Ett ord jag inte riktigt kan förstå att man över huvudtaget använder i en skönlitterär text är svårbeskrivlig eller t o m obeskrivlig.
Visst finns det saker som är svårbeskrivliga eller obeskrivliga, men ska man försöka ge sig på att skriva en novell, roman eller deckare, har man ju all frihet i världen att antingen hoppa över det man inte kan beskriva, eller beskriva det på ett sätt man mäktar med. Eller hur? För mig känns det bara slarvigt när en författare skriver "gryningen var svårbeskrivligt vacker".
Jaha, hur intresserad blir man på en skala från ett till tio?
Jag vill bara ta tag i författarens kavajslag, ruska honom/henne lite och ryta "men skriv det du ser då, för bövelen".
Det finns förstås fler underligheter många ägnar sig åt. Jag kallar det "som om-språk".
"De åt varsin bit av äppelkakan, som smakade som om den var hemgjord."
Tröttsamt.
Jag fattar varför man skriver så, troligen var äppelkakan tillverkad på fabrik, och så långt från hemgjord som det bara går, ändå var den hyfsat god (får man hoppas). Jag skulle hellre skriva något i stil med: "de åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord."
Det blir en annan nivå, men för mig fungerar det bättre. Alla dessa liknelser i många texter staplas på varandra och jag blir ofta alldeles matt. Det blir inte mer litterärt för att man skriver uppstyltat, även om många tycks tro det. Snarare kan det vara svårare att skriva "enkelt".
Uppdaterat:
Just det här exemplet blev ganska platt. Nu när jag gått ett varv i skogen med hunden, kom jag på att jag antagligen skulle skriva ungefär så här:
"De åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord. Lisa kom att tänka på mormors äppelkaka, bakad med mycket smör och socker och en rejäl dos kanel. Mormor kunde ha kanel i nästan all mat, 'det lyfter alla andra smaker', brukade hon påstå. Lisa undrade om mamma hade fått överta alla recept efter mormor, eller om de var försvunna. Kanske skulle hon kunna hitta något liknande i någon kokbok från trettiotalet. Det borde vara runt den tiden, då mormor var nygift, som hon började laga mat."
Eller så skulle jag kanske skriva så här: De åt varsin bit av äppelkakan. Den var vidbränd", bara för att jag är så less på att skriva om äppelkakor ;-)
Jag älskar många av Joyce Carol Oates romaner, och de är sannerligen inte "enkelt" skrivna. Meningarna kan vindla sig över en halv sida, en hel sida, och man blir andfådd. Ändå fortsätter jag. Jag har inte läst allt, skulle man ha det som projekt, skulle man knappt hinna läsa DN.
Oates har ett eget språk och hon är en mästare på kommatering - och rytm.
Inte för att jag ens försöker jämföra mig med Oates (det vore mig främmande, så kan jag inte skriva), men när jag skriver ett novellutkast läser jag det högt för mig själv flera gånger och hittar en del "fel" på det sättet. Något som inte känns trovärdigt, något som halkar ur, något som signalerar stilbrott. Ändra, ta bort, skriv om, arbeta med texten, läs igen, fungerar den nu, eller ska det skrivas om igen? Låt texten vila några dagar. Jag skriver annat under tiden, ett nytt utkast i ett helt annat ämne, här på bloggen, eller något annat.
På lördag ska jag träffa lärare och övriga kursdeltagare på min skrivarkurs för första gången. Jag är full av förväntningar.
