Visar inlägg med etikett varg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett varg. Visa alla inlägg
fredag 18 november 2011
Träd och varg
Den är väl i det närmaste riksbekant vid det här laget, den sk "tv-eken". Folk går man ur huse för att försöka rädda den från nedsågning.
Hm.
Enligt vad jag har läst (nej, jag har inte varit där och frågan om jag blivit klokare av det, särskilt trädkunnig anser jag mig inte vara) så är denna kanske 500 år gamla ek i stort sett genomrutten. Grenar kan rasa i backen, eller ner på fotgängare eller cyklister. Nedsågningen är uppskjuten ännu en gång, demonstranterna var för många och poliserna för få.
Men varför engagerar ett träd så enormt mycket? Är det för att det är mer lätthanterligt med ett enda träd i innerstan än de enorma arealer med fjällnära urskog, som fälls varje år, men som trots det inte lockar några skaror med trädkramare?
Sveriges natur, tidskrift för Naturskyddsföreningen, har precis i dagarna kommit ut med ett temanummer om skog. Läs gärna det, ni som vurmar för ett ruttet träd på Östermalm, läs och gör sedan någon riktig nytta!
DN
DN
Sveriges natur
Sveriges natur
---
Läser också att ett nytt enfrågeparti bildats i dagarna. Det heter Naturdemokraterna och jag kan inte låta bli att associera en ev förkortning, ND, till andra mer eller mindre suspekta partier, som Nationaldemokraterna och Ny demokrati.
Naturdemokraterna har som sin enda fråga på agendan att komma in i riksdagen och där arbeta för att få bort vargen från den svenska faunan.
Jag är mållös.
Norrtelje tidning
DN
fredag 16 september 2011
Lästips
Ropa inte på vargen eller Never cry wolf
En av alla de böcker jag läst genom livet (och det är många, jag klämmer väl i snitt två-tre i veckan) handlar om en ung man, Farley Mowat, som i slutet av 1940-talet ger sig ut i vildmarken i norra Manitoba i Kanada. Han ska studera varför beståndet av caribou-renar minskar och om det är så att det är vargarnas fel, då de jagar renarna. Men Mowat upptäcker att vargarna hellre tar småvilt, bl a eftersom det kostar för mycket energi att jaga ren. Renar är snabba, de kan sparka bakut och därmed skada vargen under jakten.
Mowat kommer fram till att vår bild av vargen som en skoningslös mördare inte stämmer. "We have doomed the wolf not for what it is, but for what we deliberately and mistakenly perceive it to be — the mythological epitome of a savage, ruthless killer — which is, in reality, no more than the reflected image of ourself."
I den mån varg jagar ren, är det de sjuka, äldre och skadade djuren som tas som byte.
Mowat blev inte oemotsagd när hans bok kom ut i hemlandet 1963. Många gladde sig, då de redan tidigare opponerade sig mot vargjakt. Andra ansåg att författaren hade en alltför romantisk syn på naturen. Dessutom var han inte ensam på denna expedition, det var ett sällskap om åtminstone tre personer till med. Oavsett detta är boken spännande om man är det minsta intresserad av djur och natur. Den hittas väl enklast på bibliotek eller antikvariat.
Idag skriver Hanne Kjöller i DN om vargjakten i Sverige och om Svenska jägareförbundet. Hennes slutsats om alla underliga turer kring licensjakten och Jägareförbundets debattartikel häromveckan är klockren: "antingen gör ni som vi vill eller så gör vi som vi vill".
Man kan ju fråga sig, om nu Jägareförbundet ska starta en konflikt, hur kommer den se ut? Ska de strejka? Ska de vifta med sina vapen så fort någon ickejägare eller någon sansad medlem i förbundet (jag tror de kan finnas, men de hörs inte i debatten) ger sig ut i skogen? Ska de sätta sig i Riksdagshusets korridorer och taktfast ropa "vi vill skjuta, vi vill skjuta"?
DN
En av alla de böcker jag läst genom livet (och det är många, jag klämmer väl i snitt två-tre i veckan) handlar om en ung man, Farley Mowat, som i slutet av 1940-talet ger sig ut i vildmarken i norra Manitoba i Kanada. Han ska studera varför beståndet av caribou-renar minskar och om det är så att det är vargarnas fel, då de jagar renarna. Men Mowat upptäcker att vargarna hellre tar småvilt, bl a eftersom det kostar för mycket energi att jaga ren. Renar är snabba, de kan sparka bakut och därmed skada vargen under jakten.
Mowat kommer fram till att vår bild av vargen som en skoningslös mördare inte stämmer. "We have doomed the wolf not for what it is, but for what we deliberately and mistakenly perceive it to be — the mythological epitome of a savage, ruthless killer — which is, in reality, no more than the reflected image of ourself."
I den mån varg jagar ren, är det de sjuka, äldre och skadade djuren som tas som byte.
Mowat blev inte oemotsagd när hans bok kom ut i hemlandet 1963. Många gladde sig, då de redan tidigare opponerade sig mot vargjakt. Andra ansåg att författaren hade en alltför romantisk syn på naturen. Dessutom var han inte ensam på denna expedition, det var ett sällskap om åtminstone tre personer till med. Oavsett detta är boken spännande om man är det minsta intresserad av djur och natur. Den hittas väl enklast på bibliotek eller antikvariat.
Idag skriver Hanne Kjöller i DN om vargjakten i Sverige och om Svenska jägareförbundet. Hennes slutsats om alla underliga turer kring licensjakten och Jägareförbundets debattartikel häromveckan är klockren: "antingen gör ni som vi vill eller så gör vi som vi vill".
Man kan ju fråga sig, om nu Jägareförbundet ska starta en konflikt, hur kommer den se ut? Ska de strejka? Ska de vifta med sina vapen så fort någon ickejägare eller någon sansad medlem i förbundet (jag tror de kan finnas, men de hörs inte i debatten) ger sig ut i skogen? Ska de sätta sig i Riksdagshusets korridorer och taktfast ropa "vi vill skjuta, vi vill skjuta"?
DN
måndag 11 april 2011
Vargar
Hur länge dröjer det innan rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund blir motsagd av jägarmaffian? Etiken står lågt i kurs, se här: vargmoral
DN
SvD
DN
SvD
fredag 14 januari 2011
Vargjakten börjar i morgon
Med den debatt som är gällande vargar i Sverige, skulle man kunna tro att vi inte hade drygt 200 vargar, utan 200 000. Många som är för att skjuta vargar bor i Värmland och Dalarna, i områden där vargarna finns. Många som är mot avskjutning bor i storstadsområden där vargarna är få.
Man skulle ju kunna tycka att de som har nära till det sk problemet, skulle ha en extra utslagsröst i frågan och få bestämma hur man ska göra.
Men i så fall tycker jag att ett utökat självbestämmande ska gälla på fler områden. Tunnelbyggen, förbifarter, operahus, idrottsarenor, flygplatser, universitet ... varför bara vargar?
---
Kanada är större än Sverige till ytan, Sverige (ca 450 000 km2) skulle få plats ganska precis två gånger redan i provinsen British Columbia (ca 945 000 km2), där min syster bor. Men där bor också 4,5 miljoner människor, vilket gör provinsen till Kanadas tredje största, sett till befolkning.
Och det är i vanliga villaområden strax utanför 2-miljonstaden Vancouver man ser både svartbjörn, pumor, örn ...
liiiite jobbigt tycker syrran det kan vara med de ständiga björnbesöken, hon får mocka gräsmattan rätt ofta och björnlämningarna fungerar inte riktigt optimalt som rosgödsel.
Men är hon inte rädd och ängslig då? Nej, det kan jag inte påstå att hon är. Man får tänka sig för lite. Man kan inte lämna soppåsar ute och innekatterna får vara just innekatter. Björnar och pumor har lärt sig att där det finns människor, där kan det vara extra lätt att hitta mat. Det är klart, grizzlybjörnar ska man akta sig för, men de håller till i vildmarken, där knappt en enda människa finns.
Om igen, jag kan för mitt liv inte begripa den hysteri gällande rovdjur som är i Sverige. Fästingar är mycket farligare och orsakar fler skador och sjukdomar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
