Jag känner att jag ligger ganska bra i fas, nästa inlämningsdagar är inte förrän nästa och nästnästa vecka, så jag tar mig tid att skriva kursrapport del 2. Istället för att plocka äpplen, höstrensa i hallondjungeln, eller något sådant fysiskt, utomhus, i solen.
Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)
Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.
Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.
onsdag 2 oktober 2013
tisdag 1 oktober 2013
Rapport från en kurs - eller skriva, hur f-n gör man?
Ni har väl fattat för länge sedan att jag gillar kurser. Kvällskurser, distanskurser, helgkurser, det är ingen hejd på det.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
"Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.
Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.
Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
"Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.
Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.
Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.
"Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.
Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.
Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.
"Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.
Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.
Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.
Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.
Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.
"Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
"Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.
Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.
Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
"Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.
Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.
Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.
"Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.
Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.
Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.
"Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.
Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.
Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.
Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.
Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.
"Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.
tisdag 17 september 2013
Ibland blir det stim
Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.
Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.
Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.
Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.
Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!
Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.
Det ska ju helst vara läsbart också.
Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.
Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.
Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.
Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!
Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.
onsdag 4 september 2013
Ingenting kan hindra natten
Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
tisdag 3 september 2013
Bokstavlig skrivkramp och bokstäver
Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.
I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.
Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.
Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.
Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.
I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.
Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.
Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.
Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.
onsdag 28 augusti 2013
Ett steg i taget
Idag gläds jag åt AK som får sin debutroman utgiven i höst. Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!
tisdag 27 augusti 2013
När det blir paj
Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.
Jag klagar verkligen inte.
Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?
Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.
Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.
Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?
Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.
Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.
- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.
Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.
Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.
Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.
Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.
Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.
Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.
Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.
När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.
Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.
Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.
Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.
Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."
Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.
Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.
Allt får inte bli paj.
Jag klagar verkligen inte.
Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?
Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.
Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.
Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?
Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.
Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.
- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.
Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.
Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.
Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.
Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.
Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.
Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.
Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.
När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.
Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.
Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.
Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.
Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."
Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.
Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.
Allt får inte bli paj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)