Några vårtecken

Fredag 19/3:
en sparvhök far förbi köksfönstret. En meter därifrån har jag två fågelbord, talgbollar och påsar med jordnötter i ett plommonträd, så jag har haft mängder med småfåglar hela vintern. Bara för en liten hök att sitta i lugn och ro på en aspgren och vänta på att maten flyger förbi.

Lördag 20/3:
på dagens tredje hundrunda passerar jag en granne som står i solskenet och grillar. I ena handen har han ett glas rött som han då och då smuttar på.

Söndag 21/3:
tillfälligt bakslag, inga vårtecken alls.

Måndag 22/3:
Sol igen. Det porlar i dikena. Vilket underbart ljud! Snödroppar kikar upp under syrenen utanför kontorshuset.
Och så kommer vinterns samlade hästhögar och hundkorvar fram, det luktar avlopp.

Skutt och hopp

I lördags var jag extra"tränare" för sjuåringens gympagrupp, under deras genrep inför uppvisningen i april. Min uppgift bestod mest i att vänta vid ytterdörren för att vänta in senkomna, kånka runt på tusen kassar och ryggsäckar och så se till att flickorna stod på en rak linje, med raka ryggar och blickarna framåt.

De två första gångerna gick det sådär, barnen var lika intresserade av vad de andra grupperna (som ska uppträda samtidigt) höll på med som vad de själva skulle utföra. Och till glada Beach Boys-låtar är det inte lätt att stå still mellan sina hopp och kullerbyttor. Sjuåringarna kunde bara inte hålla sig, utan skuttade och dansade.

Men det gillades inte av huvudledarna, de som gjort koreografin. Nej, ordning och reda ska det minsann vara. Att det är hundra sjuåringar samtidigt som ska hoppa och springa samtidigt över golvet, i olika banor, och att det kan kännas förvirrande och svårt att hålla sig i rätt bana, spelar ingen roll. Det ska se snyggt ut för publiken.

Innan det var dags för en tredje och sista övning, sa den riktiga tränaren och jag att flickorna skulle tänka att de var generaler allihop. Upp med hakan, rak i ryggen, bak med axlarna, se framåt.

Och visst, hela gruppen kom nu ihåg hur de skulle göra, alla stod raka i ryggen, koncentrerade och gjorde jättefina hopp över första plinten och tuffa kullerbyttor över nästa plint. De var superduktiga, de små generalerna!

---

Sjuåringens (och tolvåringens) gymnastikförening är en förening med anor, med många, många tävlingsmeriter, nationellt och internationellt. I truppgymnastik är det lika viktigt med disciplin, med synkronisering, med likadan klädsel, med håret ordentligt uppsatt i knut - inte ett hårstrå får fladdra iväg, det går åt mängder med hårsprej när det är tävling - som med svårighetsgraden på hoppen.

Det låter kanske hårt, men jag tror att barnen egentligen inte mår särskilt illa av att drillas lite en och en halv timme i veckan. Det är just gruppen som är det viktiga. Om du själv presterar lite sämre, t ex slår en lite sned kullerbytta, kan det uppvägas av att din kompis, som kommer efter, gör en rak kullerbytta.

En för alla, alla för en.

Många små individer som bildar en stark gemenskap.

---

Men jag får passa mig, så jag inte blir en sån där idrottsförälder, som står bredvid plan eller uppe på läktaren och skriker mig hes: "ta dem nu, då ... näta ... passa ... öh, domaren, ser du inte, det är straffkast ..." (basket), eller "skruva ... dålig landning ... tänk på takten ... raka ben ... (gymnastik).

Nej. Nej. Neeeeej.

Ligger i hårdträning. Måste lära mig säga det där omöjliga ordet.

Nej. Nej. Nej.

Tack.

Nej.

Neeeeeeeeeeeeej.

Så, det går ju riktigt bra.

Klarade mig från att säga ja så sent som igår. Fick ett oemotståndligt förslag från flickornas gymnastikförening, att ställa upp som funktionär på deras uppvisning i april. Jag var ju med förra året och med "den ovärdeliga erfarenheten" (jo, så stod det i mejlet) vore jag alldeles utmärkt som funktionär i år igen. T o m hade jag fått välja i vilken funktion jag skulle frivilligarbeta!

Nej.

Nej igen.

I år får någon annan förälder till de runt 3000 gymnasterna (!) ställa upp.

Men ett litet ja blev det till slut på kvällen. På lördag har sjuåringens grupp genrep inför uppvisningen. Två av tre ledare är bortresta, så jag är med som extravuxen och håller koll på flickorna.

Jag klarade mig nästan.

Träningen fortsätter.

Missförstånd

Lätt att det blir det ibland. X säger till Y och Z att de måste säga till hur de vill jobba. Y säger till i god tid att han vill vara ledig en fredag. Z tror att han säger till att han också vill vara ledig.

Fredag. Ö ringer X och undrar var Z är någonstans. X söker Z på mobilen flera gånger. Inget svar. Ö tvärförbannad på X för att Z inte är på plats.

Måndag morgon. X samlar ihop sig och säger till Z att om det inte passar med veckans jobb, kan han åka hem igen och inte komma tillbaka. Z säger då att han talat om för Ö:s underlydande Å att han skulle vara borta.
X ringer Ö och berättar detta. Å inte kvar som anställd hos Ö, han har sagt upp sig med omedelbar verkan. Än mindre har han framfört Z:s planer på att vara ledig.

Efter att först ha skällt ut Z efter noter, kommer X tillbaka och ber Z om ursäkt. "Men faktum kvarstår", säger X, "du måste vara tydligare".

Allt just nu frid och fröjd. Fram till nästa missförstånd dyker upp. Och alla tappar ansiktet igen.

Mästarprov

Jag vet, det är gårdagens nyhet, att ännu en kvinna, Catrin Nilsmark åkte ur "Mästarnas mästare" i tisdags kväll. Jag tänker inte ta upp att nattduellerna missgynnar kvinnorna eller att de gynnar den nästan två meter långe Patrik Sjöberg. Jag tänker inte heller ta upp att Ara Abrahamian förra säsongen satte en standard genom att vägra utmana en kvinna i nattduellen, när det någon gång blev hans tur, och flera andra män följde hans exempel. Jag tänker inte ta upp att det i sig kanske mer var en klapp på huvudet, än något annat.

Jag tänker inte ta upp att det kan räcka med att vara snabbast att fånga svärdet, för att gå långt i tävlingen. Vad betyder det att göra sitt bästa under deltävlingarna, men inte bli immun genom att få mest poäng, om man kan bli utslagen i nattduellen av den som kanske legat hemma på sängen?

Det jag tänker ta upp är att Louise Karlsson äger. Hon är den som vunnit flest deltävlingar, varit immun sammanlagt tre gånger, som inte syns svikta ens i styrkeproven. Hon ger intryck av att vara lugn, samlad, koncentrerad, fokuserad, motiverad. Hon ser ut som om hon skulle kunna dyka i bassängen vilken dag som helst och genomföra en simtävling på hög nivå - och vinna.

Jag är ledsen, Tomas Brolin och Tomas Johansson, ni ser ut som en liten och en stor köttbulle bredvid kraftpaketet Louise Karlsson. Och så är det de två stormunnade egona Patrik Sjöberg och Armand Kranj. Hm, har aldrig haft något emot Sjöberg, han var en fantastisk friidrottare och kunde leverera, men är han ganska lat, tycker jag. Kranj snackar som så många boxare, det är en del av deras taktik och han har en viss charm, det ska medges. Men boxning är inte min sport.


Jag håller tummarna för Louise!

Energitjuvar

Från det ena till det andra. Brukar inte titta på idol, eller dansprogram, eller melodifestivaltuggummiprogram, allra minst blonderade fruar i Hollywood. Men igår, efter en dvd-film, zappade maken och jag en stund. Så hamnade vi i alla fall hos en blond, lyft fru. De tio minuterna vi satt som fågelholkar handlade dels om fru X som lade ner en halv dag på att hitta ett nytt läppstift i rätt färg.

En halv dag. Köp ett vanligt cerat då, om färgen inte passar!

Det var ett par minuter om fru Y som inte hade tid att shoppa på vanligt sätt, utan for runt för att hitta inbjudnings"kort" till en fest och diskuterade om det skulle vara lila eller vita glitterväskor till Barbie-dockorna.

Barbiefest? För vuxna kvinnor?

Ärligt talat, jag begriper ingenting. Är det ett liv?

Varför ägnar de inte hundradelen av sin energi till att göra något viktigt? Med de ekonomiska resurser de uppenbarligen har, skulle de kunna göra underverk.

Kort stubin

Lider svårt av det nu. Jag kör fast än en gång med bilen, utanför ladan där jag ska parkera för det ska komma matjord idag.
Jag exploderar och känner hur nära det är att ögonen spricker, hur pulsen går upp i mer än maxpuls och hur det svartnar för mig.

Väldigt bra då att det finns en massa snö att sparka på. Ha, där mosade jag en koka, och där en till! Och fågeluslingarna som äter som hästar, måste fylla på fågelborden igen.

In i huset för att varva ner med disk och laddning av tvättmaskinen. Krävs ingen hjärnverksamhet, jag kan plaska runt i diskhon bäst jag vill och tänka på ingenting. Av bara farten får jag undan en massa kassar som stått i hallen, fullastade med dåliga samveten.

Fixar kaffe och - sätter mig ner på en stol i matsalen och dricker mitt kaffe och läser i en tidskrift jag fått av en väninna. Läser om resor till Vietnam och Island.

Lugn sedan.

Första lastbilen kommer med matjord. Vilka fler än just vi grovplanerar en köksträdgård när det ligger en halvmeter snö på marken? Tja, man får passa på, när markjobben görs för en kund, det blir ett överskott av jord som kostar massor (obs vitsen) att forsla bort, och när vi faktiskt behöver ny jord.

Maken råddar, jag slipper.

Jag räknar kontraktsfaktura och ROT-avdrag, det måste stämma, så både kund, vi och skatteverk blir glada.

Då kommer maken in och måste ha hjälp genast! Att jag är upptagen ser han inte, han ska ha service med en gång, omedelbums.

Stubinen far all sin väg. Och maken upptäcker att det faktiskt finns något som heter papper och penna, han kan ju alldeles själv notera vad han behöver hjälp med, lite senare.

Orkar knappt längta efter sommarens långresa till Australien. Vill bara gräva ner mig själv i en grop. Och vara ensam.