Bokstavlig skrivkramp och bokstäver

Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.

I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.

Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.

Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.

Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.