Sportsöndag

Friidrott är så roligt att titta på, det händer alltid något och reglerna är lättfattliga även om man inte är en sportnörd. Det handlar om att hoppa högst eller längst, springa fortast och med smartast taktik, kasta längst … för mig ligger inte tjusningen främst i att det är just svenska deltagare.

Det kan vara hur spännande som helst med ett 10 000-meterslopp, där löparna knatar runt, varv efter varv, drar upp farten, saktar ner, där fyrfaldige världsmästaren gör en återkomst efter skada, men inte orkar fullfölja, där världsettan spurtar med 500 m kvar (alltså, spurtar efter nästan en mil!), lyckas inte haka av sig en dittills okänd ung löpare som stormar in mot mål och där andra väldigt trötta löpare har både ett och två varv kvar och måste fortsätta plåga sig.

Ah, jag älskar det!

Eller att se Isinbajeva hoppa upp mot fem meter, där varenda rörelse är väl avvägd, där ett stavhopp kan bli en skönhetsupplevelse. Samma med Thorkildsen när han dammar iväg spjutet.

Och så släggkastare som misslyckas, kastet blir lite snett så släggan hamnar i nätet, ja, då förstår man lite bättre hur svårt det är. Jag menar, de har tränat i hela sitt liv, kommer till ett VM och släggan fastnar i nätet.

Att Klüft blev femma var väl ganska väntat, eller t o m lite bättre än jag trodde. Men längdfinalen var en medioker historia, med världsstjärnor som hoppade bort sig, där guldmedaljören Reese fick till bara ett godkänt hopp och hennes vinstresultat var i sammanhanget blygsamma 6,82. Ingen hoppade så bra som de egentligen kan.

Sverige har aldrig varit strålande i friidrott. Det har funnits enstaka stjärnor, Sjöberg, Gärderud, Klüft förstås, Kallur, Bergkvist, Olsson, Holm m fl, och många av dem var aktiva samtidigt. Ja, ett par håller på fortfarande, men snart är det inte roligt längre att läsa om Christian Olssons eviga skador. Det blir som Foppas fot, yesterday’s news.

Men vad sysslade Bolt med egentligen?