Globetrottern

Så här packar åttaåringen. Hyfsat gjort av henne att stuva allt i en resväska stl kabinväska. Och så ryggan, förstås. Och mamma tar hand om tandborste, tandkräm, schampo och läxbok.

Joggblogg del 12 - och fästingångest

Drog på mig springkläder redan efter frukost, men här sitter jag fortfarande och har inte kommit iväg än. Skulle ju bara fakturera A, kolla en leverantörsfaktura gällande B, fakturera B, ta emot elektrikern, göra julilönerna (!), dra fram underlag för fakturering av C ...

Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.

Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".

Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.

Genusfråga

Ja, det händer att jag tänker med fel kroppsdel. Eller, jag tänder med rätt kroppsdel (läs här alla kroppsdelar inklusive hjärta och hjärna och själ) tillsammans med maken.

Men jag tänker inte med mitt kön när jag räknar löner, gör upp en budget, skriver inköpslista inför veckans vanliga besök i mataffären, betalar fakturor, skriver fakturor till kunder, skriver offerter ... jag tänker inte "ah, jag har en livmoder, alltså ska jag köpa potatis idag". Eller "jag har två bröst, men då måste jag ju absolut boka in besiktning på arbetet, så jag kan slutfakturera kunden sedan."


Ärligt talat kan jag inte begripa dagens debattartikel i DN där Ingela Andersson tycker att det är dags för en kvinnlig statsminister. Varför skulle det vara bättre än en manlig? Varför skulle det vara särskiljande med en kvinnlig statsminister annat än att hon kanske skulle ha kjol på sig ibland eller tituleras "fru statsminister"?

Är det därför vi har riksdagsval i september, för att vi ska rösta på någons varma ögon, eller klädsamma kavajer eller att någon heter Maria/Mona/Maud i stället för Fredrik/Göran/Lars/Peter?

Jag måtte vara bra naiv, men jag trodde faktiskt man röstade på den politik som ligger en närmast.

Att en minister är man eller kvinna, har för mig ingen som helst betydelse, det viktiga är vad personen åstadkommer och vill åstadkomma i framtiden.

"Men representativiteten då?" kanske någon tänker. "Det är ju viktigt för kvinnor att se andra kvinnor på de högsta posterna".

Okej. Det är i så fall lika viktigt med ministrar i alla åldrar, från 18 till 80, ministrar med olika religioner, hudfärg (jo, vi har en, Nyamko Sabuni), hbt-ministrar (en där också, Anders Carlgren), ministrar från alla partier samtidigt, ministrar med något handkapp, (där prickade jag in en till, Lena Adelsohn Liljeroth) ...

Om man känner att det viktigast av allt, är att ha en kvinnlig statsminister, då kanske man ska börja i rätt ände och välja kvinnliga partiledare. Några har vi haft, några har vi.

Men jag tänker inte rösta på ett visst parti i höst för att det har en kvinnlig partiledare. Mina skäl att rösta som jag gör, brukar vara helt andra.

Upp till kamp emot kvalen!

Undersökningarna gällande partisympatier duggar tätt nu och man blir bara mer och mer förvirrad. Ena veckan leder alliansen, nästa vecka leder oppositionen.

I morse publicerade DN en undersökning igen och som vanligt var artikeln öppen för kommentarer. Jag ska villigt erkänna, men jag tycker det iblnad är ganska kul att läsa dessa kommentarer. Många påminner starkt om varandra, säkert är det så att samma kommentator skriver under flera nick.

Ett av dagens bästa inlägg hade "Knegaren". På de 500 tecken som man har på sig, lyckades h*n få in en väldig massa påpekanden om alla försämringar som skett på senare tid.

"Knegaren" raddade upp det ena efter det andra. Slutklämmen var, håll i er nu:

" ... en svensk polisbil ska vara svart och vit och inte se ut som en jäkla julgran."

Ja, där satt den!

Bäva månde Rikspolisstyrelsen.

Jag måste hålla med "Knegaren" om att det allra viktigaste spörsmålet i samhället idag, är just färgen på våra polisbilar.

Inte.

;-)

Joggblogg del 11

Jag frågade åttaåringen om hon ville cykla till fritids.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.

Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.

Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!

Kanske gör jag om det.

På torsdag.

Bläckplumpar

Sådana finns alltid. Man kommer inte undan, det enda man kan göra är att inte ta åt sig och gå vidare.
En bläckplump just nu är intrigant, småsint, gapig i telefon, vill inte höra när man hänvisar till konsumenttjänstlagen, vill inte höra att man sökt per telefon flera gånger, försöker skaffa sig fördelar på andras bekostnad ...

Usch! säger jag bara.

Men jag är hård som diamant, man har väl lärt sig under alla år med envisa telefonförsäljare.

Joggblogg del 10

Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.

Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)

Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.

På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.

Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.