Medieskugga

Jag njuter av att läsa papperstidningen. Världsnyheter, mer lokala nyheter, kulturartiklar, intervjuer med idrottsutövare, ja allt gås igenom. Eller nja, kanske inte börsnoteringarna. Eller vissa debattartiklar.
Men under hösten har det varit lite si och så med tidningsläsandet. Jag har inte haft tid, helt enkelt. Igår insåg jag att jag måste åtminstone skumma igenom högarna, innan maken börjar elda upp tidningarna för mig.
Så tänker jag, vilket ständigt brus det är. Allt detta tjatter om saker, som efter en månad har glömts bort av de flesta.

För en dryg månad sedan tillkännagavs vilka som årets nobelpris. Inte glömmer jag ju att det blev en av mina favoriter, Alice Munro, som fick litteraturpriset. Men de övriga priserna? Det måste jag googla på. Och visst har jag glömt att Femen demonstrerade i Spanien. Jag känner ju till organisationen, men vad som stod på deras agenda i oktober är borta ur mitt minne.

Det är fyra veckor sedan den kristna högern inom det republikanska partiet höll ett konvent. De tvåtusen deltagarna applåderade allt som var mot president Obama. Där fanns en programpunkt om "praise the lord and pass the ammunition". Detta konvent hölls bara några dagar innan USA skulle slå i skuldtaket. Vad händer nu? Business as usual? Eller?

I Indien krävde en cyklon flera dödsoffer och mer än en halv miljon människor har evakuerats från det drabbade området.

I Sverige valdes en ny ärkebiskop och för första gången någonsin blev det en kvinna, Antje Jackelén.

Damkronorna kämpar på för att ta sig till OS. Med hjälp av Leif Boork kan de kanske lyckas.

Hur mycket av ovanstående mindes jag utan att ha kollat det innan jag skriver detta? Två saker, eller snarare två personer. Alice Munro och Antje Jackelén. Resten hade förpassats till min medieskugga.

Nu ska jag återgå till mina skrivprojekt. Ett av dem handlar om


en kvinna som minns.

Lycka och framgång

Jag vet inte om jag kan anses särskilt framgångsrik. Egentligen. För hur är man när man är framgångsrik? Är det när man har nått sina mål? När man är känd? När man har en ordentlig hög med pengar? Bilar? Reser till exklusiva ställen runtom jorden, träffar namnkunniga människor?

Jag tycker själv att jag är ganska framgångsrik. Jag slipper leva på blodpudding, om jag inte vill. Barnen trivs i sina skolor. Jag lever i ett, för det mesta, väldigt lyckligt äktenskap (jo, det händer att vi blir sura på varandra). Jag bor precis där jag vill bo. Jag får göra mycket som jag vill, jag råder över min tid i hög utsträckning.

För mig ligger inte lyckan i en ordentlig hög med pengar (fast visst vore det fint att ha), eller i tjusiga bilar, eller att ha varit på alla dessa exklusiva resmål.

Jag blir lycklig av att se sjuåringen komma ut från gymnastikträningen alldeles rödblommig i ansiktet och lysande av glädje. Äntligen är höstens träning igång! Äntligen får hon träffa en liten kompis från förskolan igen! Äntligen får hon känna endorfinruset i kroppen. Ännu bättre blir det förstås när tränarna berättar att hennes grupp kanske ska ställa upp i en tävling till vintern. (Bli inte oroliga nu, det handlar om klubbmästerskap för de yngsta).

Jag blir lycklig när trettonåringen kommer hem efter en härlig kväll ute på fjärdarna med sjöscouterna. Jag blir lycklig när han, mitt i hormonstormarna, faktiskt vill vara med oss andra i familjen, alldeles självmant.
Jag blir lycklig när elvaåringen testar nya spanskaglosor på mig. Eller när hon ber mig om hjälp med något.

Jag blir lycklig när min man ler mot mig.

---

Jag såg inte programmet som gick igår kväll på trean eller om det var fyran, som handlar om svenska Hollywoodfruar. Den tiden har jag inte, men ändå hör/läser man ju en del i media, utan att direkt vilja det.
Hur som helst, en av fruarna, gift med Paul Anka, lär ha uttryckt sig ungefär så här:
- Jag är så framgångsrik, jag har nått så långt och arbetat hårt för det. Jag accepterar inte otrohet och därför (ursäkta de grova orden) tycker jag att man ska suga av sin man varje kväll.

...

...

...

Jag undrar, är man så framgångsrik och lycklig om man gör så, för att maken inte ska bli otrogen? (Visst, det är såklart helt okej om man själv vill, men det var inte så det lät). Vad för tilltro har man då till sin man? Vilken syn på män öht har man? "Oj, imorgon hoppar han på någon annan, om jag inte gör det här." Vilken syn har man på sig själv?

Jerry Hall, tidigare supermodell och gift med Mick Jagger, lär ha använt sig av samma "knep" för att slippa konkurrenter. "Har du tio minuter över, gå då och ..."

Självkänsla, någon?