Utseende

Jag håller på och experimenterar lite, det har ni nog sett. Jag har bytt bloggmall ett par gånger och det blir nog åtminstone en gång till. Den här är väl rätt okej, men färgerna är ganska fisiga, tycker jag. Till och med mina foton (eller bilder från clip-art) ser alldeles urblekta ut och det gillar jag inte.

Inte för att jag är någon superestet, men ändå, någon blekfis är jag inte.

Så det så.

Ur barnamun

- Om du har en kula och ett lejon på ena sidan om dej och en puma på andra sidan, vilket djur skjuter du?

- Hm, låt mej tänka, hm, vänta, jag skjuter nog puman, för lejon äter mer as än egna rov och så får jag hoppas på att lejonet ger sej på puman och så kan jag springa iväg.

- Fel, fel, fel. Man ska skjuta lejonet såklart, och så sätter man sej i puman och kör iväg!

- Hur tänker du nu, älskade dotter?

- Meeeen, mamma, puman är ju en bil, ju.

(Maken och jag börjar skratta).

- Aha, du tänker på nog att det finns en bil som heter Jaguar!

- Ja just det. Jaguar, sa jag inte det?
 
 
---
 
 
- Vad är det för likhet mellan en glass och en elefant?

- Eh, vet inte, vad?

- Båda börjar på G.

- G? Elefant börjar väl inte på G?

- Jorå, elefanten heter Gunnar.

Ibland undrar man ju

Jag avstår från att kommentera detta , det är så absurt så man kan baxna.

Gamla mästare

Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."

Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...

Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.

Vem som är min favorit så här långt?

Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?

De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.

Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare

Prosit

Och som jag nyser och kladdar. Det är rent märkvärdigt hur röd man kan bli om näsan. En fördel att bli förkyld nu är att folk tror att det är bara vanlig pollenallergi, så de stirrar inte så mycket ändå.

Mycket papper går det åt.

Stigar

Så här kan en vanlig liten stig se ut på min ö.

Lugnt, med många intressanta dofter. Här går man.

Så här kan en vanlig liten grusväg se ut på min ö.

Här kan man också gå. Eller köra bil, långsamt.

Helt annorlunda ser det ut på andra små stigar och vägar.

Så här kan det också se ut. Här går man inte, här sker andra aktiviteter.

Gissa nu tre gånger vilken typ av stig eller väg jag föredrar.



Steg

Häromdagen fick jag äntligen tummen ur och bytte batteri i min stegräknare. Det var nog ett år sedan jag senast använde den och även om jag köpte ett nytt batteri för länge sedan, sådär några dagar efter det gamla tog slut, är det en liten uppgift som aldrig blev av att utföra. Jag skulle nog kunna få ihop en lista värdig en av landets tjockare telefonkataloger (de som fortfarande finns i pappersform) över uppgifter som aldrig blir av.

Dagen innan hade jag anmält mig till en tränings- och viktminskningsgrupp och fått en stegräknare där. Det är skillnad på stegräknare och stegräknare. Min gamla, röda, visade i lördags på över 15 000 steg. Den nya beiga (såklart är den beige) visade på drygt 9 000 steg. Den beiga är mer känslig, den ska vara i ett visst läge för att räkna stegen, men en differens på 6 000 steg är inte acceptabelt.

Jag fortsatte i söndags. Då var skillnaden mindre, 13 500 steg med den röda och 11 600 enligt den beiga.

Igår hände något jag inte förväntat mig. Jag hade hunnit få ihop 1 000 steg med den röda medan den beiga fortfarande stod på noll. NOLL. Det var då själva ...

...man kan inte röra sig i vårt hus, gå ut i köket till exempel, eller ta sig till ladugården och släppa ut fåren utan att gå. Noll steg är en omöjlighet.

Jag bestämde mig för att strunta i det och hädanefter bara använda den röda. Den visar ju dessutom hur långt jag gått, hur många steg jag tagit som räknas som "aerobics-steg" och så vidare. Men jag hade båda i höger jeansficka. Jag kollade stegräknarna igen strax före middag. Då hade den beiga plötsligt börjat spurta lite och ta in på den röda. Där det förut var 1 000 stegs skillnad var det alltså bara 600 stegs skillnad. Okej.

Jag kanske ska köra med båda i alla fall, tänkte jag. Ett bra beslut visade det sig. Den beiga kom ikapp och förbi den röda. Vid läggdags visade den röda 13 668 steg, den beiga 13 848 steg.

Vilket jag antecknat i min lilla bok som jag ska visa i morgon på första hälsosamtalet? Resultatet från den beiga. Naturligtvis.

Så gör väl alla?