Ingenting vad jag vet. Han är säkert otroligt sympatisk och trevlig. Att han är kobrasnabb har vi sett.
Men det irriterar mig att en idrottare som i princip varje deltävling, i varje moment, kommer sist eller näst sist, ändå kan hänga sig kvar genom nattduellen. Inte bara en gång, utan flera.
Nä, jag gillar inte den idén riktigt.
Samtidigt inser jag ju att just det kan vara det som gör programmet till något mer än "bara" mys och pys och "så kul att få se våra enormt duktiga idrottare skojsa och ha det". Kanske behöver vi tittare den där extra spänningsdelen, kanske behöver vi bli lite förbannade. Precis som när det är tävlingar på riktigt.
Adrenalin, here we go.
Så.
Att Magdalena Forsberg gick vidare till finalprogrammen överraskar inte, hon vann flera deltävlingar eller kom tvåa. Min första favorit Malin Ewerlöf åkte ju tyvärr ut direkt.
Få se vad nästa omgång idrottare kan åstadkomma. Någon har säkert iskalla nerver, några har ett extremt bollsinne, två är säkra i vatten, men det är ju inte bara sådant de tävlar i.
Fortsättning följer.
Visar inlägg med etikett Mästarnas mästare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mästarnas mästare. Visa alla inlägg
tisdag 9 april 2013
måndag 18 mars 2013
Tevekväll
På söndagskvällar belönas vi med en mängd bra program, vi som annars försmäktar under till exempel fredagskvällarna. För vem tycker verkligen, helt sanningsenligt, att det program som ersatt "På spåret" klockan tjugo på fredagarna är bra? Gapigt, fånigt och jag tar fram stora skämskudden när folk inte kan placera Hallsberg rätt på kartan. Eller Vimmerby.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.
Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)
Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.
Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.
Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.
Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.
Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)
Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.
Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.
Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.
Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.
måndag 28 maj 2012
Jönsson, Le Moine, Wiberg och Wieslander
Nu är de bara fyra kvar i Mästarnas Mästare. På lördag stundar Hell Week och den sista nattduellen. Äntligen säger jag, för nog har nattduellerna alltid varit spännande, men denna säsong är de för spännande. Jag står knappt ut med att se på dem. I lördagens avsnitt när Anders Järryd åkte ur var det väldigt mycket testoreston med huvudbankningar och möbelvältande. Jösses, Jönsson har ju en likadan vargblick som Foppa hade när det begav sig. Och att Järryd har ett hett humör visade sig också.
På söndag vet vi vem som blivit årets Mästarnas Mästare.
Jag vet inte om jag missat något, men nu verkar reglerna i nattduellen ha ändrats. För visst var det väl så tidigare att det var målfoto som användes om båda fick tag på staven? Nu verkar inte det ha lika stor betydelse, snarare är det mer så att den som inte släpper taget och sliter till sig staven vinner ronden.
När Ljungskog vann mot Schwartz tyckte jag nog att det var på det sättet. Jag kunde inte se vem som var först, men det var onekligen Ljungskog som drog till sig staven. Nja, jag gillar det inte. Igår åkte hon dock helt rättvist ut. Hon hade en delseger, men kom sist eller näst sist i nästan alla andra deltävlingar.
Sedan har jag kommit fram till att årets upplägg med två omgångar tävlande, med sex stycken per omgång, inte var klockrent. Svt kanske sparar lite pengar på det, men å andra sidan, programmet kan inte vara särskilt dyrt att producera. Jag gillade när alla var tillsammans från början, när man fick se hur många fann nya vänner och andra fortsatte älta gammalt (läs Holm och Sjöberg). Nu blir det lätt tjatigt med deltävlingarna som ju måste genomföras två gånger. Så spännande är det verkligen inte med att se idrottare försöka få en spik.
Någon som är helt klockren är Micke Leijnegard som programledare. Han möter idrottarna med stor respekt och han verkar verkligen mena att det var en stor ära att få träffa XYZ i tävlingarna, när h*n har blivit utslagen i nattduellen. Stor heder åt dig, Micke och må du aldrig tacka ja till att bli programledare för något program i stil med "Smartare än en femteklassare" eller "Minuten". Du är alldeles för bra för det.
Ps. Vem jag hejar på nu? Gissa tre gånger. ;-)
Svt
På söndag vet vi vem som blivit årets Mästarnas Mästare.
Jag vet inte om jag missat något, men nu verkar reglerna i nattduellen ha ändrats. För visst var det väl så tidigare att det var målfoto som användes om båda fick tag på staven? Nu verkar inte det ha lika stor betydelse, snarare är det mer så att den som inte släpper taget och sliter till sig staven vinner ronden.
När Ljungskog vann mot Schwartz tyckte jag nog att det var på det sättet. Jag kunde inte se vem som var först, men det var onekligen Ljungskog som drog till sig staven. Nja, jag gillar det inte. Igår åkte hon dock helt rättvist ut. Hon hade en delseger, men kom sist eller näst sist i nästan alla andra deltävlingar.
Sedan har jag kommit fram till att årets upplägg med två omgångar tävlande, med sex stycken per omgång, inte var klockrent. Svt kanske sparar lite pengar på det, men å andra sidan, programmet kan inte vara särskilt dyrt att producera. Jag gillade när alla var tillsammans från början, när man fick se hur många fann nya vänner och andra fortsatte älta gammalt (läs Holm och Sjöberg). Nu blir det lätt tjatigt med deltävlingarna som ju måste genomföras två gånger. Så spännande är det verkligen inte med att se idrottare försöka få en spik.
Någon som är helt klockren är Micke Leijnegard som programledare. Han möter idrottarna med stor respekt och han verkar verkligen mena att det var en stor ära att få träffa XYZ i tävlingarna, när h*n har blivit utslagen i nattduellen. Stor heder åt dig, Micke och må du aldrig tacka ja till att bli programledare för något program i stil med "Smartare än en femteklassare" eller "Minuten". Du är alldeles för bra för det.
Ps. Vem jag hejar på nu? Gissa tre gånger. ;-)
Svt
söndag 6 maj 2012
Gamla mästare
Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."
Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...
Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.
Vem som är min favorit så här långt?
Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?
De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.
Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare
Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...
Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.
Vem som är min favorit så här långt?
Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?
De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.
Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare
onsdag 31 mars 2010
Mästarinnan
Såklart tittade vi på finalen igår. Väldigt spännande var det, även om jag inte för mitt liv kan begripa hur Tomas Johansson kunde gå till final. Han kan mycket, han är lång, han är tung, men han kom också sist i flera tävlingar. Han klarade sig kvar enbart genom den superfåniga grenen svärdduellen. SVT, ta bort den till nästa år, om det nu blir en omgång till.
Visst, han övervann till viss del sin höjdskräck, men blev diskad i borgklättrartävlingen. Borde han inte ha blivit diskad helt och hållet från fortsatta tävlingar då? Han var inte en värdig finalist.
Som vanligt, höll jag på att skriva, var Louise Karlsson överlägsen killarna. Hon var hyfsat snabb uppför, men hennes vana att klättra märktes bl a på den fina teknik hon hade för att ta sig ner. Men jag trodde inte hon skulle vinna den tävlingen, det såg ju snabbt ut när Armand Krancj klättrade.
Så var det dags för jaktstarten. Om igen var Louise överlägsen - fram till det ödesdigra momentet med pulsåterhämtning.
Alla de elva deltagarna hade sina små eller större handikapp, skador, nojor, men fram till pulsåterhämtningen fanns det ändå en realistisk chans att reparera det. Ont i örat och problem med vatten? Ny tävling och ny chans en stund senare. Ont i foten? Nästa tävling var mer för hjärnan.
Trots att jag är gift med en fd boxare, har jag så svårt för en typisk boxares typiska stormunnade trash-talk. Armand Krancj visade att han är i fin form, han vann flera deltävlingar och han hade fokus, men nej, hans snack gjorde att jag inte kunde glädjas riktigt åt hans vinst igår.
Maken tyckte dock att det var kul med en boxare som vinnare.
Så Louise då. Flest vunna delsegrar, även i sådana grenar som handlade om kraft och styrka och kanske borde vara männens "givna" grenar. Fyra immuniteter (är det rekord?). För mig var hon den moraliska mästaren.
Men hon blev en "stilig" trea. Minns ni förra året då allas vår dramaqueen Erica Johansson surade och gnällde över att hon bara blev trea? Dålig stil.
Louise var stor i motgången, ingen dålig förlorare där, inte.
Men till slut, det är ju underhållning, en lek och vilken bra underhållning det varit! Spännande, kul både med tävlingarna och med deltagarnas samtal, filmer och umgänge. Ja, jag tror verkligen att flera hittade nya vänner under inspelningen.
Visst, han övervann till viss del sin höjdskräck, men blev diskad i borgklättrartävlingen. Borde han inte ha blivit diskad helt och hållet från fortsatta tävlingar då? Han var inte en värdig finalist.
Som vanligt, höll jag på att skriva, var Louise Karlsson överlägsen killarna. Hon var hyfsat snabb uppför, men hennes vana att klättra märktes bl a på den fina teknik hon hade för att ta sig ner. Men jag trodde inte hon skulle vinna den tävlingen, det såg ju snabbt ut när Armand Krancj klättrade.
Så var det dags för jaktstarten. Om igen var Louise överlägsen - fram till det ödesdigra momentet med pulsåterhämtning.
Alla de elva deltagarna hade sina små eller större handikapp, skador, nojor, men fram till pulsåterhämtningen fanns det ändå en realistisk chans att reparera det. Ont i örat och problem med vatten? Ny tävling och ny chans en stund senare. Ont i foten? Nästa tävling var mer för hjärnan.
Trots att jag är gift med en fd boxare, har jag så svårt för en typisk boxares typiska stormunnade trash-talk. Armand Krancj visade att han är i fin form, han vann flera deltävlingar och han hade fokus, men nej, hans snack gjorde att jag inte kunde glädjas riktigt åt hans vinst igår.
Maken tyckte dock att det var kul med en boxare som vinnare.
Så Louise då. Flest vunna delsegrar, även i sådana grenar som handlade om kraft och styrka och kanske borde vara männens "givna" grenar. Fyra immuniteter (är det rekord?). För mig var hon den moraliska mästaren.
Men hon blev en "stilig" trea. Minns ni förra året då allas vår dramaqueen Erica Johansson surade och gnällde över att hon bara blev trea? Dålig stil.
Louise var stor i motgången, ingen dålig förlorare där, inte.
Men till slut, det är ju underhållning, en lek och vilken bra underhållning det varit! Spännande, kul både med tävlingarna och med deltagarnas samtal, filmer och umgänge. Ja, jag tror verkligen att flera hittade nya vänner under inspelningen.
torsdag 11 mars 2010
Mästarprov
Jag vet, det är gårdagens nyhet, att ännu en kvinna, Catrin Nilsmark åkte ur "Mästarnas mästare" i tisdags kväll. Jag tänker inte ta upp att nattduellerna missgynnar kvinnorna eller att de gynnar den nästan två meter långe Patrik Sjöberg. Jag tänker inte heller ta upp att Ara Abrahamian förra säsongen satte en standard genom att vägra utmana en kvinna i nattduellen, när det någon gång blev hans tur, och flera andra män följde hans exempel. Jag tänker inte ta upp att det i sig kanske mer var en klapp på huvudet, än något annat.
Jag tänker inte ta upp att det kan räcka med att vara snabbast att fånga svärdet, för att gå långt i tävlingen. Vad betyder det att göra sitt bästa under deltävlingarna, men inte bli immun genom att få mest poäng, om man kan bli utslagen i nattduellen av den som kanske legat hemma på sängen?
Det jag tänker ta upp är att Louise Karlsson äger. Hon är den som vunnit flest deltävlingar, varit immun sammanlagt tre gånger, som inte syns svikta ens i styrkeproven. Hon ger intryck av att vara lugn, samlad, koncentrerad, fokuserad, motiverad. Hon ser ut som om hon skulle kunna dyka i bassängen vilken dag som helst och genomföra en simtävling på hög nivå - och vinna.
Jag är ledsen, Tomas Brolin och Tomas Johansson, ni ser ut som en liten och en stor köttbulle bredvid kraftpaketet Louise Karlsson. Och så är det de två stormunnade egona Patrik Sjöberg och Armand Kranj. Hm, har aldrig haft något emot Sjöberg, han var en fantastisk friidrottare och kunde leverera, men är han ganska lat, tycker jag. Kranj snackar som så många boxare, det är en del av deras taktik och han har en viss charm, det ska medges. Men boxning är inte min sport.
Jag håller tummarna för Louise!
Jag tänker inte ta upp att det kan räcka med att vara snabbast att fånga svärdet, för att gå långt i tävlingen. Vad betyder det att göra sitt bästa under deltävlingarna, men inte bli immun genom att få mest poäng, om man kan bli utslagen i nattduellen av den som kanske legat hemma på sängen?
Det jag tänker ta upp är att Louise Karlsson äger. Hon är den som vunnit flest deltävlingar, varit immun sammanlagt tre gånger, som inte syns svikta ens i styrkeproven. Hon ger intryck av att vara lugn, samlad, koncentrerad, fokuserad, motiverad. Hon ser ut som om hon skulle kunna dyka i bassängen vilken dag som helst och genomföra en simtävling på hög nivå - och vinna.
Jag är ledsen, Tomas Brolin och Tomas Johansson, ni ser ut som en liten och en stor köttbulle bredvid kraftpaketet Louise Karlsson. Och så är det de två stormunnade egona Patrik Sjöberg och Armand Kranj. Hm, har aldrig haft något emot Sjöberg, han var en fantastisk friidrottare och kunde leverera, men är han ganska lat, tycker jag. Kranj snackar som så många boxare, det är en del av deras taktik och han har en viss charm, det ska medges. Men boxning är inte min sport.
Jag håller tummarna för Louise!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)