Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.
Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)
Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.
På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.
Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.
Det är väldigt nyttigt för barn att se att mammor är knasiga - mina är vana men upphör ändå inte att förvånas - det gillar jag!
SvaraRaderaVi har alla våra ups-and-downs, och det är ju tur, utan downs, skulle vi inte förstå när vi hr ups. Mysigt sätt att bota blues med soul!
SvaraRadera