onsdag 13 oktober 2010

Siffersinne

Det skar sig nästan direkt mellan mig och räkning, som vi sa på den tiden. Att lära sig läsa och skriva gick lätt och i början, de första veckorna av höstterminen i första klass, var också siffror kul. Så blev jag sjuk i vattkoppor. När jag äntligen fick gå tillbaka till skolan, ansåg fröken att jag skulle ha kvarsittning för att hinna i kapp lite med siffrorna. Om jag uppfattade det rätt, ringde hon inte hem och varskodde min mamma. Jag tyckte det var så kul att få en extra timme, att jag satt i min bänk och bara var glad och pratade på hela kvarsittningen. Inte skrev jag så många femmor eller sexor.
När jag glädjestrålande kom hem, var mamma och mormor i upplösningstillstånd. Här kom jag hem en timme försent och de visste inte varför!
Då var det inte längre fullt så kul med kvarsittning. Jag förstod på deras miner att det var något skamligt, något man skulle akta sig för.

En vecka senare blev det en ny kvarsittning för mig, eftersom jag hade pratat bort första kvarsittningen. Då var det inte alls skoj att sitta kvar i skolan, när de andra eleverna fick gå hem. Och inte ringde läraren hem denna gång heller.
Jag satt med mina åttor och nior och kämpade på.

Så småningom flyttade vi till en annan del av Sverige. Där använde man sig inte alls av kvarsittning, det hade varit en omöjlighet på landsbygden, där alla elever var beroende av gemensam skolskjuts.

Men missade man lektioner eller prov pga sjukdom, fick man ta igen det. Matteproven (varför var det alltid matten jag missade?) skulle göras i enskildhet, i materialrummet med ormar och grodor i spritburkar, planscher över flora och fauna, skelett, kartor ... det luktade säreget därinne, gammalt, torrt och dammigt. Att sitta där var alltid otäckt. Även om jag väl förstod att de inlagda ormarna inte hade levt de senaste 90 åren, hade jag ändå en känsla av att de skulle kunna ringla sig ur sina burkar.
Där skulle jag alltså sitta och göra det diagnostiska matteprovet. Tro sjutton det, att jag i bästa fall skrev medelmåttigt.

Så fort det fanns en möjlighet, valde jag bort matten. På högstadiet blev det allmän matte (men särskild engelska och franska). Konstigt nog var kemi och biologi mina bästa ämnen vid sidan av svenska och historia, men det var ju inte matematik, inte på den nivån. Fysik var tuffare, det var lite för likt matte.

I gymnasiet valde jag humanistisk linje, där läser man matte bara första året. Och så slapp jag ju fysik också. Men det var trist att inte få läsa de andra naturvetenskapliga ämnena, men man hinner ju inte allt.

Ibland tänker jag på de där båda kvarsittningarna hösten 1967, vad mycket de betydde egentligen. Och inte på något positivt sätt.

---

Nu går min åttaåring i tvåan. Hennes favoritämne är, gissa tre gånger, matte. Får  hon bara klart för sig en metod hur man räknar 9+4+1+6 utan att använda fingrar eller papper och penna, fixar hon det. Det gamla sättet, med rötter i "kvarsittningsskolan", eller "Hej matematik" (minns ni mängdläran?), är guskelov borta.
Nu är matte kul!

3 kommentarer:

  1. Nu är det tiokamrater och räkna hundratalen först och ställ upp på ett sätt som gör dina föräldrar snurriga...

    Ännu roligare blir det med gymnasiematten där jag frenetiskt försöker minnas varför man gjorde som man gjorde och vad i all världen man har för användning för det - sedan erkänner jag min glömska och skickar sönerna till sin pappa som tålmodigt och pedagogiskt förklarar... suck...

    SvaraRadera
  2. Fast jag tycker nu att det sättet, med tiokamrater och hundratalen först, är enklare. Barnen lär sig snabbt räkna i huvet. Att sitta med aritmetiskt uppställda tal och räkna "överförda" tiotal, var inte svårt, men ganska bakvänt om man tänker efter. Papper och penna var alltid en nödvändighet för att räkna 853+378, t ex.

    Jag tycker det är extra kul att åttaåringen gillar geometri. Inte för att det är så konstigt egentligen, hon gillar verkligen att konstruera små praktiska maskiner och att göra planritningar.

    SvaraRadera
  3. Vet vad du gick igenom. Exakt!
    När jag i realskolan insåg att det var som kinesiska, jag förstod bara inte. Trots extramatte varenda ledig lördagförmiddag med snuskgrisen till lärare.
    Då började jag gå sorgklädd till alla matteskrivningar, svarta byxor, svarta skor och strumpor, svart polotröja och tom svarta sidenband i de långa tofsarna.
    Jag gick in, svettades, tryckte blyertsen i räkneboken, suddade, gav upp, skrev "Se psalm 397", mitt namn, och gick ut.
    Tyvärr smittade jag mina tre pojkar, men vi har trots allt klarat oss bra ändå, så humanister vi är.

    SvaraRadera