Dagens hjälte Anja

Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.

Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.

Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.

Lycka till, fina fantastiska Anja!

Svt


Aftonbladet




Expressen

SvD

Mors dag

är det nästan jämt här. Jo, faktiskt. Den här fina egentillverkade asken fick jag av min underbara härliga åttaåring häromdagen. Hon är helt klart bäst!

Inuti finns det här fina hjärtat:

Hon säger att jag är hennes favoritmamma och hon är min favoritåttaåring :-)

(Pappers)spöken

Har äntligen gjort KU för "mina" snickare och lärlingar. Fick, förutom det stora datorhaveriet i maj-juni, även en bugg i löneprogrammet i november. Plötsligt blev min närmaste medarbetare (det är maken det) ingen lön alls den månaden. Jo, han fick, jag såg ju felet i tid, men av någon konstig anledning har hans lön inte blivit registrerad för november. Alltså har jag suttit och handräknat, för säkerhets skull, allas löner för hela 2009. Men nu är det klart. Puh!

Det är normalt inte svårt att göra KU, faktiskt enklare än att deklarera åt sig själv, men lite av en apa är det i januari varje år.

---

På onsdag är det övertag av vårt projekthus. Köparen har varit minst sagt krånglig och ett tag var jag rädd att det skulle gå i stöpet. Då hade det blivit tufft för vårt lilla företag. Vi skulle ha haft bankmöte i måndags, men det sköts upp i sista stund. Den oron har spökat ett tag nu.

---

Ett annat spöke dök upp häromveckan. En gammal pojkvän nämndes i ett samtal och så rullades en massa grejer upp, grejer som helst borde ha fått vara kvar längst in i hjärnan. Käre nån, vi kände "alltid" varandra, vi växte upp med föräldrar som var goda vänner, i tonåren umgicks vi intensivt ibland, så blev det en paus på flera år och så dök han upp igen, för ungefär 25 år sedan. Sedan dess har vi inte setts. Med sorg i hjärtat valde vi trots allt olika liv. Och det var mycket kvar outtalat.
Det finns saker jag ångrat i mitt liv, fr a sådant jag inte gjorde (hörde inte av mig till en vän i hennes kolsvarta stund t ex) och jag ångrar att jag var så dum den där gången. Nu blev det som det blev.

Och jag träffade, efter sju sorger och åtta bedrövelser, min älskade make och fick min fina lilla unge.
Ändå kan jag undra hur det hade blivit om inte om.

Äh, jag har väl blivit mjuk i hjärnan.