Den grå katten, jag kan väl kalla honom Knatte här, eftersom det är det vi kallar honom, kom in i köket, gick rakt fram till mig och hoppade upp på bordet. Han blev min bästa kompis någonsin, ojojoj, han spann, han kelade, boxade mig lite med sitt huvud, han viftade på svansen (han trodde väl ett tag att han var en hund). Jag hade fullt sjå att freda min glasspinne.
Hans ögon blev alldeles runda av begär. Så såg jag att snålvattnet började rinna på honom och det så mycket att det droppade ner på mina jeans.
Ja, han fick slumpen * av glassen, sedan var han nöjd och gick ut ur köket och lade sig framför kakelugnen igen. Han bevärdigade mig inte med en blick.
* slumpen = här det sista på glasspinnen.
---
I förrgår läste vi äntligen ut "Godnatt mister Tom". Igår började jag plocka fram lite olika förslag på ny högläsningsbok. Då frågade nioåringen var "Godnatt ..." var någonstans och jag berättade att jag hade ställt in den i bokhyllan i hallen. Hur så?
- Jag vill att vi läser om den, den var så bra, sa nioåringen då.
Nej, jag började inte om på den boken, det blev i stället omläsning av några av hennes gamla favoritsagor från när hon var riktigt liten, "Vanten", "Den lilla sköldpaddan" och "Bockarna Bruse". Sedan var jag trött i halsen, det kostar på med alla olika röstlägen och att komma ihåg hur trollet ska låta. Eller att väsa när räven pratar, eller hur fru Groda låter, och ska man säga "nej, du får inte plats" resp "men kryp in i vanten då" med alla olika djurröster (detta i "Vanten") eller räcker det med min vanliga röst?
Roligt är det hur som helst och jag blir alltid extra fnissig när djuren säger till björnen, som också fryser och vill komma in i vanten, säger åt honom att han minsann får sitta ytterst.
Bara tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar