Jerring och andra priser

Såklart tittade jag på Idrottsgalan

 igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:

"Thank you".

Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.

Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!

Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.

Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.

Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...

Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?

Yyyyiiiiiiihaaaaaa!

Åkte med mina nya skidor för första gången i lördags. Ååååååhhh, vad kul det var!

Skidorna är tyngre, styvare, lite längre och mer krävande än vanliga hyrskidor som jag använt de senaste åren. Superkul, äntligen svarar skidorna i svängarna. Äntligen törs jag lita på att jag inte far flera meter ner när jag åker över en isfläck, utan att skidorna fäster när jag trycker till lite. Äntligen känner jag mig duktig (nåja, okej då, duktigare än förut åtminstone, även om det inte säger så mycket) även i den brantare delen av den lilla lokala backen.

Åttaåringen och jag hade så roligt under lördagseftermiddagen, där vi åkte och gjorde storslalomsvängar med "high five" när vi möttes. Inte förrän det hade varit mörkt ett tag och det började bli hög tid att åka hem coh göra middag, gav vi oss.

Jag gillar verkligen mina nya leksaker.

Fast de är blommiga.

Vargjakten börjar i morgon

Med den debatt som är gällande vargar i Sverige, skulle man kunna tro att vi inte hade drygt 200 vargar, utan 200 000. Många som är för att skjuta vargar bor i Värmland och Dalarna, i områden där vargarna finns. Många som är mot avskjutning bor i storstadsområden där vargarna är få.
Man skulle ju kunna tycka att de som har nära till det sk problemet, skulle ha en extra utslagsröst i frågan och få bestämma hur man ska göra.
Men i så fall tycker jag att ett utökat självbestämmande ska gälla på fler områden. Tunnelbyggen, förbifarter, operahus, idrottsarenor, flygplatser, universitet ... varför bara vargar?

---

Kanada är större än Sverige till ytan, Sverige (ca 450 000 km2) skulle få plats ganska precis två gånger redan i provinsen British Columbia (ca 945 000 km2), där min syster bor. Men där bor också 4,5 miljoner människor, vilket gör provinsen till Kanadas tredje största, sett till befolkning.


Och det är i vanliga villaområden strax utanför 2-miljonstaden Vancouver man ser både svartbjörn, pumor, örn ...
liiiite jobbigt tycker syrran det kan vara med de ständiga björnbesöken, hon får mocka gräsmattan rätt ofta och björnlämningarna fungerar inte riktigt optimalt som rosgödsel.

Men är hon inte rädd och ängslig då? Nej, det kan jag inte påstå att hon är. Man får tänka sig för lite. Man kan inte lämna soppåsar ute och innekatterna får vara just innekatter. Björnar och pumor har lärt sig att där det finns människor, där kan det vara extra lätt att hitta mat. Det är klart, grizzlybjörnar ska man akta sig för, men de håller till i vildmarken, där knappt en enda människa finns.

Om igen, jag kan för mitt liv inte begripa den hysteri gällande rovdjur som är i Sverige. Fästingar är mycket farligare och orsakar fler skador och sjukdomar!

Ont!

Har vansinnigt ont i skallen. Undrar om det beror på 1. sockerabstinens. 2. för lite vätska. 3. bokslutsarbete (i slutfasen äntligen) 4. ständigt ny snö på vägen.

Säkert en kombination.

Men nu över till något helt annat. Jag ska nu till frissan och få lite ordning på hövolmen jag går omkring med på skallen.

Flower power

Genustänkande kan verkligen trötta ut mig. Eller vad ska man kalla det när det finns rosa skridskor för flickor, rosa skidhjälmar, blommiga damskidor?
Vad är det som säger att man gillar rosa bara för att man är åtta år och flicka? Min åttaåring gör det inte.

Idag gjorde vi äntligen slag i saken och for iväg för att köpa en del av vinterutrustningen i stället för att hela tiden hyra. I längden blir det billigare. Vi åkte till en av de större kedjorna i landet. Där fanns en vägg med alpinhjälmar för juniorer. Alla "flickhjälmar" var rosa eller vita. Åttaåringen bevärdigade dem inte med en blick, utan gick rakt fram till de svarta och grå. Ingen av dem passade riktigt, så till slut fastnade hon för en blå som går att justera därbak, så den kan passa flera säsonger. Blått är okej, tycker hon. Och det tycker jag med, då är det lite lättare att se henne på håll i backen.

Jag provade hjälm jag med, man får ju vara rädd om det lilla man har mellan öronen. Åttaåringen tyckte jag skulle ha en vit, men jag är rätt tjock om huvudet och det fanns ingen vit som var tillräckligt stor. Det blev en svart.

För nästan 30 år sedan köpte jag mitt förra par skidor, ett par fullängdsskidor, 180 cm långa och tunga som bly, av märket ... äh, jag minns inte namnet längre, men Popangelov åkte på samma skidor i världscupen i början av 80-talet. Han kom på pallen några få gånger, men åkte oftast ur. Just det, han och jag hade inget gemensamt, utom skidorna. Svåråkta, är bara förnamnet. Så fort jag for åt fel håll, skyllde jag såklart på skidorna.
Jag har inte åkt så mycket på dem på senare år, inte sedan jag började känna mig som en dinosaurie med dem när carvingskidorna kom.

Idag slog jag till, efter moget övervägande. Jag ville ha ett par skidor som  utmanar lite, men inte för en avancerad åkare, för det tycker jag inte att jag är. Men efter 40 år som glad turiståkare som helst håller till i en pist, tycker jag inte att jag är nybörjare heller. Jag är hyfsad. Det flyter på för det mesta, jag åker i de flesta backar utom puckelpister (knäna klarar inte det). Jag åker inte i park heller (hopp, trick). Om jag inte gjorde det som tonåring, behöver jag inte börja nu, som 50-åring.

Efter en del resonerande kom jag fram till att just de här skidorna var de jag skulle ha. Det är bara ett fel med dem. De är blommiga!

Jag är inte blommig.

Kan man måla om ett par nya skidor?

Januarimorgon

Saknar min fina kamera som jag fortfarande inte har lämnat in för lagning. Vilken tur att det faktiskt går att ta bilder med mobilen då!

Snickarbod

Ljuset på väg tillbaka

Det sprakar i kakelugnen hela tiden

Farmor från Frostmofjället

Skulle kunna vara vår väg

Gårdagen kommer gå till familjemytologin. Maken plogade med snöslungan modell större - och fastnade i de meterhöga drivorna. Han gick hem och hämtade fyrhjulingen med plog och kom en liten bit. När han hade hållit på några timmar, ringde svärmor efter färdtjänst med hämtning en och en halv timme senare. Chauffören ringde efter en timma och sa att han var på väg. Han fick en vägbeskrivning med noggranna instruktioner att stanna hos vår granne nere vid landsvägen. Med vanlig bil skulle han aldrig kunna köra upp till oss.

Maken satte sin mor (158 cm kort och i viktklass 45 kg) på bönpallen på fyrhjulingen och så körde de iväg i yran.

På utsatt hämtningstid ringde färdtjänstchauffören igen och sa att det inte fanns någon dam som skulle hämtas av honom.
- Men var är du? frågade jag.
- I K-a, precis där du sa, bredvid två lador, svarade han.
- Hrm, du är fel med en halv mil. Kör så här, fortsatte jag och undrade i mitt stilla sinne hur man kan missta sig på en instruktion som innehåller bl a tre ortsnamn, en kyrka, en skola, namnet på närmaste busshållplats, osv osv.

Efter en stund kom maken hem, helt slut. Han hade fastnat med fyrhjulingen också och fått bära sin mamma resten av vägen. Vilken tur att hon är liten som en fågel! Han hade precis fått ner henne på en höbal på grannens loge, när färdtjänsten kom till rätt ställe.

Hon kom hem ordentligt.

Maken höll på att fortsätta öppna vägen ytterligare ett par timmar. Det är kritiskt på ca femtio meter av vår väg, där driver det igen och blir som betong. Hade inte maken kämpat så igår, hade vi fått använda sprängmedel.

Eller vänta till våren.