Nej, det blev ingen träning alls i förra joggbloggen, tiden försvann för mig. Den gör ofta det. Undrar varför? Kan det möjligen bero på att jag gärna skjuter upp allt jag kan göra i morgon till övermorgon, när det nästan är försent?
Men jag har ränt på ett par gånger under helgen ändå. I söndags hade jag med mig hundskrället, som hade blivit bättre i sin stackars mage. Men han var fortfarande trött och jag fick ta det lugnt med honom. Dessutom ville jag koppla honom lite tidigare än jag brukar, (lite får han springa fritt, vad skulle det annars vara för ett liv för honom?), han ville hellre stanna och nosa och kissmarkera på varje grässtrå.
Själv var jag trött efter för lite sömn under natten. Jag vaknade kallsvettig flera timmar för tidigt, jag drömde att tolvåringen inte skulle hinna få sitt nya pass i tid och därmed skulle vi inte hinna få visum till sommarens resa och därmed skulle vi inte kunna resa alls. Och biljetterna är betalda och inte återlämningsbara ... de kostar en halv förmögenhet, eftersom vi reser reguljärt till en stad, hem från en annan och så är det femtielva inrikesresor under tiden.
Så det gick inget vidare med min löpning i söndags. Huvudet och hjärtat säger mig dock att jag kommer springa igen i morgon eller möjligen på torsdag. Igår cyklade jag i stället, då kör jag inte "intervallträning", då ligger jag stadigt på 75% av min maxpuls. Min intervallträning när jag springer går ut på att jag springer 500 m, går 200 m, springer igen 500 m, går 100 m, springer 300 m (då börjar jag bli lite seg), går 500 m osv osv. Jag vill alltid avsluta med en rusning uppför vår uppfart. Den rusningen kan en snigel hålla.
tisdag 18 maj 2010
onsdag 12 maj 2010
Joggblogg, del 4
Har ont i ena knät (det är ömt i menisken), funderar på om jag ska springa idag eller inte. Längtar, men det är kanske inte så vettigt. Eller, jag vet. Jag kan springa liiiiite och så gå meeeeeer och avsluta på träningscykeln.
Jag behöver min endorfinkick.
Jag behöver min endorfinkick.
tisdag 11 maj 2010
Sötsliskiga kakans dag
Så stöter jag plötsligt på en ny "bemärkelsedag". På facebook har en av våra mest (ö-)kända bakverk fått en egen sida och idag firas bakverkets dag. Tja, varför inte, när kanelbullen har en egen dag (tror det är 4/10), men jag avstår ändå.
Bakverket har ett i vissa sammanhang ett kontroversiellt namn, som många gärna vill byta ut. Jag använder inte själv det kontroversiella namnet, men hör det då och då i min omgivning.
Vad säger du själv? Negerboll eller chokladboll?
Häromdagen kunde man läsa om en cafévagnsanställd på ett tåg, som försökte locka till sig fler kunder med att i caféet hade de minsann färska negerbollar. Hans/hennes uttalande blev genast anmält till DO.
Även om jag tycker n-ordet är nedvärderande, tycker jag att en DO-anmälning blir i sammanhanget ganska löjlig.
Ja, n-ordet är bara ett ord, men det uppfattas kränkande av många människor och därmed är det inte bara ett ord, vilket som helst. Vi som inte själva känner oss kränkta, kan ju lära om och säga chokladbollar, för vi är inte obildbara.
Jag tror verkligen inte att vår åsiktsfrihet och yttrandefrihet blir allvarligt naggade i kanten för att vi bestämmer oss för att vissa ord kan vi hoppa över.
"Ja, men jag har ju alltid sagt negerbollar, jag är uppvuxen med det" kanske någon tänker nu. Det är jag med. Jag är född 1960 och också uppvuxen med High Chaparall i svartvitt och tjeckiska dockfilmer (så småningom i färg) på den enda tevekanalen. Nu har vi hur många tevekanaler som helst och ingen av dem visar program i svartvitt.
Många, många ord har i vårt språk fått ändrad betydelse genom åren och det har inte vållat oss några stora problem. Jag tar ett exempel. För, säg, 150 år sedan betydde ordet hora en ogift mor. Det är inte riktigt det vi tänker på nu, när vi hör ordet. Ett annat exempel är det gamla ordet för fuktig ängsmark (tänk efter, så kommer du nog på vilket ord det är).
Jag använde ordet negerboll under hela min uppväxt, men när min pappa, som aldrig gjort sig känd för sin finkänsla, skulle översätta vad några svenska bakverk heter för en engelsktalande familj som var på besök, blev jag uppmärksammad på hur obscent ordet faktiskt är.
Testa själv att direktöversätta.
Bakverket har ett i vissa sammanhang ett kontroversiellt namn, som många gärna vill byta ut. Jag använder inte själv det kontroversiella namnet, men hör det då och då i min omgivning.
Vad säger du själv? Negerboll eller chokladboll?
Häromdagen kunde man läsa om en cafévagnsanställd på ett tåg, som försökte locka till sig fler kunder med att i caféet hade de minsann färska negerbollar. Hans/hennes uttalande blev genast anmält till DO.
Även om jag tycker n-ordet är nedvärderande, tycker jag att en DO-anmälning blir i sammanhanget ganska löjlig.
Ja, n-ordet är bara ett ord, men det uppfattas kränkande av många människor och därmed är det inte bara ett ord, vilket som helst. Vi som inte själva känner oss kränkta, kan ju lära om och säga chokladbollar, för vi är inte obildbara.
Jag tror verkligen inte att vår åsiktsfrihet och yttrandefrihet blir allvarligt naggade i kanten för att vi bestämmer oss för att vissa ord kan vi hoppa över.
"Ja, men jag har ju alltid sagt negerbollar, jag är uppvuxen med det" kanske någon tänker nu. Det är jag med. Jag är född 1960 och också uppvuxen med High Chaparall i svartvitt och tjeckiska dockfilmer (så småningom i färg) på den enda tevekanalen. Nu har vi hur många tevekanaler som helst och ingen av dem visar program i svartvitt.
Många, många ord har i vårt språk fått ändrad betydelse genom åren och det har inte vållat oss några stora problem. Jag tar ett exempel. För, säg, 150 år sedan betydde ordet hora en ogift mor. Det är inte riktigt det vi tänker på nu, när vi hör ordet. Ett annat exempel är det gamla ordet för fuktig ängsmark (tänk efter, så kommer du nog på vilket ord det är).
Jag använde ordet negerboll under hela min uppväxt, men när min pappa, som aldrig gjort sig känd för sin finkänsla, skulle översätta vad några svenska bakverk heter för en engelsktalande familj som var på besök, blev jag uppmärksammad på hur obscent ordet faktiskt är.
Testa själv att direktöversätta.
söndag 9 maj 2010
Joggblogg del 3
Inte för att jag har joggat mer än sex gånger, kanske sju, sedan jag bestämde mig för att principer är till för att bytas ut då och då, men nu börjar jag faktiskt tänka på mig själv som en löpare. Just det, löpare, ungefär som Anders Gärderud eller Malin Ewerlöf. Nu orkar jag förstås inte löpa längre än X hundra meter åt gången, men i alla fall.
Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!
Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!
onsdag 5 maj 2010
Nykterist javisst
Nej, det här är inte ett inlägg in någon alkoholdebatt. Det är inte heller ett försök till självglorifiering. Jag gillar vin och ett par gånger per sommar är det vansinnigt gott med en kall G&T innan middagen. Öl har jag vuxit ifrån, eller snarare har min mage det, jag klarar det inte längre. Snaps, nej tack. Kanske en liten calva till kaffet, efter en lång, kraftig middag.
Men.
Precis efter påsk började jag en herbalifekur, dvs jag dricker en pulvershake två gånger om dagen, blandad med mellanmjölk. Minst två frukter om dagen och så vanlig middag. Massor med vatten. Te och kaffe kan jag inte vara utan. På 29 dagar har jag verkligen fått resultat, jag har tappat 5,9 kilo (!) och minskat många centimetrar både här och där. Utan vidare har jag gått ner en klädstorlek. Jag har långt kvar, åtminstone femton kilo, eller kanske tjugo (får se när jag börjar närma mig), men visst är jag på väg.
Nu rimmar det dåligt att dricka ens ett väldigt litet glas vin på helgen, när jag samtidigt räknar mjölkcentilitrar och gram näringspulver. Jag kan nog säga att kuren valde en vit månad åt mig. Bra va?
Det låter kanske som om jag skulle vara beroende av alkohol, men det vet jag att jag inte är och att jag aldrig varit i farozonen för. Jag är gift med en nykter alkoholist och vet ganska väl hur ett sådant beroende ser ut. Konstigt nog hjälper det mig just nu, vi har inget hemma som kan locka till något extra till fredagsfilén. Vi gör däremot av med enorma mängder tranbärsjuice.
Jag har nyligen bestämt mig för att fortsätta med en ny herbalifekur. Jag mår oförskämt bra, trots att jag var ganska misstänksam i början och att jag egentligen inte gillar snabba kurer. Det brukar ju bli snabbt ner = ännu snabbare upp. Men ibland måste man göra något radikalt och när det inte hjälpte med godisfritt i flera månader, aldrig kaffebröd, mer motion, utan det bara gick åt fel håll hela tiden, måste man hitta på något annat.
Nej, jag är inte sponsrad av herbalife ;-)
Men.
Precis efter påsk började jag en herbalifekur, dvs jag dricker en pulvershake två gånger om dagen, blandad med mellanmjölk. Minst två frukter om dagen och så vanlig middag. Massor med vatten. Te och kaffe kan jag inte vara utan. På 29 dagar har jag verkligen fått resultat, jag har tappat 5,9 kilo (!) och minskat många centimetrar både här och där. Utan vidare har jag gått ner en klädstorlek. Jag har långt kvar, åtminstone femton kilo, eller kanske tjugo (får se när jag börjar närma mig), men visst är jag på väg.
Nu rimmar det dåligt att dricka ens ett väldigt litet glas vin på helgen, när jag samtidigt räknar mjölkcentilitrar och gram näringspulver. Jag kan nog säga att kuren valde en vit månad åt mig. Bra va?
Det låter kanske som om jag skulle vara beroende av alkohol, men det vet jag att jag inte är och att jag aldrig varit i farozonen för. Jag är gift med en nykter alkoholist och vet ganska väl hur ett sådant beroende ser ut. Konstigt nog hjälper det mig just nu, vi har inget hemma som kan locka till något extra till fredagsfilén. Vi gör däremot av med enorma mängder tranbärsjuice.
Jag har nyligen bestämt mig för att fortsätta med en ny herbalifekur. Jag mår oförskämt bra, trots att jag var ganska misstänksam i början och att jag egentligen inte gillar snabba kurer. Det brukar ju bli snabbt ner = ännu snabbare upp. Men ibland måste man göra något radikalt och när det inte hjälpte med godisfritt i flera månader, aldrig kaffebröd, mer motion, utan det bara gick åt fel håll hela tiden, måste man hitta på något annat.
Nej, jag är inte sponsrad av herbalife ;-)
tisdag 4 maj 2010
Winter
Jag gillar att läsa deckare. Jag gillar att titta på deckarserier på teve. Jag gillar att se dvd-deckare. Jag har ingen aning om varför jag är så mordisk, men så är det. Efter ett tag, när jag läst eller sett ett antal deckare med samma huvudperson, som t ex Mankells Wallander-böcker, eller Anna Janssons om Maria Wern, så blir ju Wallander och Wern så att säga "riktiga" figurer, de ser ut på ett visst sätt, de rör sig, de pratar, de beter sig på Wallander- eller Wernsätt.
Det gäller såklart även Åke Edwardssons alla böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg. Winter är en snobb, han dricker dyr whiskey, äter gärna hummer, klär sig i egentligen alldeles för tjusiga kostymer, har gärna handsydda skor osv osv. När några av böckerna började filmatiseras för ett antal år sedan, var Johan Gry helt perfekt i rollen. Han har det där tjusiga utseendet, han ser helt trovärdig ut med de fina kläderna och skorna på sig. Han har dessutom ett "höggöteborgskt" uttal, med en tydlig klassmarkör i språket. Det är inte så mycket "änna" och "la'' eller "lilla hjättat".
Nu visas några Winter-historier på måndagskvällarna. Och jag avstår från att titta på dem. Det är roligt och annorlunda filmat, lite halvspejsat, en av mina favoritskådespelare, Peter Andersson gör som vanligt en alldeles utmärkt insats (han kan baske mig spela allt, från bortskämd företagsledare till äcklet Bjurman i Millenium-serien), det är skoj att se Amanda Ooms, som syns alldeles för lite annars osv osv.
Men jag tycker inte Magnus Krepper gör en godkänd insats som Winter. Han ser så slafsig och slashasig ut med illasittande kostym, ständig tredagarsstubb och kutrygg, att jag sitter och hoppar i tevesoffan av irritation. Utanverket skymmer hans skådespeleri. Hade han vankat runt i trista hotellrum med rakade kinder och snygga kläder och sträckt på sig (han är ju dansare från början, han borde ha en snygg hållning), hade jag köpt hans tolkning av rollfiguren.
Kanske är jag inskränkt, men som man är klädd, blir man hädd, säger ett gammalt talesätt. Det gäller i högsta grad supersnobben Winter.
Det gäller såklart även Åke Edwardssons alla böcker om kommissarie Erik Winter i Göteborg. Winter är en snobb, han dricker dyr whiskey, äter gärna hummer, klär sig i egentligen alldeles för tjusiga kostymer, har gärna handsydda skor osv osv. När några av böckerna började filmatiseras för ett antal år sedan, var Johan Gry helt perfekt i rollen. Han har det där tjusiga utseendet, han ser helt trovärdig ut med de fina kläderna och skorna på sig. Han har dessutom ett "höggöteborgskt" uttal, med en tydlig klassmarkör i språket. Det är inte så mycket "änna" och "la'' eller "lilla hjättat".
Nu visas några Winter-historier på måndagskvällarna. Och jag avstår från att titta på dem. Det är roligt och annorlunda filmat, lite halvspejsat, en av mina favoritskådespelare, Peter Andersson gör som vanligt en alldeles utmärkt insats (han kan baske mig spela allt, från bortskämd företagsledare till äcklet Bjurman i Millenium-serien), det är skoj att se Amanda Ooms, som syns alldeles för lite annars osv osv.
Men jag tycker inte Magnus Krepper gör en godkänd insats som Winter. Han ser så slafsig och slashasig ut med illasittande kostym, ständig tredagarsstubb och kutrygg, att jag sitter och hoppar i tevesoffan av irritation. Utanverket skymmer hans skådespeleri. Hade han vankat runt i trista hotellrum med rakade kinder och snygga kläder och sträckt på sig (han är ju dansare från början, han borde ha en snygg hållning), hade jag köpt hans tolkning av rollfiguren.
Kanske är jag inskränkt, men som man är klädd, blir man hädd, säger ett gammalt talesätt. Det gäller i högsta grad supersnobben Winter.
måndag 3 maj 2010
Joggblogg, del 2
Har ränt min lilla runda en gång till, i lördags morse, med hunden som först drar mig, sedan leker bromskloss när han börjar bli trött. Nu springer/joggar/lufsar jag mer än jag går, men än har jag en bit kvar till jag orkar springa/jogga/lufsa hela varvet.
Rensade ur benen efteråt med en kvart på motionscykeln, på 75% av min maxpuls. Kändes himla bra! Och så lite styrketräning för överkroppen. Och situps. Och stretching. Sedan var jag redo för museibesök med sjuåringen. Men lite stel var jag allt i ena benet uppför backen till naturhistoriska. Och det var väldigt höga trappsteg inne på museet, jag funderade på om vi inte skulle fuska lite och ta hissen, men sjuåringen hade för mycket spring i benen för det.
Snart ska jag ut igen!
Rensade ur benen efteråt med en kvart på motionscykeln, på 75% av min maxpuls. Kändes himla bra! Och så lite styrketräning för överkroppen. Och situps. Och stretching. Sedan var jag redo för museibesök med sjuåringen. Men lite stel var jag allt i ena benet uppför backen till naturhistoriska. Och det var väldigt höga trappsteg inne på museet, jag funderade på om vi inte skulle fuska lite och ta hissen, men sjuåringen hade för mycket spring i benen för det.
Snart ska jag ut igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)