Väder och planering

Ny varning för snöoväder idag. Min tänkta "uträtta ärenden och köpa julklappar och födelsedagspresenter och passa på och träna-dag" får skjutas upp till i morgon.

Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.

Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.

När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.

När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.

Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.

Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.

Jag får gömma det i något glansigt papper.