I lördags var det sådan där dag igen. Basketturnering i V-by för sjuåringen hela förmiddagen och så Christmas showen (obs att det heter så, på Brommagymnasternas egna engelska) för tolvåringen på eftermiddagen i en annan förort något närmare oss.
Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.
Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.
Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.
Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.
Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!
Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)
Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.
---
Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.
Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.
---
Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.
Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.
---
Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.
Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.
onsdag 16 december 2009
tisdag 1 december 2009
Utmaning
Fick en utmaning av Razzy, att visa bild nr 4 eller 7 i mapp nr 4 eller 7. Jag fick fuska lite, mapp 1-15 innehåller inscannade bilder på fakturor och avtal och det är ju inte så kul. Alltså valde jag en bild ur mapp nr 19 (= mapp nr 4 om man räknar bort inscanningsmapparna, eller hur).
Här är den.
En tidig morgon för drygt ett år sedan, i oktober 2008. Det är ute i mellanskärgården och morgonen är kall, men vacker. Bara hunden och jag har vaknat, jag sitter med en mugg te och tittar ut över havet.
Där satt den!
Tänkte hon så, i sista tävlingen för vintern?
Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.
Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?
Stort grattis till bragdguldet!
Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.
Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?
Stort grattis till bragdguldet!
måndag 30 november 2009
Vinnarskalle
Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
fredag 20 november 2009
Det spelar visst roll att jag äter!
Dags igen att ta blodprov. Jag har skjutit upp det in i det längsta, men nu drar det ihop sig till nytt läkarbesök för att kolla dosering av mina mediciner. Åtminstone en vecka innan läkarbesöket, måste provet tas.
Just när det gäller provtagning på fastande mage, har jag tusen och en ursäkter för att inte göra slag i saken med en gång. "Men på måndag går det inte, då ska jag ju till napraten. På tisdag är det möte. På torsdag det går inte heller, då ska jag till skolan och sitta med som en god förälder ett par lektioner."
Egentligen handlar det inte alls om naprapatbesök eller att sitta som åhörare en förmiddag i sjuåringens klass. Det handlar om att jag fasar för att inte få äta frukost i tid.
För mig är verkligen frukosten dagens viktigaste mål. Jag äter nästan alltid exakt samma sker. Lite apelsinjuice först för att få upp blodsockret lite snabbt så jag orkar sätta på vattenkokaren till teet och hälla upp yoghurt i en tallrik och strö müsli över. Någon enstaka gång blir det några extra russin i yoghurten.
Så sätter jag mig bordet och börjar äta yoghurt. Det ska vara den naturella 3%-iga, mild yoghurt är en sorglig ersättning. Det är som att magen måste ha det där syrliga i sig.
Det går inte att dricka av teet innan jag ätit åtminstone halva portionen, börjar jag med te, blir hela förmiddagen bakvänd.
Det får inte heller gå för lång tid sedan jag gått upp ur sängen, max en kvart. Jag hinner precis duscha och tvätta och borsta igenom håret, men påklädningen får vänta.
Att då en provtagningsmorgon veta detta gör mig på förhand så frustrerad. Att bara få dricka lite, lite vatten och så te - jag dricker lyckligtvis alltid te utan mjölk och socker - på morgonen är en pina.
När det börjar bli dags att väcka diverse barn och servera dem varm O'boy och rostade mackor med smör och sylt eller i bästa fall skinka (tala om sockerbomber) sjunker jag ner totalt i humöret.
Jag går där och morrar i mungipan och väser att alla måste vara snälla mot mig. Nu är barn och make så vana vid mitt hemska matbristhumör, så de genast dämpar egna smågräl, eller tjafs om stolval och slutar gnälla om bortglömda läxor.
I början av veckan bestämde jag mig för att fredagen skulle bli den minst dåliga dagen att ta provet på.
Naturligtvis vaknade jag extra tidigt i morse. Jag låg i sängen en stund för att försöka somna om, men magen kurrade så, att maken vaknade av oljudet.
Hungrig!
Nej, ännu hungrigare!
Nej, allra hungrigast!
Maken gick upp, men jag låg kvar. Varför skutta upp, när jag ändå bara skulle få vänta tills det blev dags att väcka resten av familjen?
Jag läste i min bok en stund. Långsamt masade jag mig sedan in i badrummet, duschade länge, länge och försökte glömma bort det där med frukost. Jag inbillade mig att jag var så "försenad" men inte då. Jag kom ut i köket bara fem minuter efter min vanliga tid.
Nu började händerna darra på mig. Jag kokade vatten, hällde upp i en kopp och gjorde slut på det sista av mitt Earl Grey, lyckades slinta med tesilen så teet blev fullt med sump, hälla hett vatten bredvid koppen. Jag lyckades rädda lite av teet när jag lyfte på koppen för att torka av bänken.
Disktrasan luktade verkligen pyton. Hu!
Tydligen blir mitt luktsinne extra alert när jag inte får äta. Jag morrade åt maken att disktrasan var äcklig.
- Gå ut med den i tvättstugan, det är hög tid att den åker i maskinen! nästan skrek jag. Maken nöp lite försiktigt i trasan, men kände inte att luktade så förskräckligt, men han tordes inte säga emot mig. Och förresten, vi har ju ett dussin disktrasor som byts och tvättas ideligen.
Så satte jag mig till slut vid skakiga bordet (ett inte helt lyckat auktionsfynd) och började sippa på det heta teet. Det är ju det där med att börja med te, det blir som att magen vänder lite på sig, inte bra. Men nu hade jag just inget att välja på. Drick eller låt bli.
Så kom så småningom resten av familjen ut i köket. Det var ebb på mjölkavdelningen, så O'boyransonerna fick skäras ner med hälften. Det påverkar också morgonhumöret, att inte få i sig tillräckligt med socker. Alla var lite småsura.
Sjuåringen löste sitt problem med yoghurt och strösocker, så hon mådde ganska bra i alla fall.
---
Efter att ha lämnat henne i skolan, körde jag direkt till vårdcentralen och fick se att provtagning endast sker måndag-torsdag ...
... skulle jag gå igenom en sådan morgon till, bara för att jag är så glömsk? Nej. Jag vacklade fram till recepetionen för att fråga om vårdcentralen i kommunens centralort möjligen kunde ta ett litet blodprov, fast det var fredag? Jag klämde ur mig också att jag nästan var svimfärdig av låg blodsockerhalt.
En distriktssköterska tittade snabbt på mig och sa de ljuvligaste ord jag hört på länge.
- Men kom in du här, jag ska hjälpa dig direkt. Vi har inga bokade provtagningar på fredagar, men du har ju en remiss och det är bara ett rör som ska tas, så det här klarar vi snabbt.
Jag var färdig att falla ner på knä av tacksamhet.
Provet togs medan hon frågade mig om mina frukostvanor. Hon tipsade mig om att det kanske är läge att ta prov för blodsockerhalt på fastande mage också (det kunde hon inte göra på eget bevåg, utan sådan remiss). Jag har gjort det, men det är för flera år sedan och jag tror knappast det resultatet gäller längre, särskilt inte som jag då låg precis nedanför den övre tillåtna gränsen.
Sköterskan undrade om jag kanske funderat på att ta en kvällsmacka, eller kanske en frukt.
Det där gav mig en funderare. De få kvällar jag faktiskt äter något efter middagen, en frukt, lite nötter, russin eller choklad, mår jag mycket bättre på morgonen efter. Det är oftast på fredags- eller lördagskvällar det kan slinka ner något extra och på helgmorgnarna kan jag ju ligga kvar i sängen till sju utan att må pyton.
---
Direkt efter provtagningen fick jag i mig två riskakor (jag vet, inte så supernyttigt, men det var vad vi hade hemma och som jag lätt kunde ta med mig). Sedan åkte jag till lilla centrum och gick på fik. En kaffe med mjölk, en ost- och skinkfralla och en liten söt dröm efteråt, sedan kändes det bättre. Men jag är fortfarande inte i balans, jag kommer inte känna mig helt klar i huvet förrän i morgon.
Så visst spelar det roll att man äter ordentligt.
Just när det gäller provtagning på fastande mage, har jag tusen och en ursäkter för att inte göra slag i saken med en gång. "Men på måndag går det inte, då ska jag ju till napraten. På tisdag är det möte. På torsdag det går inte heller, då ska jag till skolan och sitta med som en god förälder ett par lektioner."
Egentligen handlar det inte alls om naprapatbesök eller att sitta som åhörare en förmiddag i sjuåringens klass. Det handlar om att jag fasar för att inte få äta frukost i tid.
För mig är verkligen frukosten dagens viktigaste mål. Jag äter nästan alltid exakt samma sker. Lite apelsinjuice först för att få upp blodsockret lite snabbt så jag orkar sätta på vattenkokaren till teet och hälla upp yoghurt i en tallrik och strö müsli över. Någon enstaka gång blir det några extra russin i yoghurten.
Så sätter jag mig bordet och börjar äta yoghurt. Det ska vara den naturella 3%-iga, mild yoghurt är en sorglig ersättning. Det är som att magen måste ha det där syrliga i sig.
Det går inte att dricka av teet innan jag ätit åtminstone halva portionen, börjar jag med te, blir hela förmiddagen bakvänd.
Det får inte heller gå för lång tid sedan jag gått upp ur sängen, max en kvart. Jag hinner precis duscha och tvätta och borsta igenom håret, men påklädningen får vänta.
Att då en provtagningsmorgon veta detta gör mig på förhand så frustrerad. Att bara få dricka lite, lite vatten och så te - jag dricker lyckligtvis alltid te utan mjölk och socker - på morgonen är en pina.
När det börjar bli dags att väcka diverse barn och servera dem varm O'boy och rostade mackor med smör och sylt eller i bästa fall skinka (tala om sockerbomber) sjunker jag ner totalt i humöret.
Jag går där och morrar i mungipan och väser att alla måste vara snälla mot mig. Nu är barn och make så vana vid mitt hemska matbristhumör, så de genast dämpar egna smågräl, eller tjafs om stolval och slutar gnälla om bortglömda läxor.
I början av veckan bestämde jag mig för att fredagen skulle bli den minst dåliga dagen att ta provet på.
Naturligtvis vaknade jag extra tidigt i morse. Jag låg i sängen en stund för att försöka somna om, men magen kurrade så, att maken vaknade av oljudet.
Hungrig!
Nej, ännu hungrigare!
Nej, allra hungrigast!
Maken gick upp, men jag låg kvar. Varför skutta upp, när jag ändå bara skulle få vänta tills det blev dags att väcka resten av familjen?
Jag läste i min bok en stund. Långsamt masade jag mig sedan in i badrummet, duschade länge, länge och försökte glömma bort det där med frukost. Jag inbillade mig att jag var så "försenad" men inte då. Jag kom ut i köket bara fem minuter efter min vanliga tid.
Nu började händerna darra på mig. Jag kokade vatten, hällde upp i en kopp och gjorde slut på det sista av mitt Earl Grey, lyckades slinta med tesilen så teet blev fullt med sump, hälla hett vatten bredvid koppen. Jag lyckades rädda lite av teet när jag lyfte på koppen för att torka av bänken.
Disktrasan luktade verkligen pyton. Hu!
Tydligen blir mitt luktsinne extra alert när jag inte får äta. Jag morrade åt maken att disktrasan var äcklig.
- Gå ut med den i tvättstugan, det är hög tid att den åker i maskinen! nästan skrek jag. Maken nöp lite försiktigt i trasan, men kände inte att luktade så förskräckligt, men han tordes inte säga emot mig. Och förresten, vi har ju ett dussin disktrasor som byts och tvättas ideligen.
Så satte jag mig till slut vid skakiga bordet (ett inte helt lyckat auktionsfynd) och började sippa på det heta teet. Det är ju det där med att börja med te, det blir som att magen vänder lite på sig, inte bra. Men nu hade jag just inget att välja på. Drick eller låt bli.
Så kom så småningom resten av familjen ut i köket. Det var ebb på mjölkavdelningen, så O'boyransonerna fick skäras ner med hälften. Det påverkar också morgonhumöret, att inte få i sig tillräckligt med socker. Alla var lite småsura.
Sjuåringen löste sitt problem med yoghurt och strösocker, så hon mådde ganska bra i alla fall.
---
Efter att ha lämnat henne i skolan, körde jag direkt till vårdcentralen och fick se att provtagning endast sker måndag-torsdag ...
... skulle jag gå igenom en sådan morgon till, bara för att jag är så glömsk? Nej. Jag vacklade fram till recepetionen för att fråga om vårdcentralen i kommunens centralort möjligen kunde ta ett litet blodprov, fast det var fredag? Jag klämde ur mig också att jag nästan var svimfärdig av låg blodsockerhalt.
En distriktssköterska tittade snabbt på mig och sa de ljuvligaste ord jag hört på länge.
- Men kom in du här, jag ska hjälpa dig direkt. Vi har inga bokade provtagningar på fredagar, men du har ju en remiss och det är bara ett rör som ska tas, så det här klarar vi snabbt.
Jag var färdig att falla ner på knä av tacksamhet.
Provet togs medan hon frågade mig om mina frukostvanor. Hon tipsade mig om att det kanske är läge att ta prov för blodsockerhalt på fastande mage också (det kunde hon inte göra på eget bevåg, utan sådan remiss). Jag har gjort det, men det är för flera år sedan och jag tror knappast det resultatet gäller längre, särskilt inte som jag då låg precis nedanför den övre tillåtna gränsen.
Sköterskan undrade om jag kanske funderat på att ta en kvällsmacka, eller kanske en frukt.
Det där gav mig en funderare. De få kvällar jag faktiskt äter något efter middagen, en frukt, lite nötter, russin eller choklad, mår jag mycket bättre på morgonen efter. Det är oftast på fredags- eller lördagskvällar det kan slinka ner något extra och på helgmorgnarna kan jag ju ligga kvar i sängen till sju utan att må pyton.
---
Direkt efter provtagningen fick jag i mig två riskakor (jag vet, inte så supernyttigt, men det var vad vi hade hemma och som jag lätt kunde ta med mig). Sedan åkte jag till lilla centrum och gick på fik. En kaffe med mjölk, en ost- och skinkfralla och en liten söt dröm efteråt, sedan kändes det bättre. Men jag är fortfarande inte i balans, jag kommer inte känna mig helt klar i huvet förrän i morgon.
Så visst spelar det roll att man äter ordentligt.
onsdag 18 november 2009
Det spelar väl ingen roll vad jag äter, del 2
Det här med dieter kan vara både spännande och ångestskapande. Vem har inte hört talas om, och kanske ätit, grapefruktdieten, flygvärdinnedieten (vad består den av, åksjuketabletter?), vattenfasta och jag vet inte allt.
En diet jag blir provocerad av är LCHF.
Är min kropp och mitt matval verkligen viktigare än andras brist på mat?
Man ska inte äta jätteräkor. Kanske ska man bli vegetarian eller vegan för att bidra till en jämnare fördelning av jordens resurser och för att vara klimatsmart? Jag vet inte, för mig är det inte helt glasklart.
Att vi inte ska äta så mycket rött kött, har väl de flesta hört. Samtidigt vet vi att nötdjur och får bidrar till biologisk mångfald i de nordiska hagarna. Vi vet också att nötdjur och får äter gräs som vi människor inte kan äta.
Hur är det med kyckling då? Eller gris? Gott, smalt, mycket protein, nyttigt, eller hur? Men de blir utfodrade med sojaprotein. Den soja som så småningom blir djurfoder i Sverige odlas i Brasilien. Regnskogarna i Amazonas huggs ner för sojaodlingarna. Regnskogar i Malaysia och Indonesien huggs ner för plantager med oljepalmer, som man gör palmkärnsmjöl av, till djurfoder.
Plötsligt känner jag mig inte lika duktig längre när jag tittar på quornfiléerna i min frys. Köp rött kött, och du bidrar till ökade metangasutsläpp. Köp kyckling och du bidrar till regnskogens försvinnande. Köp soja och du gör samma sak.
Vad återstår? Viss fisk, som abborre, pollock, sej, sill och strömming t ex (tack Emma för hemsidestips www.wwf.se/source.php/1121475/WWFs_FISKGUIDE.pdf). Och säsongens rotfrukter och grönsaker, spannmål, bär, frukt.
Jag är tacksam för fler tips.
En diet jag blir provocerad av är LCHF.
Är min kropp och mitt matval verkligen viktigare än andras brist på mat?
Man ska inte äta jätteräkor. Kanske ska man bli vegetarian eller vegan för att bidra till en jämnare fördelning av jordens resurser och för att vara klimatsmart? Jag vet inte, för mig är det inte helt glasklart.
Att vi inte ska äta så mycket rött kött, har väl de flesta hört. Samtidigt vet vi att nötdjur och får bidrar till biologisk mångfald i de nordiska hagarna. Vi vet också att nötdjur och får äter gräs som vi människor inte kan äta.
Hur är det med kyckling då? Eller gris? Gott, smalt, mycket protein, nyttigt, eller hur? Men de blir utfodrade med sojaprotein. Den soja som så småningom blir djurfoder i Sverige odlas i Brasilien. Regnskogarna i Amazonas huggs ner för sojaodlingarna. Regnskogar i Malaysia och Indonesien huggs ner för plantager med oljepalmer, som man gör palmkärnsmjöl av, till djurfoder.
Plötsligt känner jag mig inte lika duktig längre när jag tittar på quornfiléerna i min frys. Köp rött kött, och du bidrar till ökade metangasutsläpp. Köp kyckling och du bidrar till regnskogens försvinnande. Köp soja och du gör samma sak.
Vad återstår? Viss fisk, som abborre, pollock, sej, sill och strömming t ex (tack Emma för hemsidestips www.wwf.se/source.php/1121475/WWFs_FISKGUIDE.pdf). Och säsongens rotfrukter och grönsaker, spannmål, bär, frukt.
Jag är tacksam för fler tips.
tisdag 17 november 2009
Det betyder väl inget vad jag äter?
Jag fick hem senaste numret av Svensk natur, Naturskyddsföreningens medlemstidning, idag. Skam till sägandes brukar jag inte läsa den sådär väldigt noga, men ikväll fastnade jag för en serie artiklar om miljöarbete runt om i världen.
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.
I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.
Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.
Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.
Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.
I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.
Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.
Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.
Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)