Varför, hur och var?

Anni ställde ett par frågor i en kommentar till förra inlägget. Här är några svar.

Jag reste med en svensk charterresearrangör (men själva resan till Kuba skedde med reguljärflyg via Paris). Första veckan ägnades åt en rundresa, med ett par dagar i Havanna och dess närmaste omgivningar. Två dagar i Havanna räcker inte, kan jag ju säga, vi skrapade verkligen på ytan.
Så var det dags att flyga inrikes till Santiago de Cuba. Huga, bussen från hotellet gick redan klockan fem på morgonen och kvällen innan hade flera av oss besökt Tropicana nattklubb. Därifrån for vi med buss under några dagar via Cobre, Bayamo, Camagüey, Santo Spirito, Trinidad, Cienfuegos innan vi blev skjutsade till våra respektive hotell i Varadero.
Jag hade gärna hunnit med något slags bergsvandring i Sierra Maestra eller Escambray, men det får bli en annan resa.

Det är kubanska staten som lägger upp dessa rundresor, alla arrangörer har samma rutt och visar samma saker. Det blir mycket om José Marti, som är en av Kubas stora hjältar, en författare och poet som deltog i andra självständighetskriget mot Spanien och avled på slagfältet 1895. Han skrev bl a texten till "Guantamera, guajiro guantanamera" som vi hörde sådär 158 gånger med varierande skicklighet.
Det blir mycket om Fidel Castro och om Ernesto "Che" Guevara. Guevara är avbildad överallt, gärna med slagord som "vi ska segra" eller "mot segern, alltid".

Vi fick besöka en sockerplantage strax utanför Trinidad och ta en promenad genom de forna slavkvarteren, där många ättlingar bor kvar (dock inte i precis samma hus). Slaveriet upphävdes sent, inte förrän på 1890-talet. Vi var på Moncada, en fd militär anläggning i Santiago de Cuba, som Castro med ett åttiotal män och ett par kvinnor försökte inta den 26 juli 1953. Det blev en fullständig katastrof. Runt 20 stycken dog direkt, cirka 40-45 under tortyr. Bröderna Castro och några till fängslades, gavs efter ett par år amnesti och så hamnade de i Mexiko, där de träffade på Guevara.

Hm. Hur sammanfattar man en så fullspäckad vecka? Det blev lite om religion, om katolicismen och om santería, lite om föräldraledigheter, om relationen mellan män och kvinnor, lite om skolväsende, om sjukvård. Vi fick veta lite om matransoneringar, varför turistvalutan CUC är åtråvärd, vad som hänt på senare år med ekonomi och politik. Så tillbaka igen, om Batista, om Grisbukten, om amerikanska maffian, om prostitution, om lantbruk och djurhållning, om handelsblockad, om att kubaner inte kan resa helt fritt ens inom sitt eget land, om Kubas relation till andra länder, bl a Sovjetunionen så länge det fanns, till Venezuela (vilket ju kan ändras nu, då Chavez avlidit), om idrott, om ... om ... jag är glad att jag ägnat många långa timmar åt att läsa diverse böcker om Kuba innan resan, annars hade jag väl alldeles tuppat av.

De två första dagarna på hotellet i Varadero sov jag mest, eller slumrade. På samma ställe bodde ett stort norskt gäng som varit med på rundresan och vi sågs i baren över en drink ibland, sista kvällen åt vi middag tillsammans. Vi åkte också på segel- och snorkelturen tillsammans. Himla trevligt var det! I S, om du läser detta, stort tack för gott sällskap :-)

På resan var vi 34 stycken, 21 svenskar och 13 norrmän. Jag kände inte någon i förväg och kanske var det några som tyckte det var lite knepigt. "Är du själv? Hur kommer det sig?"
Själv tyckte jag det var som att resa iväg när jag var ung ;-) Men snart vande sig folk, jag pratar gärna med nya bekantskaper, och jag tror att jag bytte åtminstone några ord med var och en. Några pratade jag väldigt mycket med. Hoppas att ingen tyckte jag trängde mig på, det var i så fall inte meningen.

Jag har inte särskilt svårt att sitta själv på en restaurang och andra veckan var det rätt skönt att sköta sig själv till stora delar. Den enda kvällen som var lite ledsam var när jag på en japansk restaurang först blev placerad bredvid ett kanadensiskt par och skulle precis presentera mig, när jag blev flyttad till ett annat bord. Där satt jag helt solo (vid ett bord för 16 pers) tills det kom nio ryssar. De fick sitta i andra änden. Så frågade en servitris om jag ville flytta på mig igen och hamna närmare det ryska gänget, men jag tackade nej. Jag hade lyssnat lite på dem och de talade nästan bara ryska, deras kunskaper i engelska var i nivån "a beer, please" "no, no, he has a coke". Och så avslutat med "spasiba".
Ja. Det kunde jag nog vara utan.

Idag fick jag mejlat till mig ett gruppfoto. Vi ser alla väldigt glada ut och det var vi. Vi hade en mycket trevlig guide (tack snälla A) och och en lokalguide som nog kunde fixa det mesta (muchas gracias, A).