Pris

Patrick Modiano är namnet! Årets Nobelpristagare i litteratur. Kände jag till honom? Ja. Har jag läst något av honom? Nej? Men det lär det bli ändring på.

Medieskugga

Jag njuter av att läsa papperstidningen. Världsnyheter, mer lokala nyheter, kulturartiklar, intervjuer med idrottsutövare, ja allt gås igenom. Eller nja, kanske inte börsnoteringarna. Eller vissa debattartiklar.
Men under hösten har det varit lite si och så med tidningsläsandet. Jag har inte haft tid, helt enkelt. Igår insåg jag att jag måste åtminstone skumma igenom högarna, innan maken börjar elda upp tidningarna för mig.
Så tänker jag, vilket ständigt brus det är. Allt detta tjatter om saker, som efter en månad har glömts bort av de flesta.

För en dryg månad sedan tillkännagavs vilka som årets nobelpris. Inte glömmer jag ju att det blev en av mina favoriter, Alice Munro, som fick litteraturpriset. Men de övriga priserna? Det måste jag googla på. Och visst har jag glömt att Femen demonstrerade i Spanien. Jag känner ju till organisationen, men vad som stod på deras agenda i oktober är borta ur mitt minne.

Det är fyra veckor sedan den kristna högern inom det republikanska partiet höll ett konvent. De tvåtusen deltagarna applåderade allt som var mot president Obama. Där fanns en programpunkt om "praise the lord and pass the ammunition". Detta konvent hölls bara några dagar innan USA skulle slå i skuldtaket. Vad händer nu? Business as usual? Eller?

I Indien krävde en cyklon flera dödsoffer och mer än en halv miljon människor har evakuerats från det drabbade området.

I Sverige valdes en ny ärkebiskop och för första gången någonsin blev det en kvinna, Antje Jackelén.

Damkronorna kämpar på för att ta sig till OS. Med hjälp av Leif Boork kan de kanske lyckas.

Hur mycket av ovanstående mindes jag utan att ha kollat det innan jag skriver detta? Två saker, eller snarare två personer. Alice Munro och Antje Jackelén. Resten hade förpassats till min medieskugga.

Nu ska jag återgå till mina skrivprojekt. Ett av dem handlar om


en kvinna som minns.

Nobelpris och flickor

Idag tillkännagavs det att Mo Yan från Kina fått årets Nobelpris i litteratur. Nej, jag har inte läst något av honom, det ska bli spännande. Tre av hans böcker finns översatta till svenska och utgivna av förlaget Tranan.
För mig är Nobelpriset mycket av en påminnelse om fantastiska författare och litteraturer som jag i den vanliga vardagen glömmer bort.
Jag hade förstås hoppats på att Alice Munro skulle få det, men än är det inte försent. Hon är lite av en av mina husgudar när det gäller noveller. Och så kommer hon från Kanada.

Kanada som litteraturland glöms ibland bort, eller så blandar man ihop kanadensiska författare med amerikanska. Rätt lätt gjort, det är samma språk och i mycket likartad kultur. Samtidigt är det som att blanda ihop irländska och säg, engelska författare. Eller som att blanda ihop österrikiska författare med tyska.
Ja, jag behöver nog inte fortsätta.

---

Men vad har Nobelpris och Munro eller Mo Yan med flickor att göra? Tja, kanske just inget särskilt. Men idag är det den internationella flickdagen, vilket betyder att vi ska skänka unga flickor som Malala Yousafzai i Pakistan en tanke. Hon blev skjuten i hals och huvud av talibaner för att hon för ett par år sedan när hon var elva år skrev om att även flickor ska ha rätt att gå i skola.

Vi kan göra mer än så. Till exempel genom att sms "Flicka" till 72910 och därigenom skänka 50 kronor till Plans arbete för utsatta flickor.

Plan


DN

Nobelpriset

Glad idag

Jag är så glad i dag. Ja, ni förstår säkert varför, Tranströmer fick priset!

Tror det var Bob Hansson som i DN sa: "det är som att vinna VM." Ja, precis så är det. VM i lycka.

Vad jag är glad över att jag köpte hans samlade dikter till maken i våras. Nu kan vi gotta oss åt all fantastisk poesi.

Fred och motstånd

De sista dagarna har jag gått omkring med två olika låtar i huvudet. Det är "Give peace a chance" och "Är det verkligen fred vi vill  ha?" Schizofrent, eller hur? Häromdagen var det 30 år sedan John Lennon sköts. Idag tilldelas Liu Xiaobo Nobels fredspris.

Visst vill vi ha fred, men vill vi det till varje pris? Vill vi ha fred till priset av förtryck, kontroll och diktatur?

Nej, är mitt självklara svar.

I juni 1989 firade min gymnasieklass tioårsjubileum sedan vår "student". Det självklara diskussionsämnet den kvällen var förstås det som någon dag innan hade hänt på Himmelska fridens torg. Det var svårt att glädjas åt att träffa alla gamla kompisar igen, när kinesiska studenter mördades.

Ett halvår senare hände ännu mer. Tjeckiska studenter brände sig till döds på Vaclav-platsen i Prag i protest mot dåvarande regimen, snart bröt sammetsrevolutionen ut. Ett par veckor senare föll muren i Berlin. Julen 1989 föll t o m Ceausescu i Bukarest.

Visst vill vi ha fred.

Men inte utan frihet.

Visst är det spännande!

Den här höstveckan gillar jag. Priserna regnar ner över flitiga forskare. Det är sannerligen inte ofta jag till att börja med verkligen förstår vad de medicinska, fysiska, kemiska eller ekonomiska upptäckterna består av/i, men jag är ju inte obildbar.

Priset i måndags, i medicin, gavs till den man som arbetade fram provrörstekniken. Med den tekniken finns det nu miljontals ivf-barn runt om i världen. Åttaåringen är ett av de barnen.
Igår fick två forskare priset för det tunnaste materialet som finns, hm, får nog läsa på lite där. Nyss avslöjades kemipristagarna, men för vad vet jag inte än, jag har inte sett på teve, bara läst en första notis på dn.se.

Så i morgon kommer "mitt" pris, priset i litteratur. Någon enstaka gång har jag läst pristagaren innan - och blivit glad och stolt över att just han/hon fått det. Oftast har det dock gått till en författare som jag inte läst eller ens känner till. Så många gånger som jag och många med mig fått göra nya upptäckter i litteraturen, så många gånger vi fått oss till livs nya världar och nya språkbruk. Visst är det härligt!

Äntligen! säger jag bara.