söndag 3 juni 2012

Servicekänsla

eller, om man väntar på något gott, väntar man aldrig för länge ... ?

I fredags skulle en 70-åring firas. Det var bokat på en fin restaurang med övernattning för den som så önskade. Det önskade inte vi, men en god middag i trevligt sällskap är ju alltid härligt.

För att spara tid för restaurangpersonalen, förbokade värdinnan sällskapets mat. Det var löjrom och raggmunk till förrätt och gödkalv med rotsaker till huvudrätt. Ja, det var verkligen så gott som det låter.
Maken och jag hade med oss vår tioåring, en tapper men kvällstrött flicka. Källarmästaren var informerad om att vi hade barn med oss. Hon skulle få specialmat, vi hade föreslagit räkor respektive kyckling till henne.

Vi skulle vara på restaurangen strax efter klockan sex för en liten drink med tilltugg. Det började bra, men snart blev det långsamt att vänta och vänta och vänta på att få sätta sig till bords.

Klockan åtta (normal pyjamastid för tioåringen) på kvällen fick vi gå till vårt bord, inne i ett litet hörnrum. Först skulle vi få en liten aptitretare och några av oss önskade ostron, de andra var mer sugna på lite kavring och prosciutto. Det var tur att vi fick den minimala rätten, då vi fick vänta en timme på förrätten. Den teskedsstora klicken löjrom gick åt i ett nafs. Kyparen glömde servera det vita vinet till löjrommen.

Tioåringen åt med god aptit sin skagenröra, för "alla räkor hade gått åt till den, de hade inga kvar". Medan hon njöt av röran, passade vi på att be om hennes huvudrätt på en gång. Kyparen svarade att han skulle se vad köket kunde göra.

Man dukade av bordet. Runt omkring oss började andra gäster få in sina efterrätter. Stämningen var hög utom vid vårt bord. Vi gjorde vårt bästa, men vi var hungriga och letade efter en kvarglömd brödbit eller om det kanske fanns lite vatten kvar i karaffen.

Tioåringen fick sin kycklingklubba 21.30. 21.32 var den uppäten.

Efter tio fick vi vår kalv. Ja, den var god och mör, men ingen av oss hann egentligen smaka riktigt på den, vi slukade allt.

Kyparen blev påmind om att det kanske skulle vara trevligt om vi fick smaka av det röda vinet åtminstone. Oj, jo men visst, det skulle han genast servera oss.

Det drog mot elva på kvällen och tioåringen låg med sitt huvud i mitt knä. Hon var vit i ansiktet, utom under ögonen, där hade hon svarta ringar.

Några av gästerna önskade lite efterrätt, men den skulle serveras vid bordet. Det gick då rakt inte att få den i någon av salongerna på övervåningen. Vi fick våra efterrätter, medan serveringspersonalen dukade av alla andra bord, tände i taket och släckte stearinljusen. Vi kände oss ganska bortglömda.

Till slut fick vi lämna bordet och gå upp i salongen där vi skulle få kaffe. Maken tittade på klockan och såg att den var över elva på kvällen. Jag drack min dubbla espresso på stående fot medan maken rusade ner i garderoben. Vi skulle ju hämta fjortonåringen som var hos en väninna. Vi hade lovat att komma senast klockan elva. Tjugo i tolv var vi där.

Så. Etablissemanget i fråga får högt betyg för den goda maten, men klart minus för tidsåtgång och servering. FY!


2 kommentarer:

  1. Det där är så trist att det knappt finns ord för det! Hoppas att du skriver till ledningen och klagar! Är personalen underbemannad ska det åtgärdas snarast! Usch, jag vet ju hur kämpigt de har det ...

    SvaraRadera