Den svenska friidrottstruppen lär bli liten till detta OS. Susanna Kallur har inte kunnat träna för fullt på länge och nu meddelar DN att hon inte ska tävla i Oslo i början av juni. Hon har en dryg månad på sig att klara kvalgränsen på 12.80.
Sorry, Sanna, jag förstår att du inte vill ge upp, men jag tror inte det kommer att gå.
Häromdagen meddelade Christian Olsson att han slutar med tresteg. Lättbegripligt, hur många år har han kämpat för att kunna hoppa långt igen? Hur många skador har han dragits med?
Nja, vi får nog vara glada om det blir någon enstaka semifinal/finalplats.
Men vi kan ju hoppas på Therese Alshammar och Sarah Sjöström, klara medaljhopp båda två.
DN
DN
Visar inlägg med etikett Therese Alshammar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Therese Alshammar. Visa alla inlägg
onsdag 30 maj 2012
tisdag 18 januari 2011
Jerring och andra priser
Såklart tittade jag på Idrottsgalan
igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:
"Thank you".
Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.
Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!
Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.
Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.
Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...
Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?
igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:
"Thank you".
Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.
Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!
Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.
Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.
Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...
Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)