men har ni hört talas om curlingmattar och curlinghussar? Det är maken och jag i ett nötskal det. Vi har, just nu får jag tillägga, en leonberger, två katter (en är på vift) och fyra får. De tre tackorna ser väldigt dräktiga ut, som om de bär på tre lamm vardera, men det får vi hoppas att de inte gör, det räcker med ett eller möjligen två lamm per tacka. Dessutom har jag flera fågelbord i träden utanför köksfönstren, kan man räkna det som att jag "har" hundra talgoxar, sidensvansar, blåmesar, nötväckor, hackspettar, koltrastar och allt vad det är, också?
Hur som helst, vi studsar genast upp när hunden tycker att det är dags att gå en sväng. Vi studsar alltid upp när katterna jamar, för de har inte så mycket mat kvar i sina skålar (som om de inte skulle överleva en halvtimme till, de har rätt mycket hull båda två). Vi studsar fram när fåren bräker på oss, när vi går mellan husen. De har kommit på i vilken hörna av hagen de ska stå för att hålla koll på oss. Och vi som trodde att vi skulle kunna vara lite hemliga när vi flyttade dem till vinterhagen bakom lagården.
Jag studsar ut för att fylla på fågelborden när "mina" fåglar sätter sig på dropplåten och kikar in genom fönstret.
Baggen brölar, av vilken orsak är vi inte riktigt säkra på, men vi tror åtminstone att det är för att han alltid känner sig förfördelad för att han inte får kraftfoder. Men det är ett big no-no, han kan få urinsten av det. Så när tackorna ska få sin dagliga dos, lockar vi först ut alla fyra i hagen, så håller maken baggen medan jag lockar in tackorna igen. När de ätit upp sitt godis (alltså, verkligen, det luktar starkt och faktiskt rätt illa, man måste vara ett får för att gilla det), öppnar jag luckan så att baggen kan komma in igen. Han rusar då fram mot burken för att se om det kan finnas någon liten kraftfoderpellet kvar, han knuffar tackorna så de flyger och far. I sin besvikelse över att tackorna länsat burken, bräker han ännu mer.
"Bäääähääää, en annan viiiiiilll ocksåååå haaaaa. Duuuuummma määähääänniskor."
Så försöker han passa på att stångas lite, om någon av oss är kaxig nog att vända ryggen mot honom.
Honom fjäskar vi för på annat sätt. Med knäckebröd.
Underbart! Så där beter sig en av mina katter när den andra lämnar sin matskål. En gång stängde jag köksdörren för att den ena skulle få äta i lugn och ro. Men det var ett sånt himla oväsen och klösande utanför dörren, som om någon höll på att svälta ihjäl, att den stackarn i köket blev alldeles förvirrad. Ingen matro där inte.
SvaraRaderaVet hur det är, även om jag bara har fåglar ute och inne att handskas med. Koltrasthanen kommer t o m och hämtar mig om jag sitter i soffan på andra sidan huset. De är inte dumma, djuren!
SvaraRadera