Val

Igår valdes SD:s Björn Söder till andre vice talman. Det krävdes tre slutna omröstningar för det. Han fick drygt femtio röster men ca 290 ledamöter röstade blankt.

Tro katten det, en nazistkramare:

 

 

 

en homofob:

 

 

”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.”

 

 

en som tänker "vi och de", när han förolämpar en riksdagsledamot, Adnan Dibrani, med att han inte är svensk

 

en islamofob som anser att islam är det största hotet mot Sverige:

 

http://expo.se/2011/samma-varldsbild_4200.html

 

 

Det är tydligen praxis att det tredje största partiet får nominera en ledamot till posten som andre vice talman. Nu passade det SD väldigt bra, men minns att för fyra år sedan ville man frångå praxis och förde fram en kandidat till posten. Då motiverade man  det med att SD var det "tredje största blocket". Även den gången blev det sluten omröstning.

 

Om nu SD hade tillkännagett sin kandidat tidigare i processen, hade då resten av riksdagen hanterat detta på ett annat sätt, till exempel genom att lansera en motkandidat? Kanske hade man kuppat igenom en blekare SD-ledamot, någon som dessvärre delar SD:s föraktliga människosyn, men som inte hade utmärkt sig på samma sätt som Söder? Om man nu inte förde fram en kandidat från C? Eller hade man redan beslutat sig för att rösta blankt, oavsett vem som nominerades? Nu blev det rätt mesigt.

 

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/meningslos-markering/

 

Björn Söder är en djupt obehaglig man, som sitter i tv och blåljuger om att han inte vet någonting om "järnrörsincidenten". Är det sådant vi ska se accelerera nu? En historierevisionism med SD som ständigt offer?

 

Jimmie "det minns jag inte" Åkesson och Björn "vad är järnrörshändelsen" Söder. Tvi vale.

 

 



Dagen efter

Apropå att det finns ett riksdagsparti som drömmer om då "allt var så bra i Sverige, då inga var dumma, alla fick äta pepparkakor och sjunga nationalsången, då man fick titta på Kalle Anka på julafton ..." ja, ni vet.

Mitt förslag är att vi tar steget full ut, att vi återgår till tiden före 1921 då kvinnor inte hade rösträtt. Sådant tjafs det alltid blir med kvinnor som ska debattera och ha sig.

Eller vi vrider tillbaka tiden lite till, då rösträtten endast omfattade män som... hade tillräckligt hög inkomst.

Nu vet jag, vi återgår till ståndsriksdagen, som det var på den gamla goda tiden. Och, och, och ... låt oss projektera för moderna transporter. Låt oss gräva en kanal genom landet och kalla den Göta kanal. För arbetet kan vi använda fångar, så blir det billigt.

Eller vänta, återinför kungens makt och låt honom bli en upplyst despot. Det ligger ju ett visst skimmer över Gustav III:s dagar.

Jag drömmer om häxbränning. Härligt, eller hur?

Förresten, den där Luther är en magsur typ. Tillbaka till katolicismen. Tala på latin.

Eller va f-n, den vite krist är för mjäkig, damma av asagudarna, vet jag. Now we are talking. Ut i viking och dra hem lite trälar!
Nja, det känns kanske lite för, hm, det kan ju bli folkblandning. Ja, sådär alltså, att trälkvinnorna får sina magar fulla med barn. Billiga trälar, men ...

Blås i bronsålderslurarna, rista i sten!

Oj, vad hände här? Stenålder?

Istid? Det blåser kallt.

Skoskav

Det är något som skaver mig när jag läser om regeringens förslag att låta utskrivna arbeta inom kultursektorn och ha mage att kalla det för en stor kultursektor.

Varför är det en stor kultursatsning? Varför satsar man inte hellre på att försöka få alla dessa kompetenta bibliotekarier, arkivarier och museitjänstemän som nu är arbetslösa på hel- eller deltid i arbete i stället?

Varför tror man att det blir bättre (och billigare) att ta en utskriven (som kan ha världens alla krämpor), lära upp henne/honom i ett yrke som egentligen kräver tre-fyra års högskoleutbildning?

Det blir lite som synen på musik i dokusåpan "Maestro". Man tar sex kändisar och genom den vanliga utslagningsmekanismen, utse en av dem som ska dirigera Sveriges Radios symfoniorkester. En av kändisarna är musiker sedan tidigare, de andra är det inte.
Kan man verkligen bli dirigent på några veckor?
Nej, det kan man inte.

Kan man bli en kompetent bibliotekarie på några veckor? Nej, det kan man inte, som fd barnbibliotekarie skulle jag snarast säga att det tar många, många år att skaffa sig den beläsenheten som krävs.

DN


DN

DN

Dagen efter

Jag hoppas att du som läser här ibland röstade igår. Det är något vi ska vara stolta över, att vi har rösträtt. Det är inte alla givet. Det är något min åttaåring redan nu är medveten om. Hon säger att hon, när hon blir stor, ska arbeta för demokrati i hela världen, så "att alla får rösta och göra sina åsikter hörda", som hon uttryckte det häromdagen. "Det man tycker, det ska man säga."

Det är inte mer än knappt 90 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Halva befolkningen hade inte rätt att rösta. Obegripligt, tycker vi idag. Jag tänker tillbaka på ett par av mina förmödrar. Mormor fick rösta så fort hon blev myndig, men mormors mor var i 50-årsåldern när hon första gången fick rösta. Då hade hon drivit eget företag sedan 25-årsåldern, med flera anställda, fött och uppfostrat tre barn, tagit hand om sina åldrande föräldrar (hon var enda barnet), stöttat sin man i hans karriär inom postväsendet ... ändå ansågs hon inte vara värd att få rösta.

---

Det är alltid med en stark känsla av högtidlighet jag tar min röstsedel och legitimation och tar mig till vallokalen. Jag plockar fram de valsedlar jag vill ha, får mina tre kuvert, går bakom skynket och lägger i valsedlarna. Och alltid känner jag mig lite darrig när jag gör det. Tänk om jag råkar lägga i två valsedlar i samma kuvert? Tänk om jag plockade fel valsedlar och plötsligt röstar på ett parti jag absolut inte vill rösta på?

Jag tar god tid på mig. Det måste vara rätt.

Jag går fram till valförrättarna, visar röstkort och körkort, räcker över mina små kuvert och blir avprickad i röstlängden. Kuverten läggs först ovanpå urnan (varför heter det urna när det är en trälåda?), kuverten läggs i urnan.
Jag ryser av välbehag.
Ah! Nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet och fullgjort min demokratiska plikt.

Genusfråga

Ja, det händer att jag tänker med fel kroppsdel. Eller, jag tänder med rätt kroppsdel (läs här alla kroppsdelar inklusive hjärta och hjärna och själ) tillsammans med maken.

Men jag tänker inte med mitt kön när jag räknar löner, gör upp en budget, skriver inköpslista inför veckans vanliga besök i mataffären, betalar fakturor, skriver fakturor till kunder, skriver offerter ... jag tänker inte "ah, jag har en livmoder, alltså ska jag köpa potatis idag". Eller "jag har två bröst, men då måste jag ju absolut boka in besiktning på arbetet, så jag kan slutfakturera kunden sedan."


Ärligt talat kan jag inte begripa dagens debattartikel i DN där Ingela Andersson tycker att det är dags för en kvinnlig statsminister. Varför skulle det vara bättre än en manlig? Varför skulle det vara särskiljande med en kvinnlig statsminister annat än att hon kanske skulle ha kjol på sig ibland eller tituleras "fru statsminister"?

Är det därför vi har riksdagsval i september, för att vi ska rösta på någons varma ögon, eller klädsamma kavajer eller att någon heter Maria/Mona/Maud i stället för Fredrik/Göran/Lars/Peter?

Jag måtte vara bra naiv, men jag trodde faktiskt man röstade på den politik som ligger en närmast.

Att en minister är man eller kvinna, har för mig ingen som helst betydelse, det viktiga är vad personen åstadkommer och vill åstadkomma i framtiden.

"Men representativiteten då?" kanske någon tänker. "Det är ju viktigt för kvinnor att se andra kvinnor på de högsta posterna".

Okej. Det är i så fall lika viktigt med ministrar i alla åldrar, från 18 till 80, ministrar med olika religioner, hudfärg (jo, vi har en, Nyamko Sabuni), hbt-ministrar (en där också, Anders Carlgren), ministrar från alla partier samtidigt, ministrar med något handkapp, (där prickade jag in en till, Lena Adelsohn Liljeroth) ...

Om man känner att det viktigast av allt, är att ha en kvinnlig statsminister, då kanske man ska börja i rätt ände och välja kvinnliga partiledare. Några har vi haft, några har vi.

Men jag tänker inte rösta på ett visst parti i höst för att det har en kvinnlig partiledare. Mina skäl att rösta som jag gör, brukar vara helt andra.

Upp till kamp emot kvalen!

Undersökningarna gällande partisympatier duggar tätt nu och man blir bara mer och mer förvirrad. Ena veckan leder alliansen, nästa vecka leder oppositionen.

I morse publicerade DN en undersökning igen och som vanligt var artikeln öppen för kommentarer. Jag ska villigt erkänna, men jag tycker det iblnad är ganska kul att läsa dessa kommentarer. Många påminner starkt om varandra, säkert är det så att samma kommentator skriver under flera nick.

Ett av dagens bästa inlägg hade "Knegaren". På de 500 tecken som man har på sig, lyckades h*n få in en väldig massa påpekanden om alla försämringar som skett på senare tid.

"Knegaren" raddade upp det ena efter det andra. Slutklämmen var, håll i er nu:

" ... en svensk polisbil ska vara svart och vit och inte se ut som en jäkla julgran."

Ja, där satt den!

Bäva månde Rikspolisstyrelsen.

Jag måste hålla med "Knegaren" om att det allra viktigaste spörsmålet i samhället idag, är just färgen på våra polisbilar.

Inte.

;-)

Ut ur garderoben

Gjorde nyss SvD:s valkompass http://blogg.svd.se/svdse?id=19355 för att se om jag kan få någon hjälp hur jag ska rösta i höst. Jag vet ju ungefär och jag kommer antagligen rösta som jag gjort tidigare, men ändå är det lite roligt. Särskilt att se vad jag inte ska rösta på.

Jag kan nu meddela att jag inte är piratpartist. Det partiet fick bara 1,4% av mig.

Mitt gamla vanliga parti stämmer överens till 48,5% med mina värderingar idag. Hyfsat, men räcker det?

Jag blev överraskad av det parti som stämde överens till 60,7%. Hm, har aldrig någonsin sett mig själv som en ... ... (trumvirvel) ... ... folkpartist. Folkpartikel, som "man" sa på 70-talet, när de nästan halkade ur riksdagen.

Nej, jag tror inte jag röstar på dem i alla fall, man har väl sitt motto: "en gång ... partist, alltid ... partist".