allt vara.
Jag vände. Hunden ville gärna fortsätta, men även för honom är det tungt med all djup snö.
Så mötte jag en ryttare med en nervös häst och en medföljare till fots. Jag pulsade ut på åkern några meter från stigen i god tid, för att lämna ordentlig plats.
Då hör jag medföljaren ropa till mig:
- Det här är en unghäst som inte fattar någonting än, det där fraset från skidor och stavar skrämmer honom, så stå bara still.
Jag stod still sedan flera minuter och tänkte stå still tills de hade passerat mig. Sådant där kan få mig att ruttna totalt på hästmänniskor. 99% av dem som rider häromkring är glada, vänliga, trevliga, men den där sista andelen kan vara j-kligt otrevliga.
Jag hade faktiskt lust att frasa till ordentligt med skidorna, tjurskallig som jag är, men å andra sidan är det inte så kul att få en 400-kilos unghingst i huvudet, heller.
måndag 20 april 2009
Anja slutar!
Läste i tidningen och fick en mindre chock. Anja ska sluta tävla efter OS nästa år ... !
Ja, jag kan väl förstå det, hon har hållit på så länge och nu säger kroppen ifrån, men ändå, jag kommer sakna henne. Mycket.
Ja, jag kan väl förstå det, hon har hållit på så länge och nu säger kroppen ifrån, men ändå, jag kommer sakna henne. Mycket.
tisdag 3 februari 2009
Anja!
Anja missade idag! Hon hade inte en ren åklinje i super-g:n och till slut kom hon för långt ner i en kurva och körde ur ... mitt hjärta gråter.
Men jag struntar i alla kommentatorer som påstår att det här var hennes bästa medaljchans. Det går fler tävlingar och så mycket mästerskapsåkare som hon är, kommer hon såklart igen. Och då ska ni få se på den!
Tjurskallen. :-)
Men jag struntar i alla kommentatorer som påstår att det här var hennes bästa medaljchans. Det går fler tävlingar och så mycket mästerskapsåkare som hon är, kommer hon såklart igen. Och då ska ni få se på den!
Tjurskallen. :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)