Mer ögongodis

Några bilder till, kan inte låta bli.

Under säsong kan man frossa i körsbär direkt från odlarnas gårdsförsäljning nere i dalen.

Att British Columbia är ett populärt inspelningsställe för många Hollywoodproduktioner förstår man. Det är t o m så populärt att kulisserna kan få stå kvar till nästa film.

Fast jag lovar, det var inte här "Blair witch project" spelades in. Jag höll mig på vägen när jag fotograferade  min svågers snickeriprojekt, att renovera det här huset (hehehe, det blir nog när det är sju torsdagar i en vecka), med syrrans erfarenheter i färskt minne. Hon kröp omkring och tog många tjusiga bilder. På väg tillbaka till bilen ropade hennes barn: "mom, you've got tics! All over". Hon tittade ner på sina kläder som myllrade av fästingar. HU!
Jag tycker det är läskigt att ha en fästing.

Vi hade alltså närkontakt med både björnar och prärievargar. Riktigt nära kom jag denna uggla.

Hahaha, nä, skojar bara, den här är av äkta plast, för att skrämma bort lite fågel precis runt huset, så de inte flyger in i fönstren och knäcker nacken.

Fast den här är på riktigt, det är en grouse, ungefär som vår ripa. Den "klunkade" eller hur man nu ska beskriva lätet, efter en hona att para sig med.

Sista kvällen bjöd min svåger mig på en tur på hojen. Han skulle ta det så lugnt och försiktigt, jodå. Men, jag har aldrig gillat att sitta bakpå och även om han inte körde fortare än 85-90, kändes det vääääldigt fort. Särskilt som jag på utvägen höll mitt huvud över hans högra axel och såg mest in i bergsväggar. Det var lite bättre på tillbakavägen.

Alltid lugnande att se ut över havet. Inga späckhuggare där denna gång.

Förvirringen var total

när maken berättade att jag inte skulle vara hemma under Valborg. Han såg väldigt pillemarisk ut när han sa det, så efter några panikfyllda sekunder (minuter? vet inte riktigt) förstod jag att han inte skulle slänga ut mig från vårt gemensamma hem. Han hade bokat biljett till mig, så jag kunde resa till Kanada och hälsa på min syster.
   - Det blir ju aldrig av att du åker annars och jag vet ju hur mycket du ständigt längtar efter henne.

Så fort det gick ringde jag till henne, det gäller att hålla rätt på tidsskillnaden och inte ringa när det är mitt i natten hos dem, för att få det bekräftat. Jodå, det var sant.
Giltighetstiden för mitt pass är på upphällningen, men det skulle räcka, enligt kanadensiska ambassadens hemsida.

Så kom då den mycket tidiga fredagsmorgonen då jag skulle åka. Taxin hämtade mig klockan sex, frukost skulle jag äta på flygplatsen. Resfebern hade gripit mig, jag kollade att pass, pengar, e-biljett och instruktioner från syrran, kamera, anteckningsbok ... låg kvar i väskan, så de inte hade trillat ur sedan jag kollade förra gången, fem minuter tidigare.

Resan var lång, som den ju alltid är, när det skiljer nio timmar i tid. Jag blev mött av min svåger klockan fyra på fredagseftermiddagen, då var klockan ett på natten mot lördag för mig. Jag var lite dimmig.

Men säg den öbo som tackar nej till ett glas vin innan middagen!


Dagen efter var det dags för ny resa, upp i bergen. På vägen passerade vi en svartbjörn, som lekte bredvid highway (här ung som våra riksvägar, dock tvåfilig med omkörningssträckor i uppförsbackarna). Vi stannade inte, syrran är ledamot i sin hemorts vilddjurskommitté och försöker lära folk hur man uppför sig i områden med mycket björn, pumor och prärievarg. En av de viktigaste uppförandekoderna är att man inte stannar på vägen om man ser t ex björn. Dels för att man då utgör en trafikfara, dels för att björnen gärna kommer fram till bilen för att tigga mat. Vi  hade lite längre "kontakt" med en prärievarg, coyote, när vi hade kommit fram till syrrans bergsstuga. Den tassade runt på åkern nedanför och ville komma närmare, men vågade inte. Vi tyckte det nog var bäst att ta in hunden.

Vi såg en brun björn (kan ändå ha varit en svartbjörn) ett par dagar senare, när vi tog en promenad ner till en liten bäck. Vi upptäckte den, en ettårsunge troligen, innan den såg oss. Vi tyckte inte att vi behövde gå ända ner till bäcken, ungens mamma var säkert i närheten. Det räckte så bra med att vara 150-200 m från ungen.
Tyvärr fick jag inte upp kameran i tid. Ni får hålla tillgodo med den här:

(vad det var för ett djur vet jag inte, men knappast björn väl)

eller den här:

björnspåren är ganska färska, kanske från dagen innan. Så här såg det ut runt omkring:

 Det är byns badplats.

Vi befann oss alltså någonstans i bergen, mellan kusten vid Vancouver och Klippiga bergen, nära gränsen mot USA. Såååå vackert.

Nedanför åkern, osynlig här, ligger ängen där vi såg björnungen. I ravinen rinner bäcken.

Skidorterna är fortfarande öppna, många toppar har snö året om.

Det här var den soliga dagen vi hade. Det regnar mycket i Vancouver, men det är vackert ändå. Jag längtar redan tillbaka.