Helg

I lördags var det dags för sista träffen på min högskolekurs. Jag gick upp i ottan för att hinna med rätt tåg. I torsdags bytte jag till sommardäck. Det var dumt. Det såg ut så här där jag ställde bilen för att åka kommunalt resten av vägen till tågstationen:

Landsvägen på vår ö syntes knappt, före klockan sex på en lördag är det inte många som är ute och far. Snömodd och iskokor slamrade mot bilens underrede. Efter två mil kom jag ikapp en liten skåpbil och jag lade mig bakom den, då hade jag åtminstone något att följa.

Men igår var det ju skönare väder. Jag kände mig lite sur och hängig på morgonen, det var lerigt och smutsigt på golvet och disken tornade upp sig i köket. Maken frågade vad som stod på och jag viftade lite med handen och väste:
- Det är så skitigt här.

Då plockade maken fram dammsugaren och ägnade en timme åt att dammsuga, till och med möblerna fick sig en omgång. Jag drack upp mitt te och tog fram hink och mopp och våttorkade golven. Sedan fyllde jag diskmaskinen och rensade i köket.

När maken dammsugit klart gick han ut och började spika. Jag fick hjälpa till med dyckerten.

Det ser ut som en säng och det är det också. En odlingslåda. Den är inte klar än, det ska byggas en botten och så ska lådan kläs med byggfolie invändigt. Därefter får vi testa om lådan håller för all den jord som ska i.

Här kan det bli morötter och lök, till exempel. Jag känner redan smaken ;-)

Det luktar från Öbons bak

Vilken helg! Jag överlevde med knapp nöd. Mm, det finns flera anledningar till att jag gillar november, för så fort det är advent ska allt ske på en gång.

Helgen började med att jag skulle baka kanelbullar till nioåringens klass försäljning av kaffebröd på en liten julmarknad under helgen. Kanelbullar har jag bakat i sådär 35 år, om inte mer, och tycker nog att de brukar bli goda. Jag satte en deg, lät den jäsa och under tiden gjorde jag en chokladtårta. Den doftade härligt under gräddningen.

Så var det dags att baka ut degen, smöra och sockra den och strö kanel över. Dofterna från tårtbaket överglänste allt annat, att det inte doftade så mycket kanel var därför inget jag tänkte på. Jag snodde ihop ett femtital bullar och smakade på en liten kantbit. Det var lite bett i smaken, men jag funderade inte på det.

Så ny jäsning, på plåtar.

Jag städade undan mjölpåse, socker, mm och kryddburken. Då såg jag vad det stod på den. Håll i er.

Kajennpeppar

Inte bra. Inte bra alls.

Hetare än de ser ut

Jag gillar att ha mycket kanel i bullarna och naturligtvis var det mycket kajennpeppar. Jag bestämde mig för att grädda dem i alla fall, kanske kunde man ha dem till soppa eller så?
Men nej, de var helt oätliga, kajennpepparn fräste i halsen och krockade med allt strösocker, de åkte i soptunnan direkt och jag åkte till affären (2 mil t o r) för att köpa ny jäst, mer mjöl, smör och lite annat som jag ändå kunde behöva.
Tillbaka hem och laga middag.

Ny bulldeg sattes och jag kollade tre gånger att det var kanel i kryddburken. Så småningom var det dags att grädda första plåten. Det gick bra. Andra plåten, ja, då hörde jag inte när spisklockan ringde, så de bullarna blev lite brända. Jag gav upp och satte inte en tredje bulldeg.

På lördagsmorgonen gick jag upp extra tidigt för att hinna göra en chokladtårta till innan det var dags att skjutsa nioåringen till hennes gymnastiktävling. Tävlingen var klar (med förträning och tävling och tid för domslut tog det hela fem timmar) vid sju på kvällen. Så hem och fixa middag klockan åtta.

Upp sex på söndag morgon för att baka sockerkakor, de brända bullarna kunde jag inte ta med mig. Ta fram de snygga bullarna och chokladtårtorna ur frysen, glasera tårtorna och så iväg till julmarknaden. De två timmarna där gick fort, mest tack vare en väldigt trevlig medmamma som jag känt sedan våra döttrar var runt ett halvår. Vi sålde inte så mycket, kanske för ett par hundra kronor (pengarna ska gå till en ev skolresa i sexan), men  efteråt har jag fått veta att klassen sålde för en rejäl slant.

Så hem, försöka få lite varmvatten genom att elda i kakelugnen, spola av sig det värsta i det svala vattnet (nej, jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt), byta kläder och så iväg till en restaurang för att äta julbord. Vi var hemma strax efter klockan sju på kvällen.

Efter att ha läst lite för nioåringen ur "Godnatt mister Tom" (vi har kommit till avsnittet där de semestrar i en fiskeby vid sydkusten) kollapsade jag i läshörnan i vardagsrummet. Maken tittade på den inspelade "Downton abbey" på teve.

Jul?

Denna helg, allhelgonahelgen, är det jul"mässa" på min ö. Jag hade en liten fundering häromdagen att åka till lokalen där mässan hålls, men kände igår att nej, det ska jag inte.
Det är alldeles för tidigt för julaktiviteter första helgen i november, förutom att jag inte gillar idén om kommers, hur enkelt det än kan vara, just denna helg. Varför inte ta det lite lugnt?

Nu är alla tankar på skräck och halloween långt borta. Solen strålar, det är ett par grader över noll och rimfrost fortfarande i skuggan. Kyrkklockorna ringde för någon timme sedan och manade till andakt. I eftermiddag står församlingshemmet öppet och man kan, även om man inte har någon när eller kär just på denna kyrkogård (det har inte jag, vi är inflyttade) tända ljus för någon man tänker extra på. Jag ska nog gå dit.

God helg!