tisdag 24 februari 2009

Äntligen sportlov!

Jodå, vi kom iväg igår till vår lilla jordade sophögsbacke på grannön. Först till uthyrningen för att prova pjäxor, (efteroms jag är född någonstans på 1800-talet kommer jag aldrig kalla dem skidskor, PJÄXOR heter det), hjälmar, skidor och stavar. Jag drog till med tre dagar, klart onödigt att behöva lämna in alla grejer samma dag om stor- och lillungen skulle vilja åka mer. De är supernybörjare båda två, så att hyra utrustning för en hel vecka kändes överlopps, men kanske tre dagar är tillräckligt, tänkte jag.
Så liftkortsköp. Och så upp i liften. Storungen fick åka själv, medan jag höll koll på lillungen och alla tusen stavar (har ni märkt att de förökar sig i liftkön och när man ska baxa in sig i liftspåret, se till att inte en lillunge trillar, ta emot bygeln, så blir två par stavar vansinnigt många stavar? Och så alla vantar därtill). Jag tog upp båda ungarna högst upp i backen.

Smartare saker har jag gjort, om jag har! Lillungen fick panik när hon såg stuuuupet.

- Aldrig att jag åker där! Mammmaaaa! Hjälp!

Det gick inte att prata ner henne en bit. Storungen såg mest ut som om han frös något vansinnigt, själv började jag ånga. Varför tar jag alltid på mig tjocka dunjackan, varför tror jag inte att det kan räcka med en fleecetröja när det är en grad kallt?

Jag drog av lillungen skidorna, så fick hon åka på rumpan en bit, med sina och mina stavar. Storungen fick åka ner själv en bit, medan jag höll koll på lillungen. Det sista jag sa var att han skulle ta det lugnt, plogbromsa nerför det brantaste partiet och så vänta på mig en bit ner. Någon balla Allan ville jag inte se.

Tjohej! Han drog iväg som en avlöning. Rakt ner, inga svängar, styva knän, noll koll. Jag röt så det ekade över hela ön:
- Bromsa! BROMSA!!!

Storungen satte sig ner i snön av pur förskräckelse. Ena skidan löste t o m ut.
Så kom lillungen hasande och jag kom plogande själv. Glasögonen immade och jag såg knappt något. Tur ungarna inte är vitklädda i backen.

Jag skulle hjälpa storungen på med skidorna igen, men det var som förgjort. Ena skidan gick inte att få på igen. Jag försökte lirka på den, men storungen hade fått kokt spagetti i benen och hans femtio kilo kändes som minst hundrafemtio. Han ställde sig på ena skidan, hade den andra tre meter bort, stavarna låg högre upp.
Puh!

Efter en kvart orkade jag inte vara särskilt pedagogisk, jag måste erkänna att jag kläckte ur mig inte så vackra ord. I stället hjälpte jag den hälften så tunga lillungen med hennes skidor och stavar och så kasade/plogade vi ner.

Väl nere fick lillungen vila lite, medan jag tog liften upp för att försöka få ner storungen. Han satt där i en driva, fortfarande med ena skidan tre meter bort (eller om han själv hade kasat ner en bit, jag vet inte, klart oorganiserat var det i alla fall). Jag drog av mig dunjackan (mössan och vantarna var redan av) och kämpade på ett tag med den omöjliga logistiken.

Till slut sa han att han skulle gå ner - och bära skidor och stavar själv. Just då kändes det som den bästa lösningen. Han fick trampa ner och jag fick lite fartvind att svalka mig med.

Upp i liften igen, med lillungen. Vi åkte upp bara en kort bit, så vi knappt skulle ha styrfart när vi klev av. Det visade sig vara jättebra, lillungen fick känna att hon hade lite kontroll, att hon kunde göra plogsvängar och få stopp på skidorna. Sådant där finlir som att inte vifta med armarna, titta framåt, hålla in rumpan osv tar vi en annan gång.

Storungen lyckades till sist på sig skidorna. Han föredrog sedan att åka knappliften och den väldigt lätta backen. Bra, tyckte jag, för då behövde jag inte hålla stenkoll.
---
Idag åkte vi till backen igen. Vilket superväder! Sol, tre grader kallt, pistat i backen så den är som ett salsgolv. Underbart! Bara att spänna på sig skidorna och dra iväg. Båda ungarna har fått kläm på hur man får skidbindningarna att fästa som de ska, båda har lite mer koll på hur man tar sig fram på platta marken, båda vet hur man gör i liftkön.

Lillungen och jag gjorde sällskap hela tiden. Idag åkte vi upp halva backen och så tränade vi plogsvängar så det stod härliga till. Först en i taget, stanna (litade inte till hundra procent på att lillungen skulle kunna stanna när jag ville), så ny fart. Andra åket gjorde hon fyra svängar i rad, sedan sju, sedan elva ...
... nu snackar hon om att hon vill högst upp igen. :-) I morgon, säger jag, i morgon.

- Se på mig, jag åker som Anja Pärson, mamma!
Undrar varifrån hon fått den förebilden? Kan det vara så att jag tjatar lite om AP?

;-)

3 kommentarer:

  1. Vet du, det ska ju bli en hel film om Bibliotekarien! Han som stal från KB och sprängde sig i luften på Surbrunnsgatan.
    Det är väl långt från versionen med utskakat hår och avtagna glasögon...

    Och det är klart, lasermannen blev en hel tv-serie, Fugelsang finns på frimärke och Dolph, ja, han finns i en del filmer - dock inte i ingenjörsrollen...

    SvaraRadera
  2. Du har fått en cyberkram av mig idag på kvinnodagen - se i min blogg! Kram Maria

    SvaraRadera
  3. :o) Du skriver så härligt.

    Jag vill också ta med familjen på skidsemester nåt sportlov. Här nere är det sällan snö så vi måste norrut. Det räcker inte med nån "grannö", eller grannlandskap. Dina barn verkar våghalsade och det är väl en bra egenskap om jag får säga det, som utomstående :o)!!!

    KRAM! Snart är snön borta helt å hållet hoppas jag!♥

    SvaraRadera