Singelliv

Det är tio dagar kvar till manus- och essäinlämning. Nu känns det som att essän tuffar på, jag antecknar och läser och antecknar och skriver om vartannat. Men manuset vet jag mindre om. Jag vet inte ens hur många sidor jag har, eftersom respektive fragment ligger i olika mappar. Dock vet jag att jag behöver arbeta på och det ordentligt.

Naturligtvis kommer den där oemotståndliga längtan efter att fundera över annat som inte på något sätt handlar om manus eller essä eller fortsatta skriverier.

Till exempel hur det kan komma sig att jag drabbats av ensamma strumpsyndromet. Artonåringen hade det länge, tills jag uppmanade honom att sätta strumporna i varandra innan han la dem i tvättstugan (nej, inte i någon tvättkorg, då han nästan alltid lägger svarta eller röda eller blåa strumpor bland vit fintvätt av någon hittills okänd anledning). Han har nu ganska många par strumpor tack vare det.

Men jag har sedan en tid tillbaka säkert åtta ensamma strumpor. Åtta singlar! Alla är de svarta, alla är kortstrumpor och visst skulle jag ju kunna para ihop lite som jag tycker. Men en uppmärksam strumpvetare skulle förstås se att de inte alls passar ihop. Den svarta färgen är inte likadan i alla strumpor. Någon kanske har ett invävt blomstermönster. En annan strumpa har ett rött hjärta på undersidan.
Strumporna är lite olika slitna, resåren ser lite olika ut, de är stickade på lite olika sätt, har olika materialblandning (jag letar ständigt efter strumpor med så hög andel bomull respektive ull som möjligt, men lite annat måste det vara i, annars håller de inte särskilt länge).

En svart kortstrumpa är inte alltid bara en svart kortstrumpa.

Och det blir inte heller någon särskild markering av att man är så väldigt häftig för att man blandar svarta strumpor. En rosarandig och en enfärgad grön är en helt annan sak, då ser alla det och uppfattar det som ett slags ställningstagande.

"Kolla här va, jag är så cool att jag har udda strumpor på mig."

Tanken slår mig. Kanske borde jag gå igenom hela mitt förråd av svarta strumpor. Det kan ju faktiskt vara så att jag parat ihop alla mina trettioåtta strumpor helt fel. För att de ändå är ganska lika ...?

Essäskrivande

Jag försöker få rätsida på alla distinktioner på utopi/dystopi/anti-utopi. Den ena forskaren tycker si, den andra tycker så. Jag känner mig mer och mer förvirrad allteftersom tiden går.

Hur hamnade jag här? Jag som egentligen är måttligt intresserad av sf och fantasy sitter nu och skriver en essä om ämnet. Så ska jag dessutom läsa (om) en uppsjö av romaner på temat. Tur att Boye, Huxley, Orwell och Atwood är högst läsbara, till och med läsvärda.

Egentligen ville jag ju undersöka dolda kulturmönster och tradering i ett postlitterärt samhälle. Men det var väl det, att min berättelse utspelar sig i framtiden, som fick handledare och medstudenter in på sf-spåret.

"Klart du ska skriva om detta!"

Okej, det är ju, efter några veckors materialinsamlande, rätt intressant trots allt, men jag kommer längre och längre bort från mitt huvudämne. Och jag kommer väldigt långt från att skriva på berättelsen.
Det är bara två och en halv vecka kvar till sista inlämning för både essä och skönlitterär text.

Puh!

Något jag går här och funderar över är

Runt om, på insändarsidor, i kommentarsfält, bloggar, twitter osv, finns det uttalanden från sk "Sverigevänner" som verkar anse att alla som inte tycker precis som de är "svenskfientliga". Ungefär "är du inte med oss är du emot oss". Sådant tillhör sandlådan, tycker jag, för de som kallar sig "Sverigevänner" tål inga motargument. Det är en odemokratisk inställning. Man kan säga i stort sett vad man vill, men man måste förstå att andra inte håller med - och vill säga emot.

Ibland kläcker dessa "Sverigevänner" (alltså, bara ordet!) ur sig att de minsann tänker flytta utomlands, till ett land som inte tar emot invandrare. Gärna avslutat med ett XX2014! (Ska förstås vara en viss partibeteckning där, men den vill jag inte skriva ut.)

Bara en fråga, vart flyttar de? Till ett land som inte tar emot invandrare?

Men de är ju själva invandrare i det nya landet ... ?
Och kommer de arbeta för att bli helt assimilerade i det nya landet, aldrig mer tala svenska eller rulla köttbullar (för att ta ett par exempel)? De talar ju så mycket om assimilering av invandrare i Sverige, så då borde ju det vara något som ligger dem själva varmt om hjärtat vid den egna utlandsflytten.

Om de väljer att tala svenska åtminstone i hemmet, räknas de ändå som lojala mot det nya landet?

Om förhållandena i Sverige förändras, kommer de då att vilja flytta tillbaka? Hur lojala mot Sverige kan de då anses vara, om de bott i ett annat land i flera år?


Jag är uppriktigt nyfiken på hur dessa människor tänker, för jag hittar inte mycket logik i det.

Nu har det dragit igång

Såklart är det dags att ha årets första lammbilder. Tackan Snöboll fick två lamm igår, en tacka och en bagge. Än är de ostadiga och rädda, och vill helst gömma sig.

Höra till

Gemenskap. Det är viktigt att få höra till, att känna att man är med. Att man slipper vara utanför.

Än en gång hör jag om gruppmentalitetens avigsidor, än en gång blir jag så arg och förtvivlad. Ska det någonsin ta slut? Ska vi få höra en dag att alla tillåts vara med i gruppen? Ska vi få höra att alla kan hälsa på alla? Ska vi få höra om att alla kan umgås på skolgården utan tjafs om "fel" huvudbonad, eller val av "fel" sport? Eller att man inte äter samma saker som majoriteten?
Ska vi få höra om att alla barn blir accepterade precis som de är?

Vet alla föräldrar vad som händer på rasterna? Att "några" hellre går omvägar eller ser ner i marken för att slippa heja på de klasskamrater som inte riktigt passar in i mallen.

Skolan där vi bor har en omhuldad anda. Den märks bara i rektorsbreven och i talen på skolavslutningarna.
På rasterna och på väg till skolan på morgnarna är det något annat som gäller. Pikar, glåpord. Eller mer finstilt, "du kan väl vara med dom där".

Mobbing utan slag, men som gör ont ändå.

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.