Handlingskraftig (?)

Maken har storhandlat.

Joggblogg del 14

Det trodde ni väl inte, att jag skulle ge mig ut igen. Men jag har ju både vårruset och tjejmilen att se fram mot, så jag får allt börja om.
Det är två och en halv månad sedan sist och jag hade inga som helst förväntningar att jag skulle fixa ens 500 meter i ett svep. Det gick.
Jag sprang inte med mina vanliga kliv och min vanliga hastighet, utan med små, små steg och då orkade jag mycket bättre.
"Vanliga kliv och vanliga hastighet", det låter som om jag skulle vara något slags sprinter. Det är jag inte, men jag brukar tycka att det blir roligare att springa om jag tar i lite. Med resultatet att jag normalt är slut efter en kilometer.
Jag valde min lilla runda, den som tar ca 25-30 minuter att gå, så jag uppskattar rundan till knappt 3 kilometer. Jag får passa på att springa där, innan snön kommer. Den går mest i dikeskanter längs med åkrar och ängar och ett stycke genom vår lilla John Bauer-liknande skog. Jag föredrar att springa den medsols, då har jag ett envist motlut första kilometern, sedan svänger rundan in i skogen och där har jag ett långt stycke där det går nerför rejält. Så avslutas rundan på en smal slingrande grusväg. Det är en kort men ganska brant uppförsbacke i byn, orkar jag springa uppför den, tycker jag att jag verkligen presterat något.
Till sist blir det en rush uppför vår uppfart, brantaste stycket på hela rundan.

Så ramlar jag ihop vid husknuten.

Puuuhhhh!

Siffersinne

Det skar sig nästan direkt mellan mig och räkning, som vi sa på den tiden. Att lära sig läsa och skriva gick lätt och i början, de första veckorna av höstterminen i första klass, var också siffror kul. Så blev jag sjuk i vattkoppor. När jag äntligen fick gå tillbaka till skolan, ansåg fröken att jag skulle ha kvarsittning för att hinna i kapp lite med siffrorna. Om jag uppfattade det rätt, ringde hon inte hem och varskodde min mamma. Jag tyckte det var så kul att få en extra timme, att jag satt i min bänk och bara var glad och pratade på hela kvarsittningen. Inte skrev jag så många femmor eller sexor.
När jag glädjestrålande kom hem, var mamma och mormor i upplösningstillstånd. Här kom jag hem en timme försent och de visste inte varför!
Då var det inte längre fullt så kul med kvarsittning. Jag förstod på deras miner att det var något skamligt, något man skulle akta sig för.

En vecka senare blev det en ny kvarsittning för mig, eftersom jag hade pratat bort första kvarsittningen. Då var det inte alls skoj att sitta kvar i skolan, när de andra eleverna fick gå hem. Och inte ringde läraren hem denna gång heller.
Jag satt med mina åttor och nior och kämpade på.

Så småningom flyttade vi till en annan del av Sverige. Där använde man sig inte alls av kvarsittning, det hade varit en omöjlighet på landsbygden, där alla elever var beroende av gemensam skolskjuts.

Men missade man lektioner eller prov pga sjukdom, fick man ta igen det. Matteproven (varför var det alltid matten jag missade?) skulle göras i enskildhet, i materialrummet med ormar och grodor i spritburkar, planscher över flora och fauna, skelett, kartor ... det luktade säreget därinne, gammalt, torrt och dammigt. Att sitta där var alltid otäckt. Även om jag väl förstod att de inlagda ormarna inte hade levt de senaste 90 åren, hade jag ändå en känsla av att de skulle kunna ringla sig ur sina burkar.
Där skulle jag alltså sitta och göra det diagnostiska matteprovet. Tro sjutton det, att jag i bästa fall skrev medelmåttigt.

Så fort det fanns en möjlighet, valde jag bort matten. På högstadiet blev det allmän matte (men särskild engelska och franska). Konstigt nog var kemi och biologi mina bästa ämnen vid sidan av svenska och historia, men det var ju inte matematik, inte på den nivån. Fysik var tuffare, det var lite för likt matte.

I gymnasiet valde jag humanistisk linje, där läser man matte bara första året. Och så slapp jag ju fysik också. Men det var trist att inte få läsa de andra naturvetenskapliga ämnena, men man hinner ju inte allt.

Ibland tänker jag på de där båda kvarsittningarna hösten 1967, vad mycket de betydde egentligen. Och inte på något positivt sätt.

---

Nu går min åttaåring i tvåan. Hennes favoritämne är, gissa tre gånger, matte. Får  hon bara klart för sig en metod hur man räknar 9+4+1+6 utan att använda fingrar eller papper och penna, fixar hon det. Det gamla sättet, med rötter i "kvarsittningsskolan", eller "Hej matematik" (minns ni mängdläran?), är guskelov borta.
Nu är matte kul!

Oktoberord

Nattfrost. Nu går det inte längre, jag måste sätta på elementen på kontoret. Mitt kontor ligger i ett hundra år gammalt torp och det är inte särskilt välisolerat precis. Ska nog sticka mig ett par torgvantar, så jag slipper frysa om händerna i vinter. Tur att jag ändå har både en kamin och en vedspis.

Lupiner. Tro det eller ej, men på vår stora äng blommar lupinerna fortfarande. Inte lika pampiga som i juni, men still going strong.
Faktiskt är jag lite less på lupiner, vi har så mycket. Jag ser verkligen fram mot att skaffa får, så de kan beta av lite.

Äppelpaj. Får man svära i kyrkan? Får man säga att efter femtielfte äppelpajen, räcker det?

Blåst. Orkanvindar i fjällen. Stilla fläktar här. Idag. Annars kan det blåsa på ordentligt. Ett par bloggvänner bor rätt nära min ö, men när de skriver på t ex facebook att de kan sitta ute och fika, förstår jag nästan ingenting. Har de vindstilla, har jag kuling.

Lövräfs. Klippte gräsmattan för förhoppningsvis sista gången den här säsongen igår. Räfsade under den nästan fallfärdiga lönnen mellan snickarboden och vedbodarna. Något blänkte till under löven. Där låg en fogsvans. Tänk vad man kan hitta!

Annars klipper jag ner de flesta löven i gräsmattan, så får maskarna göra det stora jobbet under vintern.



Lökar. Planterade de sista åtta kilona påsk- och pingstliljelökarna i ekbacken. De skulle ha kommit i jord för ett par veckor sedan, men då hade jag ingen lust. Jag är totalt oortodox när det gäller blommor. Påsk- och pingstliljor ska växa "spontant" under ekar och lönnar, så det lyser mellan stammarna på våren. Mitt ideal när det gäller narcisser är Wordsworths dikt "The Daffodils" som jag i 17-årsåldern kunde utantill, till stor förvåning bland mina amerikanska släktingar.
Stockrosor får växa utanför torpknuten, men bara där. Gammaldags torprosor planterar jag där de passar in. Rabatter gillar jag inte.

Visst är det spännande!

Den här höstveckan gillar jag. Priserna regnar ner över flitiga forskare. Det är sannerligen inte ofta jag till att börja med verkligen förstår vad de medicinska, fysiska, kemiska eller ekonomiska upptäckterna består av/i, men jag är ju inte obildbar.

Priset i måndags, i medicin, gavs till den man som arbetade fram provrörstekniken. Med den tekniken finns det nu miljontals ivf-barn runt om i världen. Åttaåringen är ett av de barnen.
Igår fick två forskare priset för det tunnaste materialet som finns, hm, får nog läsa på lite där. Nyss avslöjades kemipristagarna, men för vad vet jag inte än, jag har inte sett på teve, bara läst en första notis på dn.se.

Så i morgon kommer "mitt" pris, priset i litteratur. Någon enstaka gång har jag läst pristagaren innan - och blivit glad och stolt över att just han/hon fått det. Oftast har det dock gått till en författare som jag inte läst eller ens känner till. Så många gånger som jag och många med mig fått göra nya upptäckter i litteraturen, så många gånger vi fått oss till livs nya världar och nya språkbruk. Visst är det härligt!

Äntligen! säger jag bara.

Det händer mycket idag!

Yngste brorsonen blir 13, grattis till dig, H! Hade gärna uppvaktat dig personligen. Kram, fina du!

Det är kanelbullens dag idag. Det är väl ganska skoj det med, även om vi inte har något kaffebröd hemma. Undrar om det är därför det doftar kanel överallt.

Nobelpriset i medicin går till Robert Edwards för att han skapat metoderna för provrörsbefruktning. Stort grattis till honom och till alla oss stolta, glada föräldrar till väldigt efterlängtade ivf-barn. Puss på dig, min fina åttaåring :-)

Rött ska det vara!

Var på kort shoppingrunda igår i den närbelägna staden. Jag behövde ett par nya jeans och så tänkte jag titta på ny kappa. Jeans var lätt, det finns ett märke som fungerar på mig och som jag känner mig fin i. Jag vill ha hög linning, så jag kan ha ett bälte där jag är som smalast. Lågt skurna jeans och byxor går bort, helt och hållet, jag ser ut som en tunna i sådana. En överårig tunna.

Så var det dags för det lite svårare momentet kappköp. Jag hade funderat på att skaffa mig något elegant i brunbeige, alltså åt kamelhårshållet. Men när jag provade en brunbeige kappa, såg jag lika rolig ut som en tallrik med havregrynsgröt. Kall havregrynsgröt. Utan mjölk, utan sylt.
Brunbeigekamelhårsfärgat, snyggt, visst, men inte på mig.

Svart vill jag inte ha, jag har mest svart på mig för övrigt och med en svart kappa därtill, blir det för dystert. Blått, nja, visst kan jag ha det, men en kornblå kappa blir så påträngande. Lila? Nej, inte min färg på ytterkläder, absolut inte. Grönt? Tja, det är okej, men det har jag haft så många gånger genom åren.

Vitt? För opraktiskt, jag har en vit dunjacka och det räcker.

Hm, rött då? Visserligen köpte jag en röd duffel för några år sedan, som jag i det närmaste bott i de senaste vintrarna, förutom när jag haft dunjackan. Dufflar är bra, dufflar är sköna, dufflar håller länge. Men nu var min duffel sliten och för stor.

Rött är fint. Jag skulle nog prova den där kappan i klarrött i alla fall. Sagt och gjort, jag drog den på mig. Den satt som gjuten.

Ser ni en blond kvinna i vinter, som klapprar fram i höga kängor eller stövlar och med en figursydd röd kappa med svarta knappar, över en klänning eller en kjol, då kan det vara jag.