Mindre än två veckor kvar nu till nästa inlämning, till deadline. Jag skriver, skriver, skriver, skriver om här och där, lägger till, drar bort. Ändå försöker jag att inte redigera så hårt, utan låta det flöda på.
Det är konstigt, men en inre spärr mot dialoger är i det närmaste borta. Alla, eller nästan alla, pratar på som bara den. Det roliga är att de har så olika uttryckssätt.
Jag blir nästan rädd. Vad är det för fantasifigurer jag skapat? Kommer de ta över hela min värld? Att de har stor plats i vardagen just nu står helt klart.
Och så har de starka synpunkter på hur de ska skildras. Jag har varit inne på det förut, i ett tidigare inlägg, de kliver fram och tar över historien. Så här kan en av dem säga:
- Ah men va fan. Så där platt är jag inte. Du kan inte dra det här utan att visa min barndom. Jag växte upp på gatan, för fan. Respekt, kvinna!
Han drar fram en stilett ur bakfickan och börjar peta naglarna. Han spänner blicken i mig och jag förstår precis, han är inte att leka med.
En annan person kommer med ett inpass:
- Jag håller med herr C, och det är väl första gången jag gör det. Du som sitter där vid tangentbordet måste faktiskt få med lite av min ungdomstid, hur jag drömde om ett annat liv.
En tredje försöker överrösta de andra:
- Du ska skriva om hur jag mötte mitt livs kärlek. Annars ser jag till att du får tillbringa en tid i häktet.
Jaha.
Det är bara att göra som de säger åt mig. Skönt nog är det just nu lätt att ösa på. Om jag bara sätter mig ner och skriver, får jag utan vidare ihop 2-3 000 ord om dagen. Det är helt okej, Stephen King, inga jämförelser i övrigt, skriver enligt sitt schema 2 000 ord per dag.
Men en nackdel är att jag inte hinner fara runt och hälsa på i bloggvärlden särskilt mycket, jag får återkomma till er.
Väl mött
Vad skriver du för något,,undrar en nyfiken.
SvaraRaderaMia
Spännande och härligt! Hoppas få läsa någon gång.
SvaraRaderaStrunta i bloggvärlden, njut av att kunna sjunka in i skrivandes värld.
Hej på er!
SvaraRaderaMin historia, som jag började på för ett år sedan, utspelar sig i ett land i en annan världsdel. Jag hade tänkt låta historien rullas upp under en kort tid, sådär ett par dygn, med en epilog en vecka senare.
Men häromveckan började figurerna anse att jag måste ha med åtminstone lite av deras respektive förhistorier. Då kan man också förstå varför de reagerar som de gör under de där högdramatiska dygnen.
Så egentligen blir det en historia om det här landets 1900-talshistoria, ur dessa figurers perspektiv. Just nu ser det ut som att berättelsen blir i två delar, del 1 med deras erspektive bakgrunder och så del 2, när "allt" sker.
Dessutom har jag en prolog, som utspelar sig i tid strax innan del 2.
Låter det krångligt?
Jag sitter med A3-ark där jag skriver in vad som sker och med vem på tidslinjer. Nu är jag så inne i materialet, så för mig känns allt självklart, men det ska ju bli det för ev läsare.
Ja, angående läsning. Jag har skickat in utdrag ur historien till diverse novelltävlingar, därmed inte sagt att "det blir något" av det. Efter inskick har jag hittat felaktigheter och sådant som inte är helt logiskt.
Som många riktiga författare säger: det kanske kan bli bra efter många, många omskrivningar och bearbetningar.
Men, visst kan jag bjuda på lite läsning längre fram när jag känner mig mogen för det. Just nu har jag diverse respondenter från mina kurser som är i samma stadium som jag, de vet hur processen kan se ut. Därmed är det lätt att ta till sig deras konstruktiva kritik.
Maken har fått läsa vissa stycken, men han är tvärtom väldigt okritisk. Om han utbrister att det är så jättebra, blir jag förstås väldigt glad, men jag tror inte på det.
Just nu skriver jag på och även om jag aldrig (faktiskt!) stavar fel och har bra koll på svensk grammatik, så dyker det upp ett och annat syftningsfel, mest för att jag inte hinner skriva riktigt lika fort som jag tänker mig berättelsen. Som om inte det räcker, lider jag svårt av kommateringssjukan och skriver ofta alldeles för långa meningar. Det har mycket med skrivfarten att göra, turligt nog är det enkelt att göra något åt under omskrivningarna.
Eftersom jag dessutom är en sådan som inte gillar när det är för enkelt, har jag med en funktionell analfabet. Hans repliker är skrivna på ett slarvigt sätt. Så finns där en ung flicka som skriver dagbok från det hon är fem-sex år fram till hon fyller femton. Dagboken försöker jag skriva som ett barn kan göra, med stavning, motivval (tappade tänder, godsaker, senare fantasier om pojkar).
Allra roligaste delen av researchen är att en av de sex huvudpersonerna lagar mat och jag måste ju testa hennes recept. Den enklaste delen är att sätta på en skiva med musik från det landet jag skriver om.
I am all in :-D