Höra till

Gemenskap. Det är viktigt att få höra till, att känna att man är med. Att man slipper vara utanför.

Än en gång hör jag om gruppmentalitetens avigsidor, än en gång blir jag så arg och förtvivlad. Ska det någonsin ta slut? Ska vi få höra en dag att alla tillåts vara med i gruppen? Ska vi få höra att alla kan hälsa på alla? Ska vi få höra om att alla kan umgås på skolgården utan tjafs om "fel" huvudbonad, eller val av "fel" sport? Eller att man inte äter samma saker som majoriteten?
Ska vi få höra om att alla barn blir accepterade precis som de är?

Vet alla föräldrar vad som händer på rasterna? Att "några" hellre går omvägar eller ser ner i marken för att slippa heja på de klasskamrater som inte riktigt passar in i mallen.

Skolan där vi bor har en omhuldad anda. Den märks bara i rektorsbreven och i talen på skolavslutningarna.
På rasterna och på väg till skolan på morgnarna är det något annat som gäller. Pikar, glåpord. Eller mer finstilt, "du kan väl vara med dom där".

Mobbing utan slag, men som gör ont ändå.

Försök

Vårtermin och två essäer ska skrivas.

Känner mig väldigt idéfattig.

Den ena essän kan kanske handla om jag-perspektivet, då får jag en koppling till mitt ena manus. Den andra essän kan kanske handla om varför man gör det man gör och hur skildrar man det som är naturligt för huvudpersonen men som är främmande för läsaren. Och ska läsaren börja med att känna sig alienerad för att sedan bli hemtam med den värld jag berättar om?

Jag vet inte om det fungerar som modell för själva manuset och om det dessutom håller för en litteraturvetenskaplig essä.

Synd att jag inte skrivit om fåren, då hade jag kunnat skriva en essä om hur de ser ut när de äter frukost.

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.

Bildblogg

Det går lång tid mellan mina inlägg. Jag skyller på dunderförkylning under helgerna, samtidigt som jag hade en deadline för ett av höstens manus (varför läggs det "alltid" precis efter nyår?) och att jag anmält mig till en fotoutmaning. 365 bilder, med lika många teman under året.

Här är adressen:

http://obonsfotoblogg.wordpress.com/

Kura, kura

Äntligen snuvig, hoppas på att jag snart slipper känna mig så kulen. Har haft ont i huvudet i flera veckor och "krypningar" längs med ryggen.

Ändå mår jag bättre än denna gäst vid fågelmatarna.

Inget teleobjektiv, hackspetten verkade inte bry sig alls om att jag stod ett par decimeter från den och klickade med kameran.

Jag drömmer om en vit jul

men det blir det inte i år. Några plusgrader, regn om nätterna och så denna eviga blåst. Det knakar i huset. Skönt att vara inomhus, trots att det inte är kallt eller ens rått ute.

Men jag får väl passa på att önska er en riktigt

God Jul

 

 

 

Bilden från hösten 2008

 

Kan man få känna sig färdig nu?

Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.

Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.

Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.