Övning

Okej, här är en del av en övning som lämnades in igår. Samma historia skulle skrivas i tre olika versioner. Det skulle vara inledning resp avslutning, som ni ser nedan. De utvecklingsstörda delades under 1800-talet och fram till 1950-talet in i olika klasser. Kretiner var obildbara, idioter var mottagliga för viss skolning. Sedan tillkom ytterligare några klasser: sinneströga (mindre vetande), sinnesslöa (halvidioter) och fånar (helidioter). Man upptäckte att många av de socialt utslagna, alkoholister, prostituerade och kriminella, var sinnesslöa. Min historia utspelas runt 1920-1925 och handlar om en mamma (och änka) vars lille son varit svårt sjuk och troligen fått en störning i den intellektuella kapaciteten. Den lokale läkaren vill flytta sonen till ett skolhem för sinnesslöa barn. Det står inte modern ut med.

Novemberdimman var tung och tät över samhället. Fjärden låg ännu stilla, inte en krusning syntes på ytan. Frideborg Karlsson sträckte på ryggen, det knakade i alla leder. Hon gned händerna mot varandra, de var torra med spruckna knogar och naglarna var små stumpar med svarta sorgkanter. Hon svepte sjalen om axlarna, rättade till förklädet av säckväv och drog på sig Hildings kvarlämnade stövlar. De var alldeles för stora och svåra att gå i, men bättre än hennes tunna kängor.


Frideborg hade matat Manne med uppstekt gröt och kallt kaffe, hjälpt honom på pottan och klätt på honom en ren särk, medan hon småpratade och sjöng en av hans favoritvisor för att lugna honom efter nattens mardrömmar. Hon band fast honom i ett av kökssoffans ben, smekte honom över håret, där en lock envist växte åt fel håll. Hon gick sedan ut genom dörren, låste den och hängde nyckeln på en spik bredvid. Frideborg knackade lätt på grannens dörr och öppnade den på glänt.

”Har Greta möjlighet att lyssna inåt rummet, om han ropar, menar jag?”

¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬

Avslutning version 1



Solen orkade precis lysa över trädtopparna i det lilla samhället. Det var en söndag i början av december och rimfrosten låg glittrande över taken. Frideborg rakade ur askan i spisen och såg till att det var ordentligt släckt, någon eldsvåda skulle hon inte bli skyldig till. Hon klädde på Manne byxor och skjorta och lyfte sedan upp honom ur kökssoffan och bar ut honom på svalen. Några kängor skulle han inte behöva mer, dem lät hon stå kvar under bordet. Kanske kunde något av grannbarnen använda dem. Hon låste dörren och hängde nyckeln på en spik bredvid. Frideborg var stark av allt stenbärande, hon orkade gå med gossen i famnen ner till sjön. Hon satte honom på marken och letade upp några stenar och lade dem i Mannes byxfickor. Hon tog några stenar till och lade dem i sin förklädesficka. Hon lyfte upp Manne igen och gick ut med honom i det iskalla vattnet. Hon gick långt ut, tills hon inte längre bottnade. Hon sjönk, med sin gosse i famnen.

Fjärden låg snart stilla, inte en krusning syntes på ytan.