Förra fredagen var det internationella kvinnodagen. Idag känns det som om den aldrig varit.
Via ett annat socialt medium hittade jag detta inlägg. OBS! Varning för rent för jävliga bilder.
sunkig reklam
Jag tillhör inte den primära målgruppen för dessa varor, jag äger inte ett endaste par Jimmy Choo-skor och inte ett enda plagg av Versace. Det lär ju knappast märkas i försäljningsstatistiken om jag bojkottar, men om vi är flera så kanske det märks.
Så går jag in på en av mina favoritsajter, genusfolket.se
Där kan jag idag läsa om ett uppmärksammat våldtäktsmål i USA.
Kliar det inte nu? Är det inte som att bildreklamens normaliserande av övergrepp mot kvinnor påverkar oss, så att det blir liksom lite, tja, sådär helt okej att en sextonåring som druckit sig medvetslös, blir våldtagen, pissad på - och fotograferad och filmad under övergreppet. Och ingen runt omkring reagerar, ingen försöker stoppa det. För hon var ju ändå så sloppy, a real whore.
Jag citerar artikeln i Genusfolket:
"På vilket sätt har vi, vuxenvärlden, skapat en kultur där samtycke är i absolut centrum varje gång vi pratar om sex? Är det kanske snarare så att vi istället har skapat en kultur som trivialiserar övergrepp, skuldbelägger offren (för att ha druckit för mycket/betett sig sexuellt utmanande/inte sagt nej tillräckligt tydligt), överdriver hur många tjejer som ljuger om våldtäkt, och lurar i unga män att det ligger i deras ”gener” att vara aggressiva i jakt på sex (boys will be boys)."
Detta övergrepp har blivit en kul grej, ett skämt, "det gjorde väl inte så mycket, hon märkte ju inget ändå". Dessutom sa flickan aldrig ett klart och tydligt "nej".
Jag blir arg och ledsen och förbannad.
Visar inlägg med etikett män. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett män. Visa alla inlägg
fredag 15 mars 2013
fredag 24 februari 2012
Mogna rebeller?
Jag har börjat lägga märka till dem, de mogna rebellerna. De dyker upp där man minst anar dem. Vilka är de? Jag vet inte riktigt, kanske är det en undergroundrörelse, eller så har de alltid funnits där.
Nu tänker jag inte på pantertanter eller kulturdamer, de ser man överallt. Åtminstone gör jag det, kanske för att jag ofta rör mig på pantertants- och kulturdamsställen. Nej, jag tänker nu på män. Här är några exempel.
Man nr 1.
Det är mörkt, det är en tidig oktoberlördag och jag är på väg till tåget för att fara till ett heldagsseminarium på den högskola där jag förkovrar mig. Jag har parkerat på en gratisparkering i ett område där jag bodde tidigare, för att åka kommunalt till centralstationen. Jag känner mig inte helt trygg, det är släckt i nästan alla fönster. Så hör jag någon som närmar sig, han smäller med klackarna i asfalten, han går fort. Att det är en man förstår jag, få kvinnor går så tungt.
Jag slickar mig om läpparna och tar upp min mobil och slår 112. Jag trycker inte på luren, men är beredd att göra det om det skulle behövas.
Runt hörnet kommer han, jag tittar dit. Det är en lång man med stort huvud. Han nickar mot mig och svänger med sin plastkasse från den lokala livsmedelsbutiken. Jag andas ut, jag känner ju igen honom från media, då han för några år sedan var aktuell i ett par olika befattningar och ofta blev intervjuad.
När det kommunala samfärdsmedlet kommer, kliver vi båda på och väljer sittplatser. Han tar fram sin filofax ur plastpåsen. Jag undrar varför han inte har en portfölj, den där kassen stämmer inte alls överens med resten av hans utstyrsel och klädsel, dessutom borde han verkligen ha råd med en portfölj, hans pension borde vara tillräckligt hög. Plastpåsen känns alldeles för subversiv.
Man nr 2.
Det är i samma område, men dagtid och ljust. Jag sätter mig på min favoritplats och sneglar på de övriga passagerarna. På andra sidan mittgången sitter en prydligt klädd man och läser tidningen. Han har en mörkgrön yllerock, under skymtar en smalrandig skjorta och blå slips, han har också en blazer. Skorna är välputsade (en bedrift med all snömodd), vid fötterna står en svart skinnportfölj. Så bläddrar han bland sidorna och så ser jag vad han har runt midjan, utanpå rocken. Ett handvävt band i gult, rött och lite blått, ett sameskärp (det heter säkert något särskilt, men det är en annan historia). På sjuttiotalet var ju många klädda i både näbbstövlar och islandströjor och sjalar. En del kryddade det med samiska armband i läder och silver. Men ett vävt band eller skärp har jag sett i verkligheten bara en gång, när vi firade sportlov i Överkalix för flera år sedan, och vi besökte en samisk familj som bjöd på souvas och renslädeskörning. Sonen i familjen hade kolt och var så fin.
Men en man bosatt i ett välbärgat område, där de flesta arbetar som högre eller ännu högre tjänstemän, som för övrigt ser ut som alla andra välbärgade män i sextioårsåldern och har ett samiskt skärp. Visst är det spännande, jag får inte riktigt ihop det.
Man nr 3.
Det här är hörsägen, men det är på sitt sätt så absurt så jag tror faktiskt på det. Det är möte i en bostadsrättsförening. Diskussionen gäller renovering av den gemensamma tvättstugan. Så räcker en av medlemmarna upp handen, en man i, tja, säg 70-årsåldern, och delger sin åsikt:
- Inte behöver vi köpa ny tvättmaskin, den vi har haft (i trettio år, min anmärkning) fungerar fortfarande bra. Dessutom, på vintern behöver man ju inte tvätta så ofta, jag brukar bara skölja upp underkläderna lite i handfatet. Man svettas ju inte på vintern.
Ja.
Undrar om han var gift.
Nu undrar jag alltså, är det här tecken på att män i en viss ålder inte längre bryr sig om att vara precis likadana som alla andra? Mannen med plastpåsen, känner han numera att han inte behöver bevisa någonting för sig själv eller andra, att det där med att vara konventionell och ha sina saker i en portfölj kan man strunta i?
Likadant med mannen med sameskärpet. En plastpåse kan man ju knöla ner i fickan, men ett skärp kräver lite mer arrangemang. Det kan ju inte vara så att han är så disträ att han, efter att ha satt på sig skor och ytterrock, plötsligt plockar fram ett vävt band, bara för att det råkar hänga i hallen. Eller?
Men priset tas nog av mannen som är för sparsam med klädtvätt. Om det tricket används av fler, är det inte att undra på att det ibland luktar starkt på stan.
Nu tänker jag inte på pantertanter eller kulturdamer, de ser man överallt. Åtminstone gör jag det, kanske för att jag ofta rör mig på pantertants- och kulturdamsställen. Nej, jag tänker nu på män. Här är några exempel.
Man nr 1.
Det är mörkt, det är en tidig oktoberlördag och jag är på väg till tåget för att fara till ett heldagsseminarium på den högskola där jag förkovrar mig. Jag har parkerat på en gratisparkering i ett område där jag bodde tidigare, för att åka kommunalt till centralstationen. Jag känner mig inte helt trygg, det är släckt i nästan alla fönster. Så hör jag någon som närmar sig, han smäller med klackarna i asfalten, han går fort. Att det är en man förstår jag, få kvinnor går så tungt.
Jag slickar mig om läpparna och tar upp min mobil och slår 112. Jag trycker inte på luren, men är beredd att göra det om det skulle behövas.
Runt hörnet kommer han, jag tittar dit. Det är en lång man med stort huvud. Han nickar mot mig och svänger med sin plastkasse från den lokala livsmedelsbutiken. Jag andas ut, jag känner ju igen honom från media, då han för några år sedan var aktuell i ett par olika befattningar och ofta blev intervjuad.
När det kommunala samfärdsmedlet kommer, kliver vi båda på och väljer sittplatser. Han tar fram sin filofax ur plastpåsen. Jag undrar varför han inte har en portfölj, den där kassen stämmer inte alls överens med resten av hans utstyrsel och klädsel, dessutom borde han verkligen ha råd med en portfölj, hans pension borde vara tillräckligt hög. Plastpåsen känns alldeles för subversiv.
Man nr 2.
Det är i samma område, men dagtid och ljust. Jag sätter mig på min favoritplats och sneglar på de övriga passagerarna. På andra sidan mittgången sitter en prydligt klädd man och läser tidningen. Han har en mörkgrön yllerock, under skymtar en smalrandig skjorta och blå slips, han har också en blazer. Skorna är välputsade (en bedrift med all snömodd), vid fötterna står en svart skinnportfölj. Så bläddrar han bland sidorna och så ser jag vad han har runt midjan, utanpå rocken. Ett handvävt band i gult, rött och lite blått, ett sameskärp (det heter säkert något särskilt, men det är en annan historia). På sjuttiotalet var ju många klädda i både näbbstövlar och islandströjor och sjalar. En del kryddade det med samiska armband i läder och silver. Men ett vävt band eller skärp har jag sett i verkligheten bara en gång, när vi firade sportlov i Överkalix för flera år sedan, och vi besökte en samisk familj som bjöd på souvas och renslädeskörning. Sonen i familjen hade kolt och var så fin.
Men en man bosatt i ett välbärgat område, där de flesta arbetar som högre eller ännu högre tjänstemän, som för övrigt ser ut som alla andra välbärgade män i sextioårsåldern och har ett samiskt skärp. Visst är det spännande, jag får inte riktigt ihop det.
Man nr 3.
Det här är hörsägen, men det är på sitt sätt så absurt så jag tror faktiskt på det. Det är möte i en bostadsrättsförening. Diskussionen gäller renovering av den gemensamma tvättstugan. Så räcker en av medlemmarna upp handen, en man i, tja, säg 70-årsåldern, och delger sin åsikt:
- Inte behöver vi köpa ny tvättmaskin, den vi har haft (i trettio år, min anmärkning) fungerar fortfarande bra. Dessutom, på vintern behöver man ju inte tvätta så ofta, jag brukar bara skölja upp underkläderna lite i handfatet. Man svettas ju inte på vintern.
Ja.
Undrar om han var gift.
Nu undrar jag alltså, är det här tecken på att män i en viss ålder inte längre bryr sig om att vara precis likadana som alla andra? Mannen med plastpåsen, känner han numera att han inte behöver bevisa någonting för sig själv eller andra, att det där med att vara konventionell och ha sina saker i en portfölj kan man strunta i?
Likadant med mannen med sameskärpet. En plastpåse kan man ju knöla ner i fickan, men ett skärp kräver lite mer arrangemang. Det kan ju inte vara så att han är så disträ att han, efter att ha satt på sig skor och ytterrock, plötsligt plockar fram ett vävt band, bara för att det råkar hänga i hallen. Eller?
Men priset tas nog av mannen som är för sparsam med klädtvätt. Om det tricket används av fler, är det inte att undra på att det ibland luktar starkt på stan.
Före rebellåldern, fortfarande rena underkläder (?)
måndag 5 december 2011
På banken
Jag var på ett informationsmöte på banken i häromdagen, fråga mig inte varför eller hur jag hade hamnat där. Jag kände mig som en sparv i den där tranedansen ni vet. Mina 51 år till trots var jag gängets lillflicka, där satt inga andra som var under 65, jag lovar.
Men jag passade på att notera vad jag såg och hörde i denna för mig så annorlunda del av verkligheten. En hel del kommer jag säkert använda mig av i ett annat sammanhang, så det går jag inte in på här.
Hur som helst, för mig som ickeekonom var det en uppenbarelse, att det finns människor som uttrycker sig så här, och som lyckas göra sig förstådda?
Det var ungefär lika många män som kvinnor bland åhörarna, men naturligtvis var det nästan bara män som ställde frågor och kommenterade vad bankmannen sa. Om han sa någon "rolighet" i stil med "att köpa aktier är som att köpa en lott i en tombola", då höhöhöades det bland karlarna. Det var som att bankmannen var den tuffaste killen på skolgården och gubbarna med vitt hår hans beundrare, hans lilla armé av tillskyndare.
Att män fortsätter med sin grabbighet ända upp i pensionsåldern.
Jaja. Jag blev inte så imponerad.
Men en liten scen måste jag skriva om (jag har redan skrivit om den på annat ställe, men kan inte låta bli att upprepa mig en smula).
Två damer i 75-årsåldern sitter på stolarna bredvid varandra, längst fram i lokalen. Den ena säger till den andra:
- Men ett sådant sammanträffande, vi sågs ju på busshållplatsen också.
- Vilken busshållplats?
- På XYZ-gatan.
- Men det var inte jag, jag åkte taxi hit.
Lätt förvirrat det där.
lördag 5 februari 2011
Ordning och reda
Jag brukar inte ge ett vitten för det där med genustänkande, att män är från Mars och kvinnor från Venus. Det är så deterministiskt och inskränkande.
Men ibland kan man ju undra. Maken säger att han städat och röjt upp i köket. Så här blev resultatet.
Och så här.
Eller så här.
Här skulle det ha varit en bild på en överfull diskho, med gamla glasburkar, en konservburk det varit majs i och lite annat. Bilden uteblir pga tekniska problem vid överföringen.
Jag vet inte jag. Jag är inte precis en städgalning som får ångest av några brödsmulor på golvet eller en odiskad smörkniv. Men jag kallar inte den här köks"städningen" för städning.
Maken kanske är från yttre världsrymden trots allt.
Men ibland kan man ju undra. Maken säger att han städat och röjt upp i köket. Så här blev resultatet.
Och så här.
Eller så här.
Här skulle det ha varit en bild på en överfull diskho, med gamla glasburkar, en konservburk det varit majs i och lite annat. Bilden uteblir pga tekniska problem vid överföringen.
Jag vet inte jag. Jag är inte precis en städgalning som får ångest av några brödsmulor på golvet eller en odiskad smörkniv. Men jag kallar inte den här köks"städningen" för städning.
Maken kanske är från yttre världsrymden trots allt.
onsdag 22 september 2010
Hon heter Knut
Jag ser relativt lite på teve, jag har annat att göra på kvällarna än att sitta och titta i timmar. Men igår satt jag och zappade en stund och hamnade i SVT 1:s minidokumentär om en skånsk bonde. Tyvärr missade jag en del av programmet, det var bara 20 minuter långt, så det blev väldigt lite om denna man jag faktiskt såg.
Men det jag såg gav mersmak.
Knut driver en liten gård i Skåne. Han går där bland sina kor, plöjer åkrarna, sår och skördar. Och så åker han in till närmsta stad och går in i butiker som för damkläder. Han har borstat ut sitt hår, satt lite läppstift på läpparna, klätt sig i klänning och kofta och diskuterar behå-storlekar med butiksäljaren.
Så visar han fotografier på sig själv som tjugoåring för reportern, han berättar om sitt liv och att han först i femtioårsåldern faktiskt förstod att han inte riktigt är som de flesta andra män han känner. Han har blivit född i fel kropp.
Nu i pensionärsåldern är hans högsta önskan att han ska få möjlighet att operera sig till kvinna.
Reportern frågade då något i stil med:
- Men du kanske inte lever så länge till.
- Jag vill dö som kvinna! blev svaret. Jag har varit man alldeles för länge.
Men det jag såg gav mersmak.
Knut driver en liten gård i Skåne. Han går där bland sina kor, plöjer åkrarna, sår och skördar. Och så åker han in till närmsta stad och går in i butiker som för damkläder. Han har borstat ut sitt hår, satt lite läppstift på läpparna, klätt sig i klänning och kofta och diskuterar behå-storlekar med butiksäljaren.
Så visar han fotografier på sig själv som tjugoåring för reportern, han berättar om sitt liv och att han först i femtioårsåldern faktiskt förstod att han inte riktigt är som de flesta andra män han känner. Han har blivit född i fel kropp.
Nu i pensionärsåldern är hans högsta önskan att han ska få möjlighet att operera sig till kvinna.
Reportern frågade då något i stil med:
- Men du kanske inte lever så länge till.
- Jag vill dö som kvinna! blev svaret. Jag har varit man alldeles för länge.
måndag 19 oktober 2009
Misogyni
Jag har tidigare deklarerat här att fotboll inte är en av mina sporter. Men häromveckan kom ett förslag från Johan Esk i DN att man skulle välja Svennis och Sundhage (kodnamn SoS) till nya förbundskaptener i fotboll.Vilken bloggstorm det blev av det! Tom ickefotbollsnördar som jag tycker det var intressant.
Först. Jag sitter här och funderar på varför det blev en sådan storm över förslaget. I de snällare inläggen lät det ungefär: "Sundhage vet inget om fotboll, möjligen kan hon damfotboll".
Observera den påstådda skillnaden. Jag vet ju alltså inte så mycket om fotboll, men när jag har tittat på planen, ser jag att den är grön, av samma storlek och med ett mål vid vardera kortänden. Linjerna är markerade på samma ställen. Jag kan konstatera att en fotbollsplan ser likadan ut oberoende av om den är för damer eller herrar. Kanske är det tom så att samma plan används för både herrar och damer, vid olika tillfällen.
Hm.
Vad jag också tror är att reglerna är likadana, att det är lika många spelare på plan och att bollen är lika rund. Rätta mig om jag har fel.
"Men en kvinna orkar inte hålla samma tempo som män". Tja, det är möjligt, men hur många förbundskaptener, som brukar ha passerat både de 40 och de 50, orkar hålla samma tempo och fart som sina spelare? Är det överhuvudtaget meningen att de ska göra det?
För mig är en ledare något annat. En ledare, en förbundskapten, ska ha överblick, ha koll på omvärlden, kunna tänka strategiskt, sätta upp mål och få sina spelare att arbeta för samma mål. Då krävs snarare en psykisk styrka, en personlig integritet, än förmågan till fysiska prestationer.
"Men hon kan ju inte gå in i omklädningsrummet och peptalka". Går alla fotbollsspelare omkring helnakna hela tiden medan förbundskaptenen drar sitt? Eller förväntas förbundskaptenen följa med in i duschen?
Jag ser det framför mig, säg t ex Svennis, klafsa efter in i duschen och stå där och hojta medan spelarna tvättar håret.
Eller vad tänker spelarna med? Vilken kroppsdel? Skulle de inte kunna dra på sig kalsongerna medan kaptenen pratar, eller svepa om sig en handduk, om det nu är så världsviktigt att prata om matchen inne i omklädningsrummet.
Jag begriper det inte. Men så är jag kvinna också och förstår mig inte riktigt på något så viktigt som herrfotboll.
Nu tror inte jag att Pia Sundhage skulle vara så intresserad av jobbet som förbundskapten, hon har ett bra jobb i USA och kontrakt tom OS 2012. Men tanken i sig roar mig.
Först. Jag sitter här och funderar på varför det blev en sådan storm över förslaget. I de snällare inläggen lät det ungefär: "Sundhage vet inget om fotboll, möjligen kan hon damfotboll".
Observera den påstådda skillnaden. Jag vet ju alltså inte så mycket om fotboll, men när jag har tittat på planen, ser jag att den är grön, av samma storlek och med ett mål vid vardera kortänden. Linjerna är markerade på samma ställen. Jag kan konstatera att en fotbollsplan ser likadan ut oberoende av om den är för damer eller herrar. Kanske är det tom så att samma plan används för både herrar och damer, vid olika tillfällen.
Hm.
Vad jag också tror är att reglerna är likadana, att det är lika många spelare på plan och att bollen är lika rund. Rätta mig om jag har fel.
"Men en kvinna orkar inte hålla samma tempo som män". Tja, det är möjligt, men hur många förbundskaptener, som brukar ha passerat både de 40 och de 50, orkar hålla samma tempo och fart som sina spelare? Är det överhuvudtaget meningen att de ska göra det?
För mig är en ledare något annat. En ledare, en förbundskapten, ska ha överblick, ha koll på omvärlden, kunna tänka strategiskt, sätta upp mål och få sina spelare att arbeta för samma mål. Då krävs snarare en psykisk styrka, en personlig integritet, än förmågan till fysiska prestationer.
"Men hon kan ju inte gå in i omklädningsrummet och peptalka". Går alla fotbollsspelare omkring helnakna hela tiden medan förbundskaptenen drar sitt? Eller förväntas förbundskaptenen följa med in i duschen?
Jag ser det framför mig, säg t ex Svennis, klafsa efter in i duschen och stå där och hojta medan spelarna tvättar håret.
Eller vad tänker spelarna med? Vilken kroppsdel? Skulle de inte kunna dra på sig kalsongerna medan kaptenen pratar, eller svepa om sig en handduk, om det nu är så världsviktigt att prata om matchen inne i omklädningsrummet.
Jag begriper det inte. Men så är jag kvinna också och förstår mig inte riktigt på något så viktigt som herrfotboll.
Nu tror inte jag att Pia Sundhage skulle vara så intresserad av jobbet som förbundskapten, hon har ett bra jobb i USA och kontrakt tom OS 2012. Men tanken i sig roar mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)