Januarimorgon

Saknar min fina kamera som jag fortfarande inte har lämnat in för lagning. Vilken tur att det faktiskt går att ta bilder med mobilen då!

Snickarbod

Ljuset på väg tillbaka

Det sprakar i kakelugnen hela tiden

Farmor från Frostmofjället

Skulle kunna vara vår väg

Gårdagen kommer gå till familjemytologin. Maken plogade med snöslungan modell större - och fastnade i de meterhöga drivorna. Han gick hem och hämtade fyrhjulingen med plog och kom en liten bit. När han hade hållit på några timmar, ringde svärmor efter färdtjänst med hämtning en och en halv timme senare. Chauffören ringde efter en timma och sa att han var på väg. Han fick en vägbeskrivning med noggranna instruktioner att stanna hos vår granne nere vid landsvägen. Med vanlig bil skulle han aldrig kunna köra upp till oss.

Maken satte sin mor (158 cm kort och i viktklass 45 kg) på bönpallen på fyrhjulingen och så körde de iväg i yran.

På utsatt hämtningstid ringde färdtjänstchauffören igen och sa att det inte fanns någon dam som skulle hämtas av honom.
- Men var är du? frågade jag.
- I K-a, precis där du sa, bredvid två lador, svarade han.
- Hrm, du är fel med en halv mil. Kör så här, fortsatte jag och undrade i mitt stilla sinne hur man kan missta sig på en instruktion som innehåller bl a tre ortsnamn, en kyrka, en skola, namnet på närmaste busshållplats, osv osv.

Efter en stund kom maken hem, helt slut. Han hade fastnat med fyrhjulingen också och fått bära sin mamma resten av vägen. Vilken tur att hon är liten som en fågel! Han hade precis fått ner henne på en höbal på grannens loge, när färdtjänsten kom till rätt ställe.

Hon kom hem ordentligt.

Maken höll på att fortsätta öppna vägen ytterligare ett par timmar. Det är kritiskt på ca femtio meter av vår väg, där driver det igen och blir som betong. Hade inte maken kämpat så igår, hade vi fått använda sprängmedel.

Eller vänta till våren.

Bättre brödlös än rådlös

Lite segt är det allt med det senaste dygnets snöande. Nu är det dessutom tögrader, och enligt väderleksrapporterna ska det frysa på igen. Då blir det halt. Ännu halare, menar jag.

Jag har haft väldiga mardrömmar om denna snö och att jag är så insnöad på min lilla kulle längst in på den smala, smala grusvägen. Igår skulle en leverans komma, men den avstyrdes. Den kom idag och som tur är, har jag en snäll granne, som upplät lite plats i sin lada åt mitt 35-kilospaket. Tiometerslastbilen hade aldrig kunnat komma in till mig, inte med de snövallar som nästan täpper till vägen helt.

Så här ser det ut! Det röda är en snöpinne.

Men hellre brödlös än rådlös. Jag hittade ett hål och tråcklade ut bilen, så jag kunde köra till närmaste affär för veckohandlingen. Samma snälla granne godkände parkering av min bil utanför sin lada, vilket jag hoppades på, så sedan var det ju bara att dra hem kassarna på åttaåringens pulka.

Så finns det de som verkligen njuuuuuuter av snön!



Ja, se det snöar!

Dags att ta in trädgårdmöblerna, tror jag visst.

Och slänga resterna av den stackars pelargonen.



Åttaåringens skolväg idag tio i åtta på morgonen.

Vi gick till skolan, det var alldeles för halt att köra med sommardäck. Nu har maken bytt till dubbdäck på min bil.

Ja, dubbdäck, så miljöovänlig är jag när det handlar om körsäkerhet. De som snackar om att "köra försiktigt" vet inte vad de talar om, när det gäller vinterväglag på min ö. Vinterdäck utan dubbar duger inte, det hjälper inte köra långsamt, man glider av vägen och hamnar i diket i alla fall.

Simma lugnt!