Sådär, nu är tredje inlämningen avklarad. Du milde tid, vilken hets det kan bli. Jag gillar verkligen inte att vara ute i sista stund, men nu blev det så i alla fall.
Jag har pressat ur mig 151 sidor och drygt 50 000 ord, så jag passerade min egen gräns för mycket jag skulle skriva ganska precis. Jag trodde i början av terminen att jag utan vidare skulle kunna skriva ihop 400 sidor allt som allt, men det går ju inte. Jag får knappast till 250 sidor till på en dryg månad. Men kanske 100, om jag inte gör som jag gjorde efter förra inlämningen. Då lät jag texten ligga i två veckor och hade dessutom en väldigt trög vecka när jag skulle börja om igen.
Nu ska jag "bara" lämna respons på de andras texter, sedan kan jag bli lite trevlig igen.
BTW: ett lästips igen:
"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia. Den tjocka boken (runt 700 sidor) handlar om den unge Michel i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Hans äldre bror tar värvning i kriget i Algeriet, vilket orsakar en brytning inom familjen. Broderns flickvän försöker skriva en avhandling, men hon har ständiga problem (med i stort sett allt).
Michel är ofta på Balto, en restaurang med en schackklubb dit flyktingar från olika håll i Europa kommer. Där finns Leonid från Leningrad, övertygad kommunist och dekorerad flygare från andra världskriget. Han hamnade i Paris för kärleks skull. Det finns ingen som kan supa honom under bordet.
Där finns skådespelarstjärnan Tibor från Ungern som hoppas in i det längsta att få stora filmroller, men hans accent är för grov. Där finns Imre, också ungrare, som adopterar en kyckling och kallar den Tibor.
Där finns Igor som inte accepterar namnet Leningrad, utan kallar staden S:t Petersburg. Han flydde hals över huvud och lämnade hustru och barn då han "råkat" säga något ofördelaktigt om en överordnad.
osv osv.
Uppdaterat. "De obotliga optimisternas klubb" är inte på drygt 700 sidor, utan drugt 600 sidor.
måndag 26 november 2012
fredag 23 november 2012
Sporthelg
Det var ett tag sedan jag senast skrev om sport, ser jag, så då gör jag det nu. Fjortonåringen tävlar i truppgymnastik på en ort 60 mil härifrån.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass.
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass.
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.
onsdag 21 november 2012
Darrigt
Häromdagen var min skärm kolsvart. Vad jag än gjorde hände ingenting. Så jag beställde en ny förstås, den ska komma enl uppgift i morgon.
Idag fungerar min stora skärm igen ...
... däremot har vi inte haft någon fungerande internetuppkoppling under någon dag, förrän nu.
Maken är, om inte i upplösningstillstånd, så nära på. Han måste förbereda en helgkurs för jägarexamen.
På måndag har jag min nästa inlämning och jag hade börjat räkna ut lämpliga krisplaner.
Jag vill inte bo någon annanstans än här, men jag måste tyvärr erkänna att det kan ha sina sidor att bo på en kulle på en ö där det kan blåsa friskt. Och att dessutom bo "längst ut på linjen", mja, ibland vore det skönt att bara behöva ringa efter någon och så peka. (Det gör jag ju också, vid vissa tillfällen när jag inte står ut med plockandet själv).
Så, jag har ägnat någon timme åt felsökning framför allt det klassiska, stäng av allt, dra ur alla kontakter, starta om. Tredje försöket lyckades.
Jag håller tummarna för att det ska fungera åtminstone några dagar till.
Mejlkorgen blir rätt full på några dagar. Jag tror jag rensade ur runt 300 mejl - skräpmejlen oräknade.
Tänk om jag fått allt det som vanlig post.
Stackars brevbärare.
Idag fungerar min stora skärm igen ...
... däremot har vi inte haft någon fungerande internetuppkoppling under någon dag, förrän nu.
Maken är, om inte i upplösningstillstånd, så nära på. Han måste förbereda en helgkurs för jägarexamen.
På måndag har jag min nästa inlämning och jag hade börjat räkna ut lämpliga krisplaner.
Jag vill inte bo någon annanstans än här, men jag måste tyvärr erkänna att det kan ha sina sidor att bo på en kulle på en ö där det kan blåsa friskt. Och att dessutom bo "längst ut på linjen", mja, ibland vore det skönt att bara behöva ringa efter någon och så peka. (Det gör jag ju också, vid vissa tillfällen när jag inte står ut med plockandet själv).
Så, jag har ägnat någon timme åt felsökning framför allt det klassiska, stäng av allt, dra ur alla kontakter, starta om. Tredje försöket lyckades.
Jag håller tummarna för att det ska fungera åtminstone några dagar till.
Mejlkorgen blir rätt full på några dagar. Jag tror jag rensade ur runt 300 mejl - skräpmejlen oräknade.
Tänk om jag fått allt det som vanlig post.
Stackars brevbärare.
tisdag 13 november 2012
Det essar till sig
Mindre än två veckor kvar nu till nästa inlämning, till deadline. Jag skriver, skriver, skriver, skriver om här och där, lägger till, drar bort. Ändå försöker jag att inte redigera så hårt, utan låta det flöda på.
Det är konstigt, men en inre spärr mot dialoger är i det närmaste borta. Alla, eller nästan alla, pratar på som bara den. Det roliga är att de har så olika uttryckssätt.
Jag blir nästan rädd. Vad är det för fantasifigurer jag skapat? Kommer de ta över hela min värld? Att de har stor plats i vardagen just nu står helt klart.
Och så har de starka synpunkter på hur de ska skildras. Jag har varit inne på det förut, i ett tidigare inlägg, de kliver fram och tar över historien. Så här kan en av dem säga:
- Ah men va fan. Så där platt är jag inte. Du kan inte dra det här utan att visa min barndom. Jag växte upp på gatan, för fan. Respekt, kvinna!
Han drar fram en stilett ur bakfickan och börjar peta naglarna. Han spänner blicken i mig och jag förstår precis, han är inte att leka med.
En annan person kommer med ett inpass:
- Jag håller med herr C, och det är väl första gången jag gör det. Du som sitter där vid tangentbordet måste faktiskt få med lite av min ungdomstid, hur jag drömde om ett annat liv.
En tredje försöker överrösta de andra:
- Du ska skriva om hur jag mötte mitt livs kärlek. Annars ser jag till att du får tillbringa en tid i häktet.
Jaha.
Det är bara att göra som de säger åt mig. Skönt nog är det just nu lätt att ösa på. Om jag bara sätter mig ner och skriver, får jag utan vidare ihop 2-3 000 ord om dagen. Det är helt okej, Stephen King, inga jämförelser i övrigt, skriver enligt sitt schema 2 000 ord per dag.
Men en nackdel är att jag inte hinner fara runt och hälsa på i bloggvärlden särskilt mycket, jag får återkomma till er.
Väl mött
Det är konstigt, men en inre spärr mot dialoger är i det närmaste borta. Alla, eller nästan alla, pratar på som bara den. Det roliga är att de har så olika uttryckssätt.
Jag blir nästan rädd. Vad är det för fantasifigurer jag skapat? Kommer de ta över hela min värld? Att de har stor plats i vardagen just nu står helt klart.
Och så har de starka synpunkter på hur de ska skildras. Jag har varit inne på det förut, i ett tidigare inlägg, de kliver fram och tar över historien. Så här kan en av dem säga:
- Ah men va fan. Så där platt är jag inte. Du kan inte dra det här utan att visa min barndom. Jag växte upp på gatan, för fan. Respekt, kvinna!
Han drar fram en stilett ur bakfickan och börjar peta naglarna. Han spänner blicken i mig och jag förstår precis, han är inte att leka med.
En annan person kommer med ett inpass:
- Jag håller med herr C, och det är väl första gången jag gör det. Du som sitter där vid tangentbordet måste faktiskt få med lite av min ungdomstid, hur jag drömde om ett annat liv.
En tredje försöker överrösta de andra:
- Du ska skriva om hur jag mötte mitt livs kärlek. Annars ser jag till att du får tillbringa en tid i häktet.
Jaha.
Det är bara att göra som de säger åt mig. Skönt nog är det just nu lätt att ösa på. Om jag bara sätter mig ner och skriver, får jag utan vidare ihop 2-3 000 ord om dagen. Det är helt okej, Stephen King, inga jämförelser i övrigt, skriver enligt sitt schema 2 000 ord per dag.
Men en nackdel är att jag inte hinner fara runt och hälsa på i bloggvärlden särskilt mycket, jag får återkomma till er.
Väl mött
lördag 10 november 2012
Häng dem högt
Dramat med den försvunna nioåringen i Göteborg är över. Hon kom tillrätta efter många timmar och en ung man har anhållits misstänkt för människorov. Han har erkänt och enligt hans advokat var bortförandet en impulshandling.
Slutet gott, allting gott.
Eller.
Enligt DN:s uppgifter blev det snabbt en lynchstämning på platsen, när det gick upp för alla frivilliga som gick skallgång att polisen misstänkte just den här 24-åringen. Visst, det är svårt att hantera alla de känslor som uppstår i ett sådant läge, visst vill man kanske puckla på den som har fört bort en flicka, visst, det går att förstå allt det där, men är det inte väldigt obehagligt? Egentligen?
Finns det fler därute som tycker att det hela liknar något vi sett på film eller läst i böcker? Någon råkar ut för ett brott, någon annan blir misstänkt - och så kommer hela skocken och vill genast straffa den misstänkte.
Hänga honom högt, alltså.
Fy f-n.
Slutet gott, allting gott.
Eller.
Enligt DN:s uppgifter blev det snabbt en lynchstämning på platsen, när det gick upp för alla frivilliga som gick skallgång att polisen misstänkte just den här 24-åringen. Visst, det är svårt att hantera alla de känslor som uppstår i ett sådant läge, visst vill man kanske puckla på den som har fört bort en flicka, visst, det går att förstå allt det där, men är det inte väldigt obehagligt? Egentligen?
Finns det fler därute som tycker att det hela liknar något vi sett på film eller läst i böcker? Någon råkar ut för ett brott, någon annan blir misstänkt - och så kommer hela skocken och vill genast straffa den misstänkte.
Hänga honom högt, alltså.
Fy f-n.
måndag 29 oktober 2012
Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)
Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.
Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.
Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.
En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.
Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.
Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.
Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.
Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):
David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)
Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)
Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).
Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).
Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.
Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.
En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.
Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.
Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.
Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.
Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):
David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)
Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)
Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).
Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).
fredag 26 oktober 2012
Rondeller
Det blir två inlägg idag, jag sitter här och slösar bort en massa tid medan jag försöker få igång min nya mobil. Det är en så kallad smart telefon. Visst, jättesmart, jag kan ju knappt svara när det ringer. Som jag längtar tillbaka till den gamla, men den dog. Bara sådär.
Hur som helst så noterar jag att Sunne har fått sin första rondell.Grattis Sunne!
För att fira detta erbjuds Sunneborna gratis undervisning i hur man kör i rondeller.Det är ju ett fantastiskt initiativ.
Jag föreslår att rondellkörningsundervisning sprid ut över landet. Till exempel till min hemkommun. Här har vi tre rondeller (vad jag känner till). En stor och en mittemellanstor, de vållar sällan några problem, och så en liten. Där blir det knas. Normalbegåvade bilförare tvekar plötsligt och får för sig, när de är inne i rondellen, att de ska lämna företräde till dem som kommer från höger och ska in i rondellen.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått bromsa ordentligt för att framförvarande bil ska lämna företräde. Eller tvärtom, hur många gånger jag, som redan varit i rondellen, fått bromsa därför att en ärthjärna tror att högerregeln gäller och vill klämma sig in framför mig.
Trafikverket får som sagt gärna undervisa oss också.
Rondeller
http://www.dn.se/nyheter/sverige/gratis-rondellkurs-i-sunne
">DN
Hur som helst så noterar jag att Sunne har fått sin första rondell.Grattis Sunne!
För att fira detta erbjuds Sunneborna gratis undervisning i hur man kör i rondeller.Det är ju ett fantastiskt initiativ.
Jag föreslår att rondellkörningsundervisning sprid ut över landet. Till exempel till min hemkommun. Här har vi tre rondeller (vad jag känner till). En stor och en mittemellanstor, de vållar sällan några problem, och så en liten. Där blir det knas. Normalbegåvade bilförare tvekar plötsligt och får för sig, när de är inne i rondellen, att de ska lämna företräde till dem som kommer från höger och ska in i rondellen.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått bromsa ordentligt för att framförvarande bil ska lämna företräde. Eller tvärtom, hur många gånger jag, som redan varit i rondellen, fått bromsa därför att en ärthjärna tror att högerregeln gäller och vill klämma sig in framför mig.
Trafikverket får som sagt gärna undervisa oss också.
Rondeller
http://www.dn.se/nyheter/sverige/gratis-rondellkurs-i-sunne
">DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)