Gåta

Funderar på varför en tredjedel av min akademiska poäng inte syns på Ladok, fast jag skickat in betygskopior två gånger. Har enl det gamla systemet, med 20 poäng per termin, runt 300 poäng (gillar jag att plugga eller gillar jag att plugga?), vilket i det nya systemet motsvarar 450 p.

Men varför skulle detta vara intressant nu, för mig som borde ha pluggat klart för länge sedan? Jo, jag har anmält mig till ännu en kurs i höst. Längtar redan.

Jag kommer fortsätta vara nyfiken och pigg på nya saker hela livet, tror jag visst. :-)

Gissa min färg del 2

I begynnelsen var jag


jag är Uluru

       i solnedgången

Jag är åtrå

      och hat

aldrig sval likgiltighet

Jag leker med dig

    jag varnar dig

I begynnelsen var jag

I slutet kommer jag vara



Allt ljus på mig

Gissa min färg del 1

Så stilla att jag känner oro


så kallskimrande att jag värms

så mjukt att jag kan smida

så vått att jag väcks



så dimmigt att jag ser klart

så trist att jag ler

en söndag i november

Övning

Okej, här är en del av en övning som lämnades in igår. Samma historia skulle skrivas i tre olika versioner. Det skulle vara inledning resp avslutning, som ni ser nedan. De utvecklingsstörda delades under 1800-talet och fram till 1950-talet in i olika klasser. Kretiner var obildbara, idioter var mottagliga för viss skolning. Sedan tillkom ytterligare några klasser: sinneströga (mindre vetande), sinnesslöa (halvidioter) och fånar (helidioter). Man upptäckte att många av de socialt utslagna, alkoholister, prostituerade och kriminella, var sinnesslöa. Min historia utspelas runt 1920-1925 och handlar om en mamma (och änka) vars lille son varit svårt sjuk och troligen fått en störning i den intellektuella kapaciteten. Den lokale läkaren vill flytta sonen till ett skolhem för sinnesslöa barn. Det står inte modern ut med.

Novemberdimman var tung och tät över samhället. Fjärden låg ännu stilla, inte en krusning syntes på ytan. Frideborg Karlsson sträckte på ryggen, det knakade i alla leder. Hon gned händerna mot varandra, de var torra med spruckna knogar och naglarna var små stumpar med svarta sorgkanter. Hon svepte sjalen om axlarna, rättade till förklädet av säckväv och drog på sig Hildings kvarlämnade stövlar. De var alldeles för stora och svåra att gå i, men bättre än hennes tunna kängor.


Frideborg hade matat Manne med uppstekt gröt och kallt kaffe, hjälpt honom på pottan och klätt på honom en ren särk, medan hon småpratade och sjöng en av hans favoritvisor för att lugna honom efter nattens mardrömmar. Hon band fast honom i ett av kökssoffans ben, smekte honom över håret, där en lock envist växte åt fel håll. Hon gick sedan ut genom dörren, låste den och hängde nyckeln på en spik bredvid. Frideborg knackade lätt på grannens dörr och öppnade den på glänt.

”Har Greta möjlighet att lyssna inåt rummet, om han ropar, menar jag?”

¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬¬

Avslutning version 1



Solen orkade precis lysa över trädtopparna i det lilla samhället. Det var en söndag i början av december och rimfrosten låg glittrande över taken. Frideborg rakade ur askan i spisen och såg till att det var ordentligt släckt, någon eldsvåda skulle hon inte bli skyldig till. Hon klädde på Manne byxor och skjorta och lyfte sedan upp honom ur kökssoffan och bar ut honom på svalen. Några kängor skulle han inte behöva mer, dem lät hon stå kvar under bordet. Kanske kunde något av grannbarnen använda dem. Hon låste dörren och hängde nyckeln på en spik bredvid. Frideborg var stark av allt stenbärande, hon orkade gå med gossen i famnen ner till sjön. Hon satte honom på marken och letade upp några stenar och lade dem i Mannes byxfickor. Hon tog några stenar till och lade dem i sin förklädesficka. Hon lyfte upp Manne igen och gick ut med honom i det iskalla vattnet. Hon gick långt ut, tills hon inte längre bottnade. Hon sjönk, med sin gosse i famnen.

Fjärden låg snart stilla, inte en krusning syntes på ytan.

Först så det fram, så går det bak

Visst blir man glad när man ser att några av de runt hundra kilo påskliljelökarna faktiskt ha klarat sig under vintern och rådjurens attacker. Ena dagen syntes de inte till, nästa dag hade de kommit så här långt.

Jag är inte förtjust i rabatter (framför allt inte ogräsrensningen) så jag sätter mina narcisslökar (tulpaner är meningslöst, det är som att bjuda rådjuren på världens största smörgåsbord, det får räcka med att de äter upp mina äppelträd. Och rosor) lite här och var i vår ekbacke. Just på denna plats kan man, om man har tur och ingen granne har gått där (ja, det gör de, fast det är tomtmark, men det är väl inte så lätt att förstå, "vårt" kantarellställe ligger ju flera meter från huset), hitta kantareller på sensommaren och hösten.

Inatt har det störtregnat och det blåser hårt. Då går förhoppningsvis isen upp nere på fjärden. Vi har en bekant som fortfarande drar ut med isjakten. "Du är helt galen" säger vi till honom, men han bara skrattar bort det med att det minsann är 60 cm tjock is. Var då? Längst inne i viken? Och hur fort går det inte med en isjakt?

---

Skrivkursen blir bara roligare och roligare, men jag kommer på mig själv att nu känner jag mig så trygg i gruppen att jag börjar bete mig som en annan Edvard Persson. "Allt ljus på mig" ni vet. Det är som att jag ständigt drabbas av horror vacui, är det tyst i fem sekunder, ska jag genast börja babbla. Åh, jag skäms. Allt vet jag bäst om, översättningar, andra språks grammatik, dialekter, usch jag spyr. Inte nog med det, jag kan kläcka ur mig överlägsna kommentarer också, "jag är ju så mycket äldre än du, så jag vet bättre hur allt är". Den värsta sidan hos min pappa upptäcker jag hos mig själv. Tänk om jag kunde ge mig själv en elektrisk stöt varje gång, då kanske jag kunde lägga av med det där.

Vilken tur att alla i gruppen har lätt för ord, att de skriver förbålt bra, att vi lär oss av varandra hur man kan lösa olika teknikproblem.
En skriver väldigt personligt, poetiskt, h*n har definitivt ett eget språk. En skriver åt Hemingwayhållet (inte förvånande är det en idol). En skriver om ett specifikt ämne och kan oerhört mycket, alltid lika roligt att läsa.
En annan har ett välutvecklat sinne för dialoger och talat språk, det är svårare än man kan tro att få det trovärdigt i skrift.

Jag vet inte hur jag skriver, om det är bra, om det funkar, men maken säger alltid efter läsningen av mina övningsalster att han vill läsa mer om mina personer (som påfallande ofta råkar ut för något eller dör i slutet, jag måtte tänka mycket på döden).

Kanske lägger jag ut något smakprov här, jag är öppen för konstruktiv kritik.

Det går framåt

Maken har börjat med att bygga vidare på verandan, så snart har vi inte ett tre meter djupt schakt utanför hallen. Snart kan jag tvätta glaspartierna utifrån också, det ni. Han lägger med tjocka massiva ekplank, vilket är tungt, så han klagar över träningsvärk i armar och rygg. Jag ler bara blitt mot honom och påminner om att det var hans eget förslag att lägga ek. Med olja håller det finfint och vi slipper skaffa tryckimpregnerat, som är alldeles för miljöovänligt. Vi har en annan veranda med ekplank och det har hållit hur bra som helst under de två vintrar vi bott här.

Själv ägnar jag (alldeles för) mycket tid åt skrivandet. Jag har arbetat fram ett synopsis till en långnovell/roman, med olika förslag på inledningar, berättarröster och språkbehandling. Få se vad mina kursare föredrar. Jag vet vilken som är min favorit, och jag tror det märks var mitt hjärta är, men det är ju alltid bra att få konstruktiva förslag. Så kom det en öppning i ett mejl från läraren om att skriva en kortnovell till och den chansen tog jag. Det blev en spökhistoria, som först var så subtil att maken inte fattade att det var en spökhistoria. Det var bara att skriva om. Nu funkar den åtminstone hyfsat. Jag är inte nöjd med slutet, det blev lite billigt, men vad katten, försöka duger.

Resultatet

Så blev golvet när maken var klar. Så sent som igår var det fortfarande lite klistrigt, man fastnade lite med strumporna, så än har vi inte lagt ut mattor på golvet.