Energitjuvar

Från det ena till det andra. Brukar inte titta på idol, eller dansprogram, eller melodifestivaltuggummiprogram, allra minst blonderade fruar i Hollywood. Men igår, efter en dvd-film, zappade maken och jag en stund. Så hamnade vi i alla fall hos en blond, lyft fru. De tio minuterna vi satt som fågelholkar handlade dels om fru X som lade ner en halv dag på att hitta ett nytt läppstift i rätt färg.

En halv dag. Köp ett vanligt cerat då, om färgen inte passar!

Det var ett par minuter om fru Y som inte hade tid att shoppa på vanligt sätt, utan for runt för att hitta inbjudnings"kort" till en fest och diskuterade om det skulle vara lila eller vita glitterväskor till Barbie-dockorna.

Barbiefest? För vuxna kvinnor?

Ärligt talat, jag begriper ingenting. Är det ett liv?

Varför ägnar de inte hundradelen av sin energi till att göra något viktigt? Med de ekonomiska resurser de uppenbarligen har, skulle de kunna göra underverk.

Lycka och framgång

Jag vet inte om jag kan anses särskilt framgångsrik. Egentligen. För hur är man när man är framgångsrik? Är det när man har nått sina mål? När man är känd? När man har en ordentlig hög med pengar? Bilar? Reser till exklusiva ställen runtom jorden, träffar namnkunniga människor?

Jag tycker själv att jag är ganska framgångsrik. Jag slipper leva på blodpudding, om jag inte vill. Barnen trivs i sina skolor. Jag lever i ett, för det mesta, väldigt lyckligt äktenskap (jo, det händer att vi blir sura på varandra). Jag bor precis där jag vill bo. Jag får göra mycket som jag vill, jag råder över min tid i hög utsträckning.

För mig ligger inte lyckan i en ordentlig hög med pengar (fast visst vore det fint att ha), eller i tjusiga bilar, eller att ha varit på alla dessa exklusiva resmål.

Jag blir lycklig av att se sjuåringen komma ut från gymnastikträningen alldeles rödblommig i ansiktet och lysande av glädje. Äntligen är höstens träning igång! Äntligen får hon träffa en liten kompis från förskolan igen! Äntligen får hon känna endorfinruset i kroppen. Ännu bättre blir det förstås när tränarna berättar att hennes grupp kanske ska ställa upp i en tävling till vintern. (Bli inte oroliga nu, det handlar om klubbmästerskap för de yngsta).

Jag blir lycklig när trettonåringen kommer hem efter en härlig kväll ute på fjärdarna med sjöscouterna. Jag blir lycklig när han, mitt i hormonstormarna, faktiskt vill vara med oss andra i familjen, alldeles självmant.
Jag blir lycklig när elvaåringen testar nya spanskaglosor på mig. Eller när hon ber mig om hjälp med något.

Jag blir lycklig när min man ler mot mig.

---

Jag såg inte programmet som gick igår kväll på trean eller om det var fyran, som handlar om svenska Hollywoodfruar. Den tiden har jag inte, men ändå hör/läser man ju en del i media, utan att direkt vilja det.
Hur som helst, en av fruarna, gift med Paul Anka, lär ha uttryckt sig ungefär så här:
- Jag är så framgångsrik, jag har nått så långt och arbetat hårt för det. Jag accepterar inte otrohet och därför (ursäkta de grova orden) tycker jag att man ska suga av sin man varje kväll.

...

...

...

Jag undrar, är man så framgångsrik och lycklig om man gör så, för att maken inte ska bli otrogen? (Visst, det är såklart helt okej om man själv vill, men det var inte så det lät). Vad för tilltro har man då till sin man? Vilken syn på män öht har man? "Oj, imorgon hoppar han på någon annan, om jag inte gör det här." Vilken syn har man på sig själv?

Jerry Hall, tidigare supermodell och gift med Mick Jagger, lär ha använt sig av samma "knep" för att slippa konkurrenter. "Har du tio minuter över, gå då och ..."

Självkänsla, någon?