Kura, kura

Äntligen snuvig, hoppas på att jag snart slipper känna mig så kulen. Har haft ont i huvudet i flera veckor och "krypningar" längs med ryggen.

Ändå mår jag bättre än denna gäst vid fågelmatarna.

Inget teleobjektiv, hackspetten verkade inte bry sig alls om att jag stod ett par decimeter från den och klickade med kameran.

Jag drömmer om en vit jul

men det blir det inte i år. Några plusgrader, regn om nätterna och så denna eviga blåst. Det knakar i huset. Skönt att vara inomhus, trots att det inte är kallt eller ens rått ute.

Men jag får väl passa på att önska er en riktigt

God Jul

 

 

 

Bilden från hösten 2008

 

Kan man få känna sig färdig nu?

Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.

Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.

Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.

Från Inte rasist, men

Det finns ett parti i riksdagen som gång på gång utmärker sig. De talar, gapar, nej skriker gärna och högt om yttrandefrihet, men den friheten ska uppenbarligen inte gälla deras meningsmotståndare.

Bloggen Inte rasist, men har sedan förra veckan utsatts för attacker från SD-sympatisörer. Nedanstående inlägg går dock att läsa på deras facebook-sida och det är fritt fram att dela texten.

 

"IRM under överbelastningsattack, igen! Vi bloggar från FB så länge.

Hej hej!

Som rubriken indikerar så är IRM ännu en gång under attack från någon som uppenbarligen inte gillar vår granskning av Sverigedemokraterna. Därför flyttar vi temporärt över vår verksamhet till Facebook. Lycka till med att DDoS:a FB!

Med tanke på att Åkesson så sent som för en vecka sedan utsattes för en "tårtning" och... alla skrek "ANTIDEMOKRATI" kan man tycka att avståndstaganden borde hagla in, men icke. Som vanligt när de antidemokratiska aktionerna/handlingar utförs av SD:s politiker, bloggar(se Avpixlat) eller fotsoldaterna så är det förnekande och tystnad från Sverigedemokraternas håll.

Det närmsta vi kommer ett uppmärksammande från SD:s håll är Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund som skyller attackerna på vänstern - otippat... Nej Bylund! Det är såklart inte vänstern, vi tror heller inte att det är SD-riks som utfört eller beordrat dessa attacker mot IRM. Men! Vi är övertygade om att det handlar om människor som stödjer SD och avskyr vår bevakning av SD. Dessa människor skulle kunna stävjas om ledande SD-politiker vore konsekventa i sitt fördömande av antidemokratiska handlingar, men så är inte fallet.

SD-politiker slår endast på stora trumman om det är SD som drabbas. Man skiter fullständigt i om unga tjejer blir hotade med våldtäkt efter att de hängts ut på Avpixlat. SD skiter fullständigt om en kvinnan som tårtade Åkesson blir hotad till livet. SD skiter fullständigt i att tidningen Östran hotas av en säkerhetsansvarig inom SD i syfte att stoppa en bildpublicering från ett SD-möte. SD skiter fullständigt i att Avpixlat försöker utpressa Sundsvalls tidning för att få dem att sluta bevaka SD. SD skiter fullständigt i om ett våldtaget barn blir uthängt med video på Avpixlat. SD skiter fullständigt i om deras politiker viftar med järnrör mitt i centrala sthlm, de får vara kvar i värmen ändå.

Ser ni den röda tråden? Japp allt handlar om "oförrätter" som man anser att SD utsatts för och som man vill hämnas eller stoppa.

Det är hög tid att uppmärksamma SD:s inkonsekventa hållning till antidemokratiska aktioner och handling!

Hur gör vi då undrar ni? Ja allt börjar med att ni delar denna status och visar att SD och deras fotsoldater aldrig kommer att kunna tysta oss.

Mvh redaktionen"

 

 

Medieskugga

Jag njuter av att läsa papperstidningen. Världsnyheter, mer lokala nyheter, kulturartiklar, intervjuer med idrottsutövare, ja allt gås igenom. Eller nja, kanske inte börsnoteringarna. Eller vissa debattartiklar.
Men under hösten har det varit lite si och så med tidningsläsandet. Jag har inte haft tid, helt enkelt. Igår insåg jag att jag måste åtminstone skumma igenom högarna, innan maken börjar elda upp tidningarna för mig.
Så tänker jag, vilket ständigt brus det är. Allt detta tjatter om saker, som efter en månad har glömts bort av de flesta.

För en dryg månad sedan tillkännagavs vilka som årets nobelpris. Inte glömmer jag ju att det blev en av mina favoriter, Alice Munro, som fick litteraturpriset. Men de övriga priserna? Det måste jag googla på. Och visst har jag glömt att Femen demonstrerade i Spanien. Jag känner ju till organisationen, men vad som stod på deras agenda i oktober är borta ur mitt minne.

Det är fyra veckor sedan den kristna högern inom det republikanska partiet höll ett konvent. De tvåtusen deltagarna applåderade allt som var mot president Obama. Där fanns en programpunkt om "praise the lord and pass the ammunition". Detta konvent hölls bara några dagar innan USA skulle slå i skuldtaket. Vad händer nu? Business as usual? Eller?

I Indien krävde en cyklon flera dödsoffer och mer än en halv miljon människor har evakuerats från det drabbade området.

I Sverige valdes en ny ärkebiskop och för första gången någonsin blev det en kvinna, Antje Jackelén.

Damkronorna kämpar på för att ta sig till OS. Med hjälp av Leif Boork kan de kanske lyckas.

Hur mycket av ovanstående mindes jag utan att ha kollat det innan jag skriver detta? Två saker, eller snarare två personer. Alice Munro och Antje Jackelén. Resten hade förpassats till min medieskugga.

Nu ska jag återgå till mina skrivprojekt. Ett av dem handlar om


en kvinna som minns.

Toodelitidoo

Jag har inte glömt denna plats, nej då, men alla inlämningsdatum står som spön i backen. Har tre nästa vecka, och jag blir matt vid tanken.
En text kan jag nog få ihop utan något större arbete egentligen, men de två andra ... hm.

Jag tog i alla fall lite ledigt några dagar under höstlovet. Femtonåringen, elvaåringen och jag reste till London och shoppade, turistade, shoppade, promenerade, shoppade, drack eftermiddagste, shoppade ... ändå är en kvalificerad gissning att flickorna tyckte att det var för lite shopping.
Jag fick tag på glaskulor i orange, vilket jag sökt efter några år. Rött och orange, det blir fint i julgranen. Ja, så blev det några böcker också, självklart. Vi kom inte förbi Foyle's på Charing Cross Road, men en liten "slinka-in" på en av de mindre filialerna på Waterstone's på Oxford street kunde jag övertala flickorna till.

Eftermiddagste blev det även i går. En nätväninna passerade staden och frågade om vi inte kunde ses. Självklart tyckte jag och så sågs vi, för första gången i verkliga livet. Hon är precis så rar och eftertänksam och klok som jag hade tänkt mig. Att hon är väldigt vacker visste jag redan, jag ju hade sett fotografier på henne.

Tack fina K för ditt initiativ! Hoppas det blir fler gånger.

Så glad man blir av vänner

 



Äppel päppel

Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.

Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.

 

Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.

Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.

Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.

Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?

Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)

Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.


- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.

Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.

Nu har jag precis vad som behövs.

Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.