Fred och motstånd

De sista dagarna har jag gått omkring med två olika låtar i huvudet. Det är "Give peace a chance" och "Är det verkligen fred vi vill  ha?" Schizofrent, eller hur? Häromdagen var det 30 år sedan John Lennon sköts. Idag tilldelas Liu Xiaobo Nobels fredspris.

Visst vill vi ha fred, men vill vi det till varje pris? Vill vi ha fred till priset av förtryck, kontroll och diktatur?

Nej, är mitt självklara svar.

I juni 1989 firade min gymnasieklass tioårsjubileum sedan vår "student". Det självklara diskussionsämnet den kvällen var förstås det som någon dag innan hade hänt på Himmelska fridens torg. Det var svårt att glädjas åt att träffa alla gamla kompisar igen, när kinesiska studenter mördades.

Ett halvår senare hände ännu mer. Tjeckiska studenter brände sig till döds på Vaclav-platsen i Prag i protest mot dåvarande regimen, snart bröt sammetsrevolutionen ut. Ett par veckor senare föll muren i Berlin. Julen 1989 föll t o m Ceausescu i Bukarest.

Visst vill vi ha fred.

Men inte utan frihet.

Snatterskallarnas afton

- Det ska bli så kul i helgen! utbrast 14-åringen på väg till uppsamlingsstället inför scouthajken. Han satt  nästan och hoppade i sätet. Ryggsäcken, min chockrosa från 1984, var fullpackad med knallröd sovsäck, dubbla liggunderlag, kåsa, ficklampa, yllelångkalsonger, hjälm, flytväst, mm mm.

Vid scoutstugan stod ledaren med fyra kanoter på släpet och fyra uppspelta scouter i de yngre tonåren. Det hade kommit ett panikmejl under dagen från hajkledaren, det skulle komma ytterligare en scout till och hans bil räckte inte till. Efter att ha rådgjort med maken och tänkt efter hur lite vi har ställt upp på 14-åringens aktiviteter, svarade jag att jag kunde hjälpa till med skjuts på fredagskvällen till hajkstället 17 mil bort, men inte hämta på söndagen. Vi har aldrig sjösatt båtarna, aldrig dragit upp dem, aldrig städat scoutstugan, aldrig stått på vårloppisen. Det var hög tid att skaffa sig några pluspoäng.

Efter en snabb debatt om hur scouterna skulle dela upp sig, bestämde de sig för att alla skulle sitta i min bil. Jag har en stor bil och får plats med sex passagerare, så det var ju inga problem. Där var 14-åringen, J, enda flickan, E, den snacksalige L, F som precis fått flickvän och så "lille" A, enda grabben som ännu inte kommit i målbrottet.
De fem pratade, skrattade, retades, skvallrade, diskuterade allt mellan himmel och jord. Kärlek, sex, lärare, öl (det gjorde de klart för varandra att ingen har smakat), vänner, musik, skola, skola, skola ... jag lyssnade och njöt av deras vilda diskussioner.

Det var sagt att det borde ta ca 2 timmar till hajkstället. Det tog 2 timmar och en trekvart. Ligger man bakom en bil med fyra tunga kanoter på släp, tar det tid.

När vi var framme var klockan efter tio på kvällen. Det var kolmörkt, bruset av älven hördes, annars var det som att vara i en källare utan fönster.
A stönade:
- Jag är så trött, jag orkar bara inte bära kanoter nu.
J röt till:
- Vi är för helvete scouter, vi hjälper små jävla tanter över den förbannade gatan! Jobba på!
A undrade:
- Gör vi?

Riktigt uppfattat intygar Öbon.

---

Det gick fortare att köra hem. Jag slapp ju hålla 80 på motorvägen. Klockan var halv ett på natten och jag var klarvaken. Jag satte mig en stund framför teven, på ettan visades en bra film med bl a John Travolta, på fyran "Panic room". Jag zappade fram och tillbaka och försökte se båda filmerna på en gång.
Klockan två nickade jag äntligen till och det var dags att gå och lägga sig.
Men väl i sängen snurrade jag runt någon timme till.

I kväll är det makens tur att skjutsa och hämta 12-åringen som ska gå på fest fyra mil härifrån. Gracerna skall fördelas.