Röda klänningar

En av mina favoritsajter är nog DN:s etikettspalt. Dit skickar folk frågor om vett och etikett och en hel del annat. För någon månad sedan var det en intensiv debatt om man ska tacka bilister som stannar inför obevakade övergångsställen, t ex. Eller måste man verkligen bjuda sin supertrista gnällkusin på fest, eller vad gör man med en ingift farbror som smackar. Häromdagen kom det en fråga om glassköparsolidaritet ...! Frågorna är många och visst kan man undra om alla är seriöst ställda.

En ständigt återkommande fråga, särskilt så här års, i bröllopstider, är om bröllopsgäster kan ha rött på sig eller inte. Det lär cirkulera en vandringssägen att om en kvinnlig gäst har en röd klänning på sig på ett bröllop, betyder det att hon haft ett förhållande med brudgummen.

Så är det inte, att ha en röd klänning på ett bröllop betyder bara att man gillar rött.

Det konstiga med denna klintbergare är att jag aldrig hört den IRL, bara på nätet.

Ber att få citera en kommentator i en annan röd-klänning-på-bröllopet-tråd: "Nämen, vet inte alla att om man har gul klänning har man legat med bruden, och om man har grön slips har man legat med brudgummen, om man bär blommigt har man haft sex med brudens mor och om man bär randigt så här man haft en hemlig affär med brudgummens far. Bär man gredelinrutigt har man varit ihop med prästen. Vad man har gjort om man bär prickigt ska vi inte ens tala om! ..."

Kära nån!

Någon som undrar varför det går åt så mycket tid framför datorn? Inte jag, kan inte vara utan denna underhållning.

Leta blogg?

När jag precis gjorde i ordning min egen blogg, sökte jag på kul på ett av mina egna sökord för favoritmusik. Då hittade jag en intressant blogg, som jag dumt nog inte lade till bland mina favoritbloggar direkt. Nu hittar jag den inte - för jag har ingen lust att leta genom alla 16 400 bloggare som angivit samma favvomusik som jag.

Är det någon som vet hur man kan söka efter en speciell blogg här?

Anja slutar!

Läste i tidningen och fick en mindre chock. Anja ska sluta tävla efter OS nästa år ... !

Ja, jag kan väl förstå det, hon har hållit på så länge och nu säger kroppen ifrån, men ändå, jag kommer sakna henne. Mycket.

Badväder ... ?

Vi var hela familjen, biobarn, bonusbarn, make, maka och hund, på mammas lantställe på Värmdö över påskhelgen.
Solen sken, det var nästan vindstilla, isen hade gått upp i lilla viken för ett par veckor sedan, blåsipporna översvämmade backarna i byn, en och annan humla surrade förbi. I solen var det nästan tjugo grader varmt.

Jag tog två långlånga promenader på påskafton, dels själv med hunden, dels med delar av familjen. Skönt, det är det bästa sättet att få den envisa ischiasvärken att släppa. Synd bara att det är ogjort under småtimmarna på natten.

På förmiddagen tyckte alla barn, efter att ha varit nere vid badstranden, att det var hög tid att pröva sina badkläder. I havet. I det femgradiga vattnet. De skulle simma ut till badflotten och skura av dem från allt skräp som samlats under vintern.

Jag föreslog dem att prata med sin far, för det här ville jag att han skulle höra.

De travade ut i köket där han satt med sitt kaffe och drog allt igen.

- Snääääällla pappa, det är så varmt!
- Snääääälla, rara pappa, kan vi få bada?
- Snääääälla, rara gullepappa, visst kan vi väl ...?

De var så säkra på att han skulle säga blankt nej - och det var jag och mamma och hennes man också - att de först inte hörde vad han sa.
Han sa:
- Visst, byt om till badkläder ni och gå ner till stranden och bada. Jag följer med er och drar upp er när ni svimmar i vattnet av köld. Inte ens hunden (av en ras som är avlad för livräddning i ishav) kommer vilja gå ner i vattnet.
Men det är klart att ni ska bada, om ni absolut vill det.

Barnen gapade - och blev förbannade för att de inte fick ett nej. Plötsligt fanns där inget motstånd, eller någon regel, utan bara någon som lätt raljerande gav dem tillstånd att bada. Det var inte vad de tänkt sig.
Det var ju så lätt att stå vid strandkanten och karska upp sig om hur skönt det vore att bada, simma, dyka i från flotten, när de trodde att de skulle få ett NEJ!

---

Senare under dagen gick de ner, nu tillsammans med sina kusiner, till stranden igen och tog av sig sina skor och strumpor och doppade tårna. Tårna, alltså.
- Åh, det är såååå skööööönt i vattnet, sa alla barn och tonåringar efteråt.

Tror inte riktigt på dem. Men visst, kom igen om en månad.

Varför låter man sig luras?

I förmiddags ringde jag en firma i Göteborg som säljer vattenmantlade kakelugnar för passivhus. Försökte beställa via deras kontaktformulär häromdagen, men det gick inte, sedan mejlade jag firman, men fick inget svar. Så då tänkte jag att jag minsann får ringa och prata med dem.

Jag har i ett års tid tänkt mig en svart kakelugn, hela huset blir ju vitt invändigt och då kan det bli väldigt vackert med en svart kakelugn. Nu fick jag reda på att det naturligtvis är mycket dyrare med en svart än med en vit. Självklart. Det är en svart kakelugn de har på sin hemsida och det är priset för den vita som finns med i listan.

- Blev du lurad? frågade försäljaren.
- Ja, det blev jag ju, svarade jag.
-Då gör vi så här, jag lägger på bara halva den ökade kostnaden (?????, hur sjutton ska jag veta om han hittar på eller om det skulle bli ännu mycket dyrare med svarta plattor), så du får ugnen för XX XXX:-.
- Oookeeeeej, sa jag.

En vit kakelugn vill jag ju inte ha. Inte i det här huset.

-Kommer du och hämtar ugnen själv?
-Nej, jag vill ha den hemlevererad.
Det kostar både tid och pengar att köra fram och tillbaka till Göteborg. Dessutom väger den 1200 kg och även om vi har en skåpbil, är jag inte säker på att den klarar den vikten.
-Hm, så sent som förra veckan hade vi tomt i orderböckerna, men nu är leveranstiden ett par månader. Du kan få den i maj-juni, eller förresten, inrikta dig på juni.

Tur det går att duscha svalt - och att vi får låna en varmvattenberedare av vår rörmokare.

Antikt, nytt och blandat

Nästa vecka går Antikmässan av stapeln i en stad nära mig. Självklart ska jag dit, mest för att titta lite sådär allmänt, men även för att se om jag hittar mitt drömskåp. Tyvärr öppnas inte mässan förrän kl 12 och jag måste åka därifrån senast kl 15, för att hinna med det vanliga hämta-barn-laga-mat-duka-undan-dra-ihop-diverse-gymnastiktränarbarn-till-deras-träning-bestyret.

En mig närstående medbloggare är en samlare av vissa saker, hon är t ex en riktig kakaokonnässör. Jag samlar på det mesta, ganska osorterat. Det börjar likna ett kuriosakabinett här hemma. Jag har en bojan, tre äldre dalahästar, några 1700- och 1800-talsskrin, ett tennstop, sex halta (bara en sån sak) gustavianska stolar, ett oräknat antal damastdukar, som jag inte nänns använda. Lite africana, lite nordvästindianskt. Osv osv osv.

Jag handlar med hjärtat. För några år sedan såg jag i ett skyltfönster i Edinburgh ett kopparstick ur en serie stick med motiv från "Beagles" med Charles Darwin ombord. Det fanns fler stick inne i butiken, men jag kunde inte gärna köpa alla, plånboken var inte så välfylld. Jag stod länge och valde men till slut blev det det stick jag först hade sett. Glad, varm och lite ångestfylld (redan ett stick kostade med än jag tänkt mig) stod jag där och försökte låta bli att tänka på banklån och annat medan säljaren försiktigt slog in sticket.

- Are you a collector? frågade han mig.

-Är du samlare? frågar fler säljare när jag hittar något jag absolut inte kan motstå. Det kan vara ett semiantikt lapptäcke, eller en japansk knapp (nu minns jag inte det korrekta namnet, kan det vara katsuke?), eller en lite klumpig bojan från 1820-talet. Tydligen samlar jag på vävstolar också, jag har nu fyra stycken, varav tre är uppsatta. Inte för att jag har så mycket tid att väva, men en vacker dag så kanske ...

För något år sedan ropade jag in på en auktion, utanför en lada ett par kilometer hemifrån, en hemgjord variant på en biedermeierstol, nyligen omtapetserad i ett förskräckligt tyg. Den där stolen tillhör den växande skaran av mina möbelprojekt, jag ska "bara" byta tyg.
Det jag föll för var en så vansinnigt tafflig lagning på ena benet. Det har gått av någon gång, så har man limmat lite - och satt dit en vinkelhake över hela härligheten. Vinkelhaken har rostat lite, den sitter så man verkligen ser lagningen, ingen diskretion här inte, snarare en missuppfattning av den italienska restaureringsprincipen (=restaurera så lite som möjligt, gör det så att man tydligt ser vad som är nytt och vad som är gammalt, och dokumentera).

Stolen ropades ut för 50:- och jag var den enda som bjöd. Jag fick lätt min godbit.

Ja, jag är en samlare.

Jag har redan hört lärkan slå sin drill!

Jag hämtade sexåringen på fritids i vanlig tid igår. På väg ut genom dörren fick jag höra av en av fritidsledarna att hon inte riktigt skött sig under dagen, hon förde sådant oväsen och stojade och störde de andra barnen att hon faktiskt blev utkörd!

Lillungen drog sin svarta hoodiehuva över skallen, drog ner skallen mellan axlarna och vägrade kommentera det hela. Hon var arg! Arg för att hon blivit utkörd, arg för att fritidsledaren berättade allt för mig och arg för att jag sa till fritidsledaren att jag skulle prata om saken hemma.

Väl hemma tog jag upp det, att man ska minsann visa respekt, lyssna på de vuxna osv osv blablabla.

Hon blev bara argare och argare. Hon for upp på sitt rum och vräkte igen dörren. En kort stund senare kom hon ner och sa "Förlåt". Jag hade lite svårt att släppa det, jag tyckte inte ämnet var genomdiskuterat, så jag frågade henne om hon faktiskt hade begripit vad jag talat om.

Nytt ilskeutbrott.

Till slut blev det lugnt.

Vi åt middag, hon tittade på en gammal videofilm (något tecknat i stil med "Djurhyllan" eller nåt sånt, filmen är väldigt sliten, så den håller väl ett par tittar till, inte mer). Strax efter sju bytte hon självmant till pyjamas, borstade tänderna och ville gå och lägga sig direkt. Jag kröp ner i hennes pyttelilla säng och fortsatte högläsningen av Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger?" Jag hann bara en sida, sedan tyckte hon det räckte, hon orkade bara inte hålla ögonen öppna längre.

Jag tassade ut ur rummet.

Ett par timmar senare var det dags för maken och mig att gå och sova. Maken har skaffat sig en rutin att släcka lilla nattlampan i lillungens rum och i stället tända taklampan (!).

Mitt i natten vaknade jag plötsligt till. Jag hörde en lärka drilla! Vad i all sin dar, vilken konstig dröm, det lät fortfarande väldigt verkligt! Jo, jag var vaken och drillen var verklig. Den kom inifrån lillungens rum. Hon har ett gosedjur som är en sånglärka och trycker man på den, drillar fågeln. Uppenbarligen hade hon fågeln i sin säng och råkat lägga sig på den.
Lillungen vaknade själv, flyttade på fågeln, gick upp och släckte taklampan, stängde dörren och la sig igen.
Jag låg länge och undrade när hon skulle komma tassande över till oss. I snart sju år har hon sovit minst halva natten i min säng och jag är ännu inte van vid att hon inte kommer över.
Liiiite tomt är det, men så mycket bättre jag sover.

Någonstans där mitt i mörka natten, med regnet piskande mot fönsterrutorna, längtade jag vansinnigt efter min lilla skrutt, rödlätt, med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna och ett hiskligt humör. Och jag längtade efter lärkorna.