onsdag 2 september 2009

Snatterskallar och djur

Att vi pratar mycket i vår familj har en del lärt sig. Det är sällan tyst här. Egentligen bara när alla sover - om inte hunden ylar i sömnen, då kan han väcka de döda.

Igår kväll skulle maken hämta alla gymnastiktjejer efter träningen. Först var det totalt kaos utanför lokalen, bilar som ställde sig snett, bilar som försökte klämma in sig där det inte gick, bilar som ställde sig framför alla andra och blockerade utfarten ...
... maken gjorde väl ungefär likadant, ställde sig längst in mot en lastkaj.

Så plötsligt kom en hord svettiga, glada, tjattriga ungar, alla med håret i små knutar i nacken, dörrarna öppnades, in med ryggsäckar och tjejer. Alla pratade i mun på varandra, så här lät det:
- Åh, jösses, hon är ju inte riktigt klok, alltså (om en tränare).
- Såg ni att jag kom ner i spagat, på riktigt?
- Guuuud, vad trött jag är.
- Jag gjorde en fyrdubbel flickis.
- Har någon ett äpple eller nåt?
- Vad är det här för konstig musik?
- Klassiskt, svarar maken.
- BYYYT till riktig musik, Rix fm!

- Ring till era mammor nu, manade maken.
- Min mobil har inget batteri kvar.
- Näej, dumma S, du gjorde så jag tappade mobilen mellan sätena.
- Men, håll i mobilen lite bättre då.
- Min mamma kommer.

Maken blir uppringd av en av mammorna.
- Säg åt A att sätta på sin mobil.
- A, sätt på mobilen.
- Kan inte, har inget batteri.
- Låna min då och ring din mamma.
- Kan inte numret till mammas mobil.

- Åh, ja, höj musiken, den här låten är så bra!
- Nej, sänk, hör inte vad mamma säger.
- Är vi inte framme snart?
- Knuffas inte.

Maken slås av en hemsk tanke.
- Hur många är ni därbak?
- Öööh, fem.
- Ska ni inte vara sex stycken?
- Men E är sjuk idag, det är lugnt.
- Är det säkert, är alla med?
- JAAAAA!

Till slut kom de fram till uppsamlingsplatsen där mammorna väntade på sina döttrar. Maken gick runt och hälsade, utan att komma ihåg att han hälsat på allihop minst tre gånger förut.

---

På middagen satt vi och pratade om vilka djur vi är mest lika. Sjuåringen gillar mest lejon, tigrar och gorillor. Jag gillar giraffer, för de ser ju alltid långt, de har utsikt. Maken gillar järvar och trettonåringen sa helt enkelt att hans favoritdjur är vår hund.
Elvaåringen var förstås inte med, hon var på sin träning.

Hon är annars mest lik en ekorre, samlar, ordnar och städar.

Sjuåringen är lik den där fågeln som bryter in och gör Kalle Anka galen på julafton. Ja, eller kanske en blandning av en hoppande ekorre och en studsboll.

Maken är lik en groenendael, vaktar och värnar hemmet och vill alltid ha mycket att göra.

Trettonåringen är påfallande lik en sengångare, tyckte jag först, men maken sa "elefant". Ja, han är som en elefant, sävlig, men blixtrande arg ibland. Tung i kroppen med armar och ben som han snubblar på (inte för att elefanter är klumpigare än andra djur, men de ger ett klumpigt intryck).

Jag då? Jo, en blandning av hackspett och guldhamster. Jag hackar och tjatar och så boar jag och ordnar och samlar på mig, fyller på skafferi och skåp och frys.

6 kommentarer: